I dag känner jag riktigt hur mycket jag har att berätta. Jag har gått hela dagen och tänkt ”O, det måste jag berätta i min dagbok”! Men nu har jag glömt vad det var som jag skulle berätta. Så det blir det gamla vanliga, nämligen ”mitt händelselös liv”.
I går var jag på McDonalds med en kompis. I en hel vecka hade jag gått och retat mig på deras hamburgare, då jag tycker det är godare att gå till en vanlig kiosk med fettdrypande hamburgare där dressingen rinner längs underarmarna på en. McDonalds har ju ändå inte så stor variation på hamburgarna, annat än att de byter namn varje vecka. Som jag sa till min kompis i går när han frågade hur det smakade: ”Ko som ko…”. Men det var faktiskt gott (McNewport) och vi hade det riktigt trevligt. Vi blev sittande i två och en halv timme. Så är det när man inte träffas så ofta!
I dag träffade jag två personer som jag kanske inte träffat på några månader. Ja, alltså, jag träffade dem inte samtidigt i dag, men båda utbrast när de såg mig ”Men du har ju gått ner i vikt”! Va, har jag? Då tackar jag och tar emot. Hur det skulle gått till vet jag inte, men det var sådana uppriktiga komplimanger, så jag blev riktigt glad och sporrad. Öh, nästan åtminstone. Just nu när jag skriver detta sitter jag och kastar längtansfulla blickar på ett Taragona som ligger fem centimeter från musmattan. Rätt som det är greppar jag efter chokladen istället för musen.
Något annat kul som jag hörde i dag, var att jag ska få en praktikant hos mig om ett par veckor. Bara under en enda ynka förmiddag, men det är alltid roligt och nyttigt att få träffa de som går och utbildar sig till det yrke man själv har. Det blir ett givande och tagande. Jag visar henne hur jag arbetar, och hon berättar om hur utbildningen har ändrats sedan jag själv gick den. Saken blir ju inte sämre av att vi kommer från samma lilla håla och nästan är i samma ålder. Hm, kanske det ändå inte blir så mycket arbete utfört den dagen?
Smask, tugg, mmm. Nu kunde jag inte låta bli chokladbiten längre. Gud, vilket skönt sockerrus jag fick! Hög som ett hus! Taragona har jag alltid avskytt, men plötsligt för ett par månader sedan ”upptäckte” jag det. Det skrämmer mig lite eftersom det ju är lille far som älskar denna choklad. Visst är det hemskt när man upptäcker att man börjar ta efter sina föräldrar när man blir lite äldre? Dock tänker jag inte börja koka soppa på grisknorrar eller grisfötter. Tror inte han tycker det är gott, men han är snål och affären skänker det nästan till honom. Konstigt. Ingen annan som handlar sådant?
Har också i kväll hunnit gå på ett styrelsemöte där jag sitter som kassör. Nu hade vi blivit så moderna[1] av oss att vi ska kunna nå varandra per e-post istället för telefon. Snart pratar man nog inte i telefon. Och istället för telefonnätet använder vi elledningarna för att nå Internet. Kanske.
Klockan är nu nästan halvnio på kvällen. Jag kollade precis och nästan trettio stycken har varit inne här och läst de senaste två dagarna. Så hemskt! Jag som knappt skrivet något under den tiden. Jag har svikit er, mina läsare! F’låt!
Ännu en gång hade jag tänkt ändra om totalt i min hemsida. Många blir kanske besvikna, andra prisar en ändring men flertalet bryr sig nog inte. Jag har lyckats få tag på bilder som jag tycker är helt otroliga och som jag vill pryda mina sidor med. Det är tecknad femtiotalsreklam som är gjord med en särskild teknik. Men de skulle inte passa in här med den utformningen jag har nu. Jag måste göra det lite mer stilfullt. Bilderna går egentligen under begreppet ClipArt och man måste ha copyright inlagd för att få ha dem. Här under visar jag en av bilderna.
Jag gillar denna stil av bilder. Snälla, håll med mig! Visst är den snygg? Att ändra hemsidan är ett tidsödande projekt, och lär ta ett par veckor.
Jag har stora planer på att i morgon köpa en flatbäddsskanner. Det är något jag verkligen saknat. I ett halvår har jag gått och planerat detta inköp, och vad jag skulle skanna in. I dag kan jag inte komma på något att skanna in över huvud taget. Jo, kanske en dagsfärsk bild av mig själv. Det hör ju liksom till om man nu ska ha en hemsida. Vilket också innebär att jag måste fastna på någon bildrulle. Ähum, läste ni nu rätt? Bildrulle… bild-rulle, inte bil-drulle.
På tal om bildrullar, alltså bil-drullar, så mötte jag en lätt chockad arbetskamrat imorse. Hon hade stoppats av polisen i dag kl. 07 på morgonen i en alkotest. Öh, f’låt, men är det vanligt att man dricker innan jobbet på morgonen[2]? Jag hade förstått om de kollat farten eller underhållet av bilen, men alkotest? Hon klarade sig, men hon (liksom alla vi andra?) kände oss skyldig för något när hon blev stoppad. Det fanns ingen anledning, men hon kände sig som en skurk.
Tant- och gubbvarning! Om du känner dig trygg istället för upprorisk när du ser polisen.
Jag hörde en rolig historia i går hämtat från verkliga livet. Det var ännu en arbetskollega till mig, som ifjol var med om följande. På våren, innan studenten, tar eleverna i staden och klär ut sig klassvis. Någon gång har det varit Pippi Långstrump-klasser, vikingar, grodor, kondomer, vampyrer o.s.v. Förra året var alla killarna i en klass utklädda till skottar i kilt. Hon, min arbetskollega, hade kört på en större väg, och på en gräsplätt intill hade killarna unisont lyft på kiltarna och visat häcken för alla passerande bilar. Naturligtvis hade de ingenting under kiltarna. Det var ju lite roligt tyckte min kollega. Men senare på kvällen var hon ute och gick på stan, och passerade en busskur där några av kiltkillarna stod med sina kompisar. En av dem stod och tvekade om han skulle gå ut och göra sitt ”uppträdande” då min kollega närmade sig. De andra i kuren stod och sa ”nä, gör det inte”, men han gjorde det. Han tog klivet ut och ställde sig framför henne och lyfte på kilten och visade stjärten. Då kunde inte min kollega behärska sig, utan hon gick fram och med orden ”lille vän, jag har redan sett den en gång i dag” klappade hon honom i baken. Gissa om han och hans kompisar blev paffa?
Det är något speciellt med fredagar. Arbetsveckans sista dag. Jag har aldrig något som måste göras på jobbet då, utan jag skulle kunna gå hem i tid, eller i bästa fall, en timme tidigare. Men verkligheten ser lite annorlunda ut. För andra fredagen i rad så kommer mina läkare springande med andan i halsen och panik i ögonen när de ser att jag är på väg att sluta. Då, efter tre på fredagseftermiddagen, har de plötsligt upptäckt jättesjuka patienter som måste gå till annat sjukhus omgående med färdigutskrivna journaler och kopior av allt som hänt patienten sedan den föddes (känns det som åtminstone). Visst, det är väl förståligt, men varför just fredagar? Hm, undrar om det är en komplott mot mig? Är man lite schizo som jag, så inbillar man ju sig det. I dag gick jag ifrån min arbetsplats under en knapp timme, för att i arbetet gå lite ärenden på sjukhuset (i arbetet var jag här tvungen att skriva, om min chef av misstag skulle läsa det. Men det är åtminstone sant). När jag kom tillbaks fullkomligen skrek de efter mig. Där var massor som skulle göras helt plötsligt. Tänk, så oumbärliga vi sekreterare är. Tur att vi är sådan billig arbetskraft (säger inget mer, men jag var väldigt ironisk där på slutet).
Äntligen helg! Äntligen tid att ägna sig mer helhjärtat åt sin hemsida. Lite sjukt det där tycker jag. Ägna sig åt datorn på sin fritid? Har jag inget bättre för mig? Jo, förmodligen, jag kommer på så många nya idéer hela tiden som jag måste testa. Egentligen så kan man nog extremt lite om datorer, för när man upptäcker någon ny finess får man en riktig aha-upplevelse som gör att man sitter några timmar till för att prova den. Vad gjorde man innan datorn kom? Tittade på teve? Kan jag inte minnas. Jag köpte ny teve för fyra månader sedan och har knappt haft den på. Teve är nog egentligen ganska onödigt.
Här körde jag huvudet i väggen, och kan inte komma på mer att skriva. Så då är det väl bara till att sluta? Jag återkommer med nya krafter och ny inspiration i morgon! Vi ses!
[1] 1999 – teknikåldern var inte mer än född.
[2] Vis av erfarenhet vet jag nu att alkohol och droger förekommer dygnets alla tider liksom bilkörning.
Kommentarer stängda