Månad: <span>februari 2000</span>

Igår fick jag sådan lust. Kände lustar. Till att shoppa, slösa, införskaffa något riktigt  onödigt. Jag hängav mig åt mina nyväckta lustar. Jag köpte en sax. Onödigt? Ja, om man  sedan tidigare hade fyra saxar kan man ju undra vad jag ska med en femte till. I och för  sig kan jag ju leva lite farligt och springa runt allt vad jag kan i lägenheten med saxarna,  snubbla och skada mig. Hm… det skulle vara en syn… Jag, med klädnypor i huvudet, utan  kalsonger, med en spruta i ena handen och en sax i den andra, en fredagskväll. Jag har  åtminstone min mentala hälsa…

Du milde vad Sydnytt är bra! Ni skulle bara visst vad ni missar som inte får in den  lokalsändingen på teve. Jag satt helt fascinerad ikväll och såg ett långt repotage. Det är  inte mycket som visas på teve som fängslar mig. Mannen de intervjuade hade en stor snorkråka  på nästippen. Undrar vad repotaget handlade om. Det uppfattade jag aldrig.

Vad kännetecknar en kriminell typ? Har han ett orakat och ovårdat yttre? Nej. Bryter han  på malmödialekt? Nej. Har han tatueringar? Nej. Har han björnliganmask för ögonen? Nej.  Har han kofot i bakfickan? Nej. Vad är det då som kännetecknar en kriminell typ? Jo, det  vet jag! De har taskig klädsmak.

Vadå taskig klädsmak? Jo, de vet inte hur man använder kläder. Somt ex då  de rånar postkontoret. Vad gör de? Jo, de trär på en strumpa över huvudet. Eh, hallå?!  Strumpor har man på fötterna! (om man inte gör ett barnprogram på teve om Lillstrumpa och  Syster Yster) Men det är bara när de ”arbetar” som de har strumpor på huvudet. På sin fritid  har de jackor på sig. Över huvudet. För det har vi väl alla sett på teve? Så fort de visas  i bild så har de en jacka hängande över huvudet. Snacka om missuppfattning! Och det är  därför jag tycker det är så märkligt. Det är ju bara att skicka ut en piketbil och plocka  upp alla typer som går runt med jackor hängande över huvudet. För de är ju kriminella!  *nickar sanningsenligt* Gu’ va’ ja’ é smart!

Jaa… vad säger man?  Magnus har lagt ner  sin dagbok. Temporärt? Hoppas så. Vill inte förlora ännu en favorit – på mer än ett sätt. Min vän.

Ett par ord från teven flaxade förbi mina öron igår kväll.  ”10% av alla flickor/kvinnor och några procent av alla pojkar/män har under sin uppväxttid  blivit utsatta för sexuella övergrepp/incest”. Ord räcker inte till. Upprörande. Undrar varför  det är på detta viset? Och vad görs? Men allvarligt talat: jag förstår inte. Verkligen  förstår inte. Varför man utsätter någon annan för övergrepp.

Jag fick frågan i gästboken hur Aleister Crowleys Thoth Tarot såg ut. Så jag prydde dagens  dagbok med lite bilder därifrån. Varje bild är en länk till sitt större jag. Konstverk!  *ler*

Dagens andra dagboksanteckning? Tänka sig…

Varför får man inte ha rynkor? Varför ska de bekämpas? Jag tycker rynkor är vackra. Ja,  förutom om de är framkallade genom ihärdigt rökande. Då ser rynkorna mer ut att höra hemma  hos en bulldog på dåligt humör. Nej, rynkor är något man förtjänar. Vilket kanske inte lät  så kul. Vad jag menar är att rynkor hör ålder till. Äsch, det lät inte heller så kul. Hm…  hur ska jag förklara det? Rynkor visar att man har leeevt. Och varför är det  kvinnor som ska bekämpa sina rynkor genom diverse krämer? Åtminstone är det dem tevereklamen  vänder sig till. Det enda män ska bekämpa i tevereklamen är sina sura magbesvär. Jag  har inget mot rynker, varken att själv få det, eller hos andra. Förresten… finns det något  vackrare än skrattrynkor kring ögonen?

