Det börjar kännas som om jag aldrig är på jobbet. Just nu är det enbart 1-2 dagar per vecka även om jag faktiskt fortfarande jobbar mina 3-5 dagar per vecka. Det är bara det att jag inte är fysiskt på jobbet. Så är det när man går på konferens utanför jobbet samt distansarbetar. Och jag kan bli galen på jobbmejlen där man kräver så mycket, att jag ska finnas fysiskt tillgänglig trots att de inte ska vara i kontakt med mig alls då andra ska sköta just de arbetsuppgifterna. I dag fick jag något surt mejl om att nu var det minsann bråttom och att jag inte gjorde mitt jobb. Skit ner dig, tänkte jag och ignorerade mejlet.

Det där med tandhelvetet tär verkligen på psyket. På tisdag morgon ska den väck. Äntligen! 11 månader av dagliga värktabletter som jag egentligen inte får ta på grund av levern och blödningsriskerna.

Så nu fick jag äntligen hissa flaggan. Det enda jag behövde göra vara att vara mig själv i 39 dagar. Jag har med detta blivit sedd av människor från hela världen som gjort en bedömning av mitt skägg och godkänt det. Nu väntar jag bara på medlemskap och då krävs det att presidenten uppmärksammar mig. Bland alla tusentals människor som på Instagram stoltserar med sina skägg.

Vad lägger jag min tid på? Chattrummet. Dygnet runt. Jag är aktiv, måste vara aktiv, som ett led mot medlemskap. Och det är skitkul. Många nya vänner, alla straighta karlar. Som accepterar mig rakt av. Det är en märklig och mäktig känsla eftersom jag in real life har så dålig (obefintlig) kontakt med straighta karlar. Jag har i så många år varit alienerad. Känt mig vara mindre värd. Som en defekt. Men här är det på lika villkor och alla har samma möjligheter och rättigheter. Och vi älskar varandra som medmänniskor.