Kategori: <span>Blogg</span>

Väldigt fult. Jag smet. Från jobbet. Plötsligt stod jag inte ut efter att ha gjort undan precis allt på ett par timmar. Så nu har jag gått på min officiella semester. Solen skiner, +18, skön blåst, stora ulliga moln på himlen. Tja. Nu blir det disco och pop! Och väldigt mycket Netflix och snus.

För första gången i år kunde jag sätta mig en halvtimme på balkongen. I sol. Utan blåst. Och lyssna till A-lagarnas ovänskap på spårvagnshållplatsen. Ja, i går hittade A-lagarna ut för första gången i år. Det är semestertider, det.

Sakta men säkert har jag börjat med projekt garderobsröjning. Det behövs. När flyttade jag hemifrån? *räknar* Typ 27 år sedan? Jag har flyttat många gånger genom åren, men aldrig blivit färdig till att verkligen SLÄNGA saker. Ofta har jag väldigt hastigt flyttat och då bara slängt ner skit som jag tagit med mig. Okej, jag försökte verkligen göra mig av med saker när jag flyttade till Göteborg för 15 år sedan, men där finns mer. Som detta att jag aldrig slängt ett papper på 27 år. Jag menar det. Jag. Har. Inte. Slängt. Ett. Papper. På. 27. år! Nu åker allt (nästan, sparar dock verkligt viktiga papper/avtal). Och kläder. Det finns så mycket kläder! Där har jag försökt slänga genom åren, men alltid blivit stoppad av en öm moder som tror att 1) de blir moderna igen, och 2) att jag kommer matcha varje vikte för varje enskilt klädesplagg. Jag har de senaste 27 åren pendlat ganska mycket i vikt (50 kilo hit, 50 kilo dit, typ). Visst, kläderna kanske är ”fina” och var dyra, men varför ska de ta plats hos mig? Jag köper ju nytt hela tiden! Som jag inte har någonstans att göra av.

Jag sneglar ganska misstänksamt också mot alla bokhyllor med böcker. De kan jag också hiva. Förutom Sagan om Isfolket. Kanske jag vill läsa om en fjärde gång, vem vet?

I dag har jag haft semester. Första och sista dagen för den här perioden. Jag är väldigt förvirrad. Var detta tredje semesterperioden i sommar? Det känns inte som om jag har semester alls, men det är ändå lugnare än om jag hade arbetat utan strödagarna av ledighet. Kanske semesterkänsla infinner sig lite mer när jag får mina två veckor sammanhängande, vilket är den längsta sammanhängande perioden jag kommer att ha i sommar. Men jag tror att jag hade behövt tre veckor sammanhängande för att verkligen få semesterkänsla. Samtidigt – jag arbetar tio dagar under sju veckor, så jag är majoritetsledig oavsett vad jag känner.

På måndag är det avlösning på jobbet där hälften kommer tillbaka efter sin semester samtidigt som andra halvan går på sin semester. Förmodligen kommer de att klaga på vädret trots att de i genomsnitt haft 18-20 grader och mestadels solsken. Folk fattar inte vad som är perfekt väder.

Tydligen används min mejladress (en utav dem) till att skicka ut stora mängder spam via mejlservern på webbhotellet. Påstår de. Jag har ingen aning, har ingenting märkt av det hela. Inte ens att webbhotellet stängt av min mejl för utgående. Jag har bara fått tillsägelse av webbhotellet att byta lösenord (igen), så ska allt vara frid och fröjd. Nå, men jag tycker det är frid och fröjd ändå, för jag använder aldrig mejl. Förutom på jobbet.

Det känns som om det är dags att skaffa ny mobiltelefon. De jag har börjar bli gamla, slitna och väldigt sega. Tiden finns aldrig riktigt, jag har fortfarande inte sagt upp min fasta telefon och bredband, trots att jag har annan fast telefon och bredband. Men jag vågar inte ringa med mina fasta telefoner. Telefon 1 kopplar fram mig till någon annan än den jag ringt till. Telefon 2 kostar pengar bara jag får ton i luren. Därför använder jag bara mobiltelefon till att ringa med. Det är en ”samtalsmobiltelefon” jag behöver. Iphone 4 börjar bli lite väl… gammalt. Den är inte helt frisk, har fått ålderskrämpor. Men jag gillar inte kostnaderna för ny mobiltelefon. Jag fortsätter fundera.

Och så gick jag på semester igen! Ända fram tills på lördag. Det blev lite stressigt i dag då jag ju ska hinna med mitt eget arbete och andras arbete. Särskilt när jag ovanpå allt också skulle ha ett arbetsmöte som drog ut på tiden och som sedan resten av dagen genererade i fem telefonsamtal och tre mejl – med den person jag hade möte med. Ibland känns det som om jobbet aldrig blir klart. Jag vill få undan. Jag är snabb. Vela inte med mig!

Förmodligen var det säsongens sista jordgubbar jag åt i dag. I år blev det bara tre liter, nästan fyra.

Ja, vad ska jag nu ta mig till fram tills på lördag? Okej, jag är ganska uppbokad, men jag vill få lite egentid också. Tycker att jag aldrig hinner någonting. När tid väl finns så är jag för trött.

Halva dagen har jag lagt på att fortsätta med att uppdatera intranätet på jobbet. Jag var väldigt produktiv. När jag gick hem för dagen, slog det mig. Jag är väldigt duktig på att skapa lathundar (15 publicerade jag i dag), men jag vet inte om någon läser?! Fortfarande är det så att man hellre stör mig med att fråga, än att gå in på hemsidan och läsa. Därför blir jag så trött och uppgiven när jag tänker på det. Först klagar man på att jag besitter för mycket kunskap, sedan ignorerar de som verkligen borde ta till sig information det jag lagt ut på hemsidan. Antingen tycker de det är jobbigt att läsa, hitta eller förstå. Eller så är det bara lätt att kräva information när sådan inte finns skriftligen, för att komma undan egenansvaret att själv ta reda på eller memorera. När sedan informationen finns skriftligt, så var det aldrig problemet – man var helt enkelt aldrig intresserade.

Förmodligen har jag skrivit hundratals olika lathundar inom olika ämnen på jobbet. Mycket bygger på sådant jag haft föreläsningar i. Ändå besitter jag inte mer kunskap än någon annan, men jag memorerar och tar reda på. För jag är intresserad av organisation och rutiner. Utan ett intresse för det, så kan man själv heller inte utföra sitt jobb. Därför är det så mystiskt att ointresset finns. Jag tjatar aldrig, men märker att jag får repetera ofta då man ”aldrig hört det förr” (de är verkligen ointresserade). Samtidigt ingår det i vår arbetsbeskrivning att ta del av information som behövs för att kunna utföra arbetet.

Nej, jag förstår inte. Själv tycker jag att informationen jag delger är enkel och heltäckande, allt finns nedtecknat och lättillgängligt. Och jag lägger ner massor av tid på detta med förhoppningen att slippa dumma frågor om hur de ska utföra sitt arbete. Själv har jag inte haft några som helst av dessa arbetsuppgifter på sex år. Men jag vet fortfarande allt och håller informationen dagsaktuell.

Det enda som håller mig kvar på jobbet är uppskattningen jag visas av chefer som också utnyttjar min kompetens och kännedom. Något de skulle kunna få av vem som helst, om intresset funnits.

När någon gnäller eller visar ointresse, brukar jag framhålla detta varför jag har så mycket mer i lön än dem. För samma ointresserade kollegor klagar alltid på sina dåliga löneutveckling. Tja, det kanske beror på något? Och varför skriver jag då lathundar, uppdaterar hemsidor och svarar på frågor? De förtjänar inte min livlina.

Nej jag kan inte finska, jag skulle gärna vilja kunna finska. Ändå är det så märkligt. Jag förstår väldigt många ord, lösryckta ord, men ändå. Min far kunde inte heller någon finska, men kunde också förstå en del. Jag tolkar det som att vi med vårt finska arv var mer lyhörda när vi snubblade över något som var på finska, men vi lärde oss aldrig något. För nästan 15 år sedan gick jag en kvällskurs i finska men hoppade av ganska snart då jag inte var nöjd med upplägget. Kursledaren koncentrerade sig bara på en deltagare vars fru var från Finland. Alla vi andra sket man i. Men jag skulle gärna lärt mig ändå. Finska är något jag hör dagligen på jobbet och på tv. Men äsch, det får väl förbli en dröm…

(svart katt)

Sömnlös natt. Det har jag tagit igen under dagen. Men hann upptäcka Extant på Sjuan (play, ytterligare tre dagar kvar för avsnitt 1).

Dags för en korv i bröd (nödföda när jag inte orkar/hinner). Och så upptäckte jag att ömma modern gömt pistageglass i min frys.

Jo, det kryper i mig. Jag vill ut. Roa mig. Vara slarvig och obetänksam. Det som hindrar mig är rollatorn. Som jag har mot yrseln. Annars är fyra år med smärta, inflammation och förlamning över och förbi. Nu vill jag återfå ett liv utanför arbete och hem. Men den där rollatorn… Förresten… jag har gått ner ett par kilo sedan jag själv började (delvis) shoppa mat. Det har jag sagt hela tiden – kan jag köpa min egen mat så går jag ner i vikt automatiskt. En del i det är också att jag inte stressar så vansinnigt på jobbet, även om där är mycket att göra.

En runda till Ica där ditos kort plötsligt inte fungerade. Jag blir väldigt trött på teknikstrul. De kunde lösa betalningen i dag med kortet, men kortet fungerar inte. Med tanke på att hämndtjänsten kräver kontantlöst av mig, så vet jag inte hur de ska klara av inköp åt mig. Okej, de får ta min legitimation med sig, så går det lösa manuellt. Frågan är om kortet i sig är defekt eller om det är kortläsaren som inte kan läsa av kortet? Behöver jag beställa nytt kort? Någon hjälp eller förslag om detta kunde Ica inte erbjuda mig. De är ganska kund-ovänliga. Sura. Hälsar inte. Svarar inte på tilltal. Suckar och pustar bara när de får någon kund i kassan, då det avbryter deras tidningsläsande.