Kategori: <span>Blogg</span>

Förvånad. Över att det skulle gå så snabbt att falla dit igen med för mycket arbete. Ändå. Jag hinner aldrig påbörja mina arbetsuppgifter om dagarna, för jag 1) måste hjälpa andra som står handfallna, och 2) ska nu i projektarbetet börja jobba två dagar per vecka i annan stad. Jag har minst 1-2 möten på förmiddagen och 1-2 möten på eftermiddagen. Plus att jag tvingas tacka nej till lika många möten per dag på grund av att allting krockar. Måste jag gå på alla dessa möten? Ja. Tyvärr. Och det är av betydelse.

Det svåra är också (trots allt) att få ihop arbetstiden på grund av flärdtjänsten. All time high just nu i inkompetens. Efter sommaren har jag gått 30 timmar minus i arbetstid på grund av flärdtjänsten. Men nu har jag äntligen blivit kompenserad! De har räknat ut hur mycket min arbetstid är värd. 100 kronor i presentkort på Ica. Typ en timlön på tre kronor. Men jag går ändå inte riktigt minus i tid på jobbet, för jag försöker vara där 12 timmar per dag 6-7 dagar per vecka, vilket i praktiken – med flärdtjänst – gör att jag nästan får ihop mina 30-timmarsveckor. Men jag är så trött. Och på väg in i utbrändhet.

Vikten står stilla sedan en vecka, men det har ändå börjat synas på mig. Rejält. Magen börjar försvinna. Annars är det i ansiktet man ser viktnedgång först, men skägget döljer det. Äppelkindad lär jag ändå förbli. Men man ser inte hur det därunder hänger.

Jag orkar inte tänka. Åtminstone inte på min fritid. Den lilla jag har.

Åh! I dag tog jag influensavaccinet. Arbetskamrat jag pratar med dagligen gav mig den, men inte utan att först – när vi ändå var på tu man hand – framföra hur underbart skägg jag har. Och på Pressbyrån var kassören upp i det då det är november (no shave novembeard/no shave movember). Nja. Som jag sa – det är bara klena karlar som under en månad uthärdar anlägga en mustasch. Och i går var jag i tobakaffären där ägaren tycker mitt skägg tagit sig väldigt senaste veckan samt att jag borde börja röka pipa då det hade matchat skägget. Och en läkare framförde också i går att han tyckte att jag såg ut som en äkta viking. Ja, skägget är ett stort samtalsämne från andras sida. Jag är enbart tacksam då jag hellre pratar skägg än väderlek.

I dag är det fyra månader sedan jag rakade mig. Växtkraften är stor. Planen just nu är att gå till barberare för att forma skägget runt årsskiftet. Då har det gått sex månader och större än så tror jag inte skägget bör vara.

Halloween är verkligen inte min grej. Istället hade jag det lite jobbigt i går kväll när jag mindes de döda, som jag anser vara syftet med den här helgen. I år har tre vänner avlidit – två genom sjukdom och en genom eget val. Och i januari är det tio år sedan min far dog.

I går fann jag också ett fotoalbum från min fars dödsbo, som jag inte kände till. Där fanns bilder från min barndom, en del föreställande mig också. Lite chockerande eftersom jag inte kom ihåg dessa bilder. Bland annat fann jag fotografier som jag inte trodde existerade, som detta från tiden då jag hade långt hår. Nej, än har jag inte hittat pudelfrisyren då håret var betydligt längre. Ändå lite kul att se korten även om jag är konfunderad över att jag i tio år haft ett fotoalbum jag inte kände till. Men så tittar jag ju heller aldrig i gamla fotoalbum, och jag har ganska gånga många sådana.