”Alla töser är mina fjällor” sa jag när jag var liten. Idag är ingen av dem under sextio år (men  inte heller över 75 år).  De har rynkor. Men de är fortfarande mina fjällor! 😀 Hm… säger man fjällor nu för tiden?  Enligt ordboken så är det ålderdomligt och betyder flickvänner. Om nu nån tvivlade på det. Jag  har alltid vurmat för mina fjällor. Och det har varit ömsesidigt. Jag har alltid umgåtts med  äldre kvinnor. Eh… alltså… bara umgåtts.:-) Vad vill jag säga med det?  Inget. Fakta. Och jag skriver för att jag inte kan sluta…

Jag är emellanåt rejält gnällig och många är det på nätet också. Så därför vill jag klart och  tydligt säga att jag är lycklig. Jag är glad, har roligt och är lycklig. Får man känna så?  Eller är det osvenskt? Kanske lite jante över det? Men, men… Är ständigt så tacksam och  tycker att jag har sådan tur. Okej, att allt inte är guld och gröna skogar eller en dans  på rosor. Men grundkänslan är lycka och tacksamhet. Känner också en glädje över alla ni  fina människor som finns på nätet. Jag är nykter. Så ni inte inbillar er något… *asg*

Tråkigheter är det ofta på mailinglistorna jag är med i. Där finns alltid något rötägg som  förpestar stämningen och som går till personangrepp. Efter ett tag brukar de bli portade  och utkastade, men då är stämningen redan förstörd. Det blir sådant uppror hos alla. Av  den anledningen skriver jag inte inlägg på vissa listor. Kanske man borde ta steget och  avsluta sin medverkan på de listorna? De ger ju inget. Synd om listägarna som lagt ner  så mycket tid och engagemang.

Jag är dålig på att ge komplimanger. Jo, komplimanger och uppmuntran ger jag mycket på nätet  men inte ”in the real world”. Vet inte varför. Rädd för att uppfattas som om jag har någon  baktanke, kanske? Däremot så får jag komplimanger när jag är på arbetet. Det har  börjat först sedan jag blev sjukskriven. Eller rättare sagt nu när jag kommit tillbaks.  Om hur roligt de tycker att jag kommer, att jag hjälper till, finns till hands, att jag  avlastar, att jag ställer upp, att det aldrig gått annars, att de saknar mig de dagar jag inte  är där. Visst är det jätterart och rörande?:’-] I början sa jag bara ”äsch”,  blev generad och gick undan. Nu blir jag glad och säger tack, men känner mig förvirrad.  Varför betonar man så mycket om att jag är en klippa? (Så säger de) Och att jag är en  ängel och pärla. Nu börjar jag istället bli smått nervös. Hur ska man ta en komplimang?

Snart ett år av dagbok. Tänk vad tiden gått fort! Kanske man av bara farten fortsätter  ett år till? Jag har dock små, små misstankar om att det kommer att bli en varannandagsdagbok  (gu’ vicket långt ord). Men inte än på en månad. Får väl se. Tittar man på de andra som  skriver nätdagböcker så brukar de ge upp efter två år. Då vill jag inte vara sämre. Men  jag lovar inget! 😎

Kristianstad – bussolyckornas stad. Typ. Eller nåt…

Förra året höll en buss på att hamna i stadens kanal. För att citera min morgontidning:  ”Föraren hade gått av för att slå av och på datorn genom en lucka på utsidan”. Jo, dagens  moderna bussar sköts av interna datorer. Och som vilken annan dator som helst så kan den  ”hänga” sig. Så vad gjorde chauffören? Jo, han stannar bussen, med passagerar i, går ut  och startar om datorn. Det innebar att bromsen släppte och dörrarna stängdes. Och bussen  började rulla baklänges mot kanalen med en springande chaufför jämte bussen. En passagerare  lyckades bromsa bussen.

Men så igår… Bussarna kör in i små fickor intill en väntesalsbyggnad, eller vad man ska  kalla det för. Glasvägg. Skenande buss. Buss penetrerar glasvägg. Väntande passagerare flyr  skrikande samtidigt som en störtskur av glassplitter sköljer över dem. Ingen skadad.

Det har sina risker att åka buss här. En gång tvärnitade bussen så en äldre kvinna for  genom bussens mittgång och kraschade med huvudet i framrutan. Eller den gången då bussen  gjorde en omkörning och drog upp sidan längs en bil. Eller då bussen körde ner gatuskyltarna  då de stod ivägen på refugen. Så varför klagar jag på färdtjänsten egentligen?:-)

Idag träffade jag en vän som jag inte träffat på tio år. Av en händelse sprang vi på varandra  på jobbet. Trevligt och kul! Ganska konstigt… Jag lärde känna henne under min ”komvuxtid”.  Kan väl säga som så – flertalet av de jag gått på Komvux med har jag nu flera år senare träffat  på sjukhuset. För de har fått jobb inom vården. Undrar varför vi gjorde de valen? Vi hade  ju alla möjligheter att söka precis vad vi ville inom högskola och universtitet. Och i  slutändan så valde vi vården…

Ack, vad jag blev sömning. Tror jag ska gå och vila mig en stund. Är ”lätt” utschasad efter  dagens arbetsinsats. ”Lätt” ska man tolka som ”så in i helv***”.

Varför har jag så stora fötter? Till vilken nytta? För att man ska kunna håna mig på jobbet  när de ser mina skor? Trots att jag har så stora fötter så har jag svårt att hålla balansen.  Brukar stå och svaja som Jeltsin. Jo, jag har visst 47 i skor. Men egentligen är det  inte så stort. Bill Clinton har storlek 52, eller om det var 53. Stora män har stora fötter.  Män med stora fötter har stor… Eh, fint väder idag?

Nu är jag inte så där jättejättelång heller. Bara 183 cm. Så jag ser inget samband mellan  kroppslängd och fotlängd. För de som är två meter höga brukar ha små futtig fötter på kanske  41 i skodon. Vilket borde göra att de faller som en fura när det blåser ute. Ungefär som  att ställa en penna på högkant. Men det gör de inte…

Fötter är konstiga… Särskilt mina.  Jag kan inte säga att jag har så stor kontroll över dem. Som då jag drar runt med skrivbord  på jobbet då jag fastnat med en fot runt ett bordsben. Efter en meter brukar kollegorna  skrika då deras skrivbord försvunnit. Det är då jag märker det hela. Eller som den gången  jag råkade trampa en tjej på foten när jag åkte buss. Varför skriker tjejer så gällt? Och  varför fortsätter de efter att man flyttat på sin fot? Och varför fortsätter de snyfta  resten av dagen? Ja, tjejer!

Från mina fötter till något annat sorgligt. Mina händer. De har svikit mig rejält sedan jag  fick MS. Jag kan inte längre skriva för hand som jag gjorde förr. Att försöka sig på att  teckna och måla är nästan löjligt omöjligt. Men inte hindrar det mig från att försöka.  Resultaten blir sedan därefter. Jag gjorde ett självporträtt för någon vecka sedan. Jag ska  ha den på min ”hjärnsläppssida” när den blir klar. Men här är en förhandsvisning.

En sak har jag inte vågat prova. Att spela på klaviatur. Jag skulle förmodligen bryta ihop  av att jag inte längre kan hålla takten då inte fingrarna lyder mig. Jag skulle spela  mycket ryckigt. Nä, då är det bättre jag låter bli alla former av försök.

Och ändå… jag har en dröm om att lära mig ett nytt instrument. Saxofon. Det har jag  fantiserat om i tio år och kanske jag snart gör slag i saken. Dessutom önskar jag mig  ett munspel. Jag kan inte hitta det jag hade. Ett bra instrument som är lätt att spela på.  Man behöver ju inte använda fingrarna direkt heller. Räcker om man ruckar lite på huvudet  i sidled som en uggla och flåsar som jag brukar göra i telefonluren när jag ringer min  80-åriga granntant. *what a sexy babe*

Här sitter man och skriver en mycket viktig och tankvärd dagbok. *ähum* Och genom vilka  sökord är det då man hittar min dagbok genom AltaVista? Jo, som mansdominerat. Har jag  skrivit det i min dagbok? Kommer jag inte ihåg. Sickan Carlsson! Jo, faktiskt. Henne  har jag nämnt. Det motsatta könet. Vems motsatta kön? Intetsägande. Vadå  intetsägande? Min dagbok? Skulle den vara intetsägande?? Nänänä… Förstår inte alls!:-)

Jag känner mig äventyrlig ikväll. Känner för att utforska det okända. Kanske man finner något  intressant? Ska pilla mig i örat…

Ibland tänker jag ”Gud, vad jag är pervers”. Den insikten har jag fått på senare tid.  Står i köksfönstret halvnaken och tar sprutor, sätter klädnypor i huvudet och njuter och  så vidare. Men frågan är kanske om det är NI som är perversa. Som vill att jag sätter  upp webbkameror för att föra ut mitt liv över det världsomspännande nätet. Fast så  ”spännande” ska vi inte ha det! Än i alla fall… *asg*

Jag förstår mig inte på grannen. Varje lördag klockan 23.30 börjar han (och flickvännen)  testa sängens fjädring. Ganska onödigt att testa det varje vecka med tanke på att jag också  hör att fjädrarna borde smörjas. Kanske de behöver hjälp? Kanske jag skulle ringa_på nästa  lördag? *jontas smörjer in sig i väldoftande oljor och traskar upp och ringer på*

Hm… varje lördag, bara lördagar… Kallar man sådant för tradition, överdrivet ofta  eller uppoffring? Hm… Inte spontanitet åtmistone… Hehe… nu sitter alla mina läsare  och rannsakar sig… ”bor jag granne med Jontas??”

Om man skulle sätta in en kontaktannons? Så spännande det skulle vara! 🙂 Inte för att jag letar, känner behov eller ens vill ha ett förhållande. Bara för att kolla  marknaden, så att säga… Men vad skulle jag skriva i kontaktannonsen? Får rannsaka  mitt inre och komma med något… *funderar hårt*

Galen skåning söker likasinnad med hjärtat på rätta stället för ömsesidig kärlek som  ska vara för alltid. Bör dela mina intressen för offentlig blottning, klädnypor och avsky för  dansbandsmusik. Utomlänare inget hinder. Svar till ”Möt våren med en klädnypa”.

Men vem i helskotta skulle nappa på nåt sådant? Därför tror jag att jag  får leva mitt liv solo…:’-( Ingen delar mina intressen… *snyft*

Ojdå! Det började nästan likna ett hjärnsläpp. Jag ska inte sticka under stol med att  jag blev inspirerad idag till att skriva lite om pervo-jontas ovan. Det var underbara  Åsa som skrev lite i  samma banor som mig idag. Dessutom såg jag något märkligt hos henne igår. Mitt tävlingsbidrag  hos henne verkar ha kommit på en delad förstaplats?! Fast det vågar jag inte tro… Särskilt  inte när jag såg övriga vinnare. Nä, det måste vara ett misstag…:-o

Väldigt så stressigt det blivit på jobbet? Jag har mer än vad jag hinner med. Roliga saker,  men inte så roligt när man känner att timmarna inte räcker till. Fick lätt panikkänslor idag.  Jag ska ju gå en utbildning då jag nu ska vara klinikansvarig för hemsidan på Internet.  I förra veckan sa de: ”utbildningen ligger på landstingshuset” (som ligger ett par hundra  meter iväg). Helt okej tyckte jag som har så svårt att ta mig någonstans. Idag fick jag  ett telefonsamtal om man tidigarelagt kursen till nästa vecka. I Malmö!!! Jag såg de  praktiska problemen torna upp sig framför mig. Hur i helskotta tar man sig till Malmö?  Det frågade jag också. ”Ta bilen” fick jag till svar. Eh… jag har inte kört bil på tio år,  har kraftigt nedsatt syn och är sjuk. Färdtjänst? Det är det enda sättet för mig. Men då  måste man betala 30 procent av taxikostnaden mellan Kristianstad och Malmö. Tur och retur  tror jag resan kostar 3.000 kronor med taxi. Trettio procent på det… Tåg? Inte så  himla lätt och ger inga garantier för sittplats. Stå upp (mycket svårt) i tolv mil? Nähä!  Men jag frågade bossen som godkände att jag tog taxi. Eftersom det var enda lösningen och  då detta var mycket viktigt för mitt jobb så fanns det inget val. Eller jo…. jag fann  en annan lösning…

Vi är åtta som ska gå utbildning. Jag kollade in deltagarlistan. Himla tur! En till härifrån.  Jag kastade mig på luren, så nu får jag samåka!:-) *dansar lambada i ren glädje*

Stressen på jobbet fortsätter göra folk sjuka så de kroknar… Idag sökte en av kollegorna  doktor för utslag över hela kroppen. Stressallergi! *suck* Är någon frisk? Av  detta blev det ingen sjukskrivning. Doktorn ville det när hon hörde vilken arbetsplatsen var.  Jo, vi har nog ett rykte… Överbelastade, utarbetade och sjuka av det. *suck igen*

Äntligen! Ally McBeal hade säsongsstart tidigare ikväll. Kanske jag ska vara försiktig efter  att ha sett det avsnittet? Inte överdosera för mycket Barry White-musik. Som insatta vet så  hör John alltid Barry White sjunga, när han ”ska till det” med kvinnor. Idag blev det kanske  för mycket. Istället för Nell såg han Barry White i sängen. Ack, ja… Tror visst manusförfattarna  till den teveserien har samma typ av hjärnsläpp som mig…

Att leva tills man dör. Det är en konst att klara det. Man har så mycket mot sig. Döden  till exempel.

Jo, jag är allvarlig. Det var något de sa på Rapport som startade min tankeverksamhet.  Att människor bör få leva tills de dör. För så är det inte idag. Vi vårdas ihjäl. 80  procent av människor i livets slutskede vill få dö hemma i sin egna miljö. Hur många är det  förunnat? Åtminstone finns den möjligheten här i Kristianstad. KVH heter det.  Kvalificerad vård i hemmet. Det har blivit mycket populärt och jag ser att det verkligen  behövs. Bara en sak gör mig väldigt skeptisk. Det är gratis för vårdtagaren. Vi ger mer  vård än vi drar in. Visst är det hemskt att prata om pengar i sådana här sammanhang, men  pengar är viktigt för att kunna fortsätta bedriva en vård som sedan tidigare går på knä.  Några statsbidrag får vi ju inte, vad jag vet. Sedan finns det förstås en sak till som  oroar mig. Personalens arbetsförhållanden. Hur lätt är det att komma hem i någons hem  och vårda när inget är sjukvårdsanpassat?

Men det var inte gnällig jag skulle bli. Det var om vård i livets slutskede (palliativ  vård) som jag skulle skriva om. Hur viktig den är. Både för den sjuke, men också för de  anhöriga. Tänk att veta att man ska dö. Jo, alla ska dö, men att veta när och hur.  Att veta att man har en dödlig sjukdom. Man lever sitt liv efter bästa förmåga. Plötsligt en