Utstå

Senaste året har varit oförändrat vad gäller antalet besökare här. Cirka 500 per dag, och jag tolkar det som att det enbart är robotar som går igenom bloggen. Inga verkliga personer som läser. Ändå fortsätter jag skriva, dumt nog. Under september månad var där ingen som kommenterade någonting här. Och jag är okej med det. För tio år sedan hade jag fått prestationsångest om jag inte fått kommentarer, men bloggen betydde något annat då. I dag är det bara ett sätt för mig att fokusera och få ur mig sådant som gnager.

Egentligen är det väl samma historia som upprepar sig om och om igen. Just nu handlar allt skägget och hur det snart kommer att få ett eget medlemskap. Det svåra är att städa upp på Instagram. Jag har publicerat så mycket skit där som måste bort för att jag ska kunna bli medlem. Instagram har svårt att ladda in 5000 bilder, men jag har lyckats radera +1000 hittills. Men varje gång jag går in så hittar jag något nytt att radera, som aldrig laddats in senast jag var inne. Senaste nio månaderna är ganska rena nu på Instagram. Tyvärr betyder det att jag nästan bara har en jäkla massa selfies där. Nå, men de ska också gallras när jag får tid. Bara det bästa får finnas kvar. När jag nu ser hur mycket selfies där är, så inser jag att det är mitt syfte med Instagram.

Men selfies är tråkiga även om man över tid ser skäggets progress. Därför har jag nu börjat med selfies som är väldigt tunga med filter. Jag kan inte påstå att de är konstnärliga, men det har blivit ett tema. Filterselfies av skägget. Men vissa bilder måste fortsatt vara rena för att man ska kunna se skägget intakt och därmed göra mig till medlem.

Varför vill jag bli medlem? Syftet varierar lite, men just nu är det gemenskapen och stöttningen jag får med tanke på hur mycket jag får utstå av glåpord och fysisk misshandel av skägget. Näthat hade jag kunnat ta, men detta rör sig om ett arbetsmiljöproblem som jag inte får gehör för. Även om andra skägg inte får utstå det här, så förstår de mig. De är min familj. De har blivit det.