Veckan? Full rulle. Jag var hos tandläkaren i tisdags där inga som helst åtgärder behövdes – åter om ett år. Vilket jag inte vill. Så jag gick ut i receptionen efteråt, och är nu flyttad till min tandläkare i huset bredvid där jag bor. Efter tio år. Jag har under dessa år haft ett helsike att ta mig till Hisingen där jag haft tandläkaren nu ganska länge. Men jag har ingen relation till min tandläkare, för jag har ingen. Ungefär vartannat år ser jag en tandläkare som inte är kvar nästa gång jag behöver träffa en. Istället är det tandhygienister jag träffar varje år, men de varierar också. Bästa med att ha flyttat tandläkaren är att jag inte behöver ta semester och vara ledig en hel dag för ett besök som tar en kvart per år.

På jobbet är det som vanligt. Jag springer mest runt på möten samt svarar på alla typer av frågor. I går fick jag dessutom gå ut i vården och göra en fysisk insats med en patient. På begäran av vårdpersonal. Inget jag får lov att göra, men som jag ändå gärna gör om tillfälle erbjuds. Trots allt har jag ju genom åren försökt/velat bli sjuksköterska, läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, audionom och biomedicinsk analytiker. Ja, jag har sökt alla utbildningar (utom läkare) och kommit in på dem, men det blev sedan aldrig av. Jag befinner min ändå i den miljö jag vill vara; vårdmiljö. Även om det blev administration istället. Och det berodde på lathet eftersom steget var när då jag i grunden har en kontorsutbildning.

Fortfarande är jag väldigt imponerad av Instagram. Alltså, jag pratar ständigt med människor från hela världen?! Fått vänner lite här och var. Och med en svensk IRL/URL-vän chattade jag med i fem timmar i går/i natt. Så jag är lite trött i dag. Men. Jag har väldigt roligt. Hela tiden.

Kanske jag inte borde bry mig. Kanske jag inte borde bli så stött. Men det här sociala nätlivet… Här lär man känna varandra, odlar sina kontakter, umgås, hejar på varandra, finns till för varandra. År ut och år in. Plötsligt så slutar man följa (min) blogg. Med ”ursäkten” att Facebook, Twitter och Instagram finns. Jo, men… Nu när jag blivit aktiv på Instagram så väljer man unfollow. Utan förklaring. Vilket får mig att fundera på varför man då inte unfriend mig på Facebook? Okej, jag kan förstå Instagram. Ja, jag förstår konceptet follow/unfollow, och har inga egentliga problem med det. Avföljer någon mig, så gör jag det samma tillbaka. För uppskattar de mig inte så behöver jag ju inte irritera genom att lika eller kommentera hos dem. Men kanske är det detta att man på IG får upp bilder från de jag följer, vilket kan vara lite prekärt. Vilket är tekniken, inte vad jag själv publicerar eller säger på IG.

Men jag är stött. Trots allt är det personer som funnits nära väldigt länge och som jag har haft en relation till. Eftersom sociala medier är så stor del av vår kontakt, så är det faktiskt att rent konkret säga upp bekantskapen när man slutar följa någon man känner. Och FB ser jag inte som någon slutgiltig slutstation som alltid finns kvar för oss. Bara genom att visa på ett ställe vad man tycker (unfollow), säger allt om hela relationen. Man är inte intresserad. Ingen har varit rak nog hittills att säga något eller tycka något. Kanske man hoppas på att jag inget märker.

Fortsättningsvis kommer jag att klippa alla band om man på ett ställe har avpolletterat mig. Det som gör mig förbannad är att man inte vågar vara rak nog och säga något.

Så det är söndag och dags för en veckoblogg. Jag saknar verkligen inte bloggen. Eller om några dagars paus inte hinner leda till någon abstinens. Jag är inte ute på nätet alls, läser inget, skriver inget. Total tystnad. Inte ens Facebook. Absolut inte Twitter. Instagram på mobilen verkar ha blivit min grej plus appar som WhatsApp, Snapchat och Skype. Jag har blivit supersocial. Utan dator. Med mobil och tillhörande appar så kommer man väldigt långt. Flera varv runt jorden.

Absolut! Eller… Inte ett dugg! Jag är lite mer öppen vilket noterats främst på jobbet. De märker min öppenhet, att jag blivit mer social även öga mot öga. Något som alla uppmuntrar. Ja, skägget har öppnat dörrar. Fullständigt sparkat in dörrar (som var öppna hos mig men som andra uppfattat som stängda). Om allt beror på skägget så önskar man att jag behåller det för alltid.

Ms har hämmat mig och gör det väl till viss del fortfarande. Men jag vägrar nöja mig med arbete, tv och sömn. Och jag fortsätter rasa i vikt, fortsätter träna (hårt) på gym och byta ut vissa måltider med pulverdiet. På jobbet äter jag antingen fisk eller sallad, har slopat bröd och lagt till fler frukter. Varför? Jag vill försöka motverka den dåliga kombinationen av ålder och ms. Blir jag tillräckligt stark så drar jag nog. Utomlands. Vilket inte är troligt med tanke på att ms är kroniskt och går i skov (än så länge, risken för sekundärprogressiv ökar över tid). Men jag kämpar ändå för att uppnå ett mål som ändå är bättre än här och nu.

Så skägget är i dag 110 dagar utan trimning. Funderar på att i dag trimma polisonglockarna som ständigt kryper in i öronen och kittlar mig. Jag tänker fortsätta låta det växa i övrigt, till omkring jul då det är dags att göra en lättare men omfattande trimning så det blir jämnlångt. Skäggstrån växer inte jämnt och fint. Bara jämt och ofint. Fortfarande märker jag inte av skägget (förutom i öronen). Det är inte varmt. Det kliar inte. Det är inte i vägen när man sover med ansiktet i huvudkudden. Det är inte heller i vägen när man äter, även om servetter är ens bästa vän.

På jobbet är det stressigt som vanligt, eller möjligen lite mer än vanligt med tanke på projektarbetet som ligger ovanpå allting annat. Jag sitter aldrig på mitt rum och arbetar då jag springer mellan olika möten varje dag. Det enda som är lite jobbigt är att man på arbetet envisas med att dra mig i skägget, och det uppskattas verkligen inte av mig. För det är inte kul, utan jag blir förnärmad och kränkt. Vill man känna på det får man först fråga, men absolut inte rycka i det. Jag brukar dra jämförelsen om man smeker en katt eller drar den i svansen. Men faktiskt – det är kränkande! Det är en form av sexuella trakasserier. Faktiskt. Ingen verkar förstå det. Skägget gör att man är känslig i ansiktet, som om det vore en erogen zon. Faktiskt. Jag vet inte hur jag ska kunna understryka detta nog. Det är inte en uppfattning som bara jag har, utan den delas av alla med skägg.

Äh, nu kom jag in på skägg igen. Pratade jag inte jobb? Men det finns inte så mycket att säga. Same same.

Det är lite svårt att greppa, därför återkommer jag till detta med skägget och Instagram hela tiden. Filmerna jag gör skapar kontakter. Folk ”gillar” inte filmerna och kommenterar dem inte. Inte i flödet åtminstone. Istället får jag privata meddelanden om att de tycker att jag är både snygg och sexig. (Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahah!) Och att det är skägget och ögonen som är dragningskraften. För jag säger inget speciellt i filmerna. Men det är min mimik man vill se och tydligen tycker de att jag har någon form av utstrålning. Eller nåt. I natt chattade jag med en karl i ett arabiskt land. De känner förtroende för mig, litar på mig, anförtror sig. Jag säger som det är – jag gillar prata (chatta) med folk och få små inblickar i andras liv. Självklart avslöjar jag inget om någon som sagts i förtroende. Jag blir rörd över alla små erkännanden jag får. Nej, inte att jag får bekräftelse-erkännande, utan andras förtroende-erkännanden. Människor verkar så ensamma i sina tankar, inte ha någon att vända sig till, och så sitter jag här i ett avlägset land och lyssnar på öden och tragedier. Och jag dömer inte. Jag blir verkligen både rörd och berörd. Även om det också kommer en och annan nakenbild. Typ. Men som sagt så dömer jag inte – inte ens det. Så samtidigt känner jag mig som en fristad. Men det tar fruktansvärt mycket tid att hålla alla dessa kontakter. Uppe i omkring 150 följare där de flesta sagt något till mig, plus engångsbesökare som hör av sig utan att följa mitt konto.

Men en sak kan jag inte ta till mig, och det är de kommentarer jag får om att jag skulle vara snygg och sexig. Jag skrattar åt det, men tackar för visat intresse. Och så försöker jag vända det då jag vill se personligheten bakom tyckandet. För jag vill ha substans. Eftersom IG handlar om bilder och filmer, så är det väldigt mycket yta plus enkla kommentarer kring uppskattning. Jag vill verkligen se människan bakom skynket. Visst, ibland möts jag av tomhet, men jag vill verkligen känna att ingen skyddar sig bakom anonymitet. För jag vill inte bli objektifierad. Därför vill jag veta vem det är som person som visar mig ett intresse. Majoriteten är som jag sa inledningsvis, väldigt samhörighetstörstande och söker någon som ser dem och som bryr sig.

Egentligen är detta väldigt svårt att förklara. Jag ser vuxna som har skadade barn inom sig.

Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så fruktansvärt populär bland italienska män. Även om jag fått det också förklarat för mig. De tycker att jag är en äppelkindad viking med en personlighet som syns och som de förälskar sig i. Tydligen är det en kulturell grej, att se till personlighet och inte yttre (läs: storlek). Jag är vänlig och inte macho. Det verkar vara ovanligt och tilldragande. Och att jag har något oskuldsfullt över mig. En älskvärd person? Jag vet inte… Och varför upptäcker de mig först nu? Jo, för jag gick över från svenska till engelska i augusti. Då brakade det loss. Plus att jag tydligen finns på porrsidor med några av mina ansiktsbilder från IG. Skägg är en fetisch för många. Rakar jag mig så kommer IG att gråta blod, verkar det som.

Sammanfattning: Jag skrattar och slår ifrån mig kommentarer beträffande mitt ”underbara” utseende, men är tacksam mot att få lära känna människor från hela världen. För jag ger mig tid att lyssna och se förbi fernissan. Om inte annat har detta blivit ett bra substitut istället för blogosfären som självdött.

Jag är mångas sexuella fantasi. En insikt som är lite omtumlande. Ja, Instagram verkar fullständigt släppa mångas hämningar. Själv ser jag mig som fet och ful, men tydligen är det inom ramen för någras preferenser. Så vad är det som händer? Jo, alltså… På Instagram lägger jag ut ansiktsbilder samt spelar inte små videofilmer där jag pratar argt och snabbt på skånska, eller väldigt sakta och ostadigt på engelska (amerikansk svengelska). That’s it! (Okej, Dubsmash också).

Men på Instagram finns det också möjlighet till DM (Direct messages) som används som en chattfunktion. Där får jag ständigt nakenbilder, mest från karlar med erigerade penisar. Jag skrattar mest och är inte särskilt chockad. Däremot skulle jag aldrig, aldrig någonsin göra något liknande. Deras fantasi, deras önskan. Och ingen kräver något tillbaka heller, utan jag tror det är en bekräftelsegrej att få visa upp sig och veta att jag sett dem.

Eftersom jag också finns på WhatsApp, så kommer det in önskningar den vägen också. Om att jag ska göra vissa saker och skicka till dem. Eh, nej. Men det är väldigt kul att chatta och prata med folk från hela världen. Fortfarande verkar det vara i första hand italienare som fastnar för mitt IG-konto (har följare från världens alla kontinenter). Och… något som är lite sorgligt… Muslimska karlar i Mellanöstern som är gifta och har barn, men som genom IG kan finna acceptans. De är livrädda på IG med tanke på hur sexuella ”avvikelser” bestraffas. Jag får små trevande hälsningar via DM, och sedan blåser de på. Och öppnar upp sig. Så sorgligt, så beklämmande. Öden!

Jag vågar knappt ta med mig min mobiltelefon på jobbet. För jag vet numera aldrig vad som kommer upp på min skärm. Risken för könsorgan är överhängande. Så varför blockerar jag dem inte? Kom jag plötsligt på nu. Nej, jag har samma inställning som till att jag heller aldrig anmäler bilder som läggs ut på IG och som bryter mot regelverket. Låt folk hållas. Är man på nätet så får man ta det goda med det onda. Jag kan inte kontrollera andras handling, men jag kan styra min egen. Människor är inte onda, men kanske omdömeslösa. Jag kan säga nej, sätta gränser, men jag vill inte anmäla eller blockera (mina alternativ om det blir hotfullt och otrevligt). Överlag är alla dessa människor väldigt trevliga och det går att föra samtal med dem. Det är det som imponerar mest på mig. Att det går att finna beröringspunkter med människor från hela världen med andra kulturella erfarenheter.

Blir jag aldrig rädd? Nja, omskakad och ställd, kanske. Jag tror jag är sunt skeptisk också rent generellt, så jag märker ganska snart vem det är som tagit kontakt med mig. Jag försöker se människan. Ibland ser jag lite mer än förväntat…

Ja, då har det gått 100 dagar ut rakning! 100 dagar med skägg, även om det i början inte var skägg att tala om. Minns inte ens om det var en eller två som ryckte mig i skägget i dag på jobbet. Fortfarande får jag dagliga kommentarer om att jag klär i skägg och att man tycker att det är snyggt. Själv har jag svårt att avgöra om det är sant, men jag litar på omvärlden även om några inget säger (tyst protest). Själv måste jag ju säga att skägget gett napp… Men först dagens skäggbilder!

Chefen råkade i dag se en bild på… min hjärtevän. ”Men Gud, ni två har ju äktenskapstycke och borde gifta er med varandra”! Jag kan inte göra så mycket mer än le, vilket jag ändå gör lite fånigt hela tiden. Folk fattar. Jag berätta detta för G som skrattade och sa att vi kanske borde göra det; gifta oss. Frågan är, om det skulle bli så… Vilket land ska vi välja? Sverige? Australien? Eller Italien? Nå, men vi får väl först träffas. Trots allt har vi bara känt varande i två veckor över Instagram även om vi pratat med varandra och hört varandra. Jag vet absolut ingenting. Är detta bara en nätflirt eller vad händer? För att vara ärlig så är jag ganska… avvaktande…. men öppen för precis vad som helst.

Egentligen är detta en repris av år 2000, vilket skrämmer mig lite. Bloggen ledde (bland annat) till flytten till Göteborg. Så därför blir jag lite orolig. Ska jag flytta nu igen? Och utomlands dessutom?? Men, en sak i taget. Nätet är det som mest satt mig i rörelse. För att jag är nyfiken på andra människor, andra miljöer, andra situationer. Man måste våga, jag vågar. Och kanske händer ingenting. Det är också okej, för här och nu har vi det gott.

Lästa ett bra citat i går. Fritt översatt: Var snälla, för världen är en liten stad. Och det är därför jag känner mig gränslös. Alla är vi människor även om vi kulturellt har olika erfarenheter och uppfattningar. Primärt, basalt och primitivt – mänskligheten.

Söndagsbloggandet? Tja, jag ska jobba då. Och eventuellt startar jag upp en blogg på engelska då det tydligen finns önskemål på Instagram om det.

Funderar. Mest aktiv på Instagram, så jag återkommer här om jag har något att säga. Tanken just nu är ”söndagsblogg” som fast punkt, men att det i övrigt blir lite hipp som happ.

Koncentrerar mig på gym, viktminskning, balansträning, jobb, projektarbete, Instagram och min flirt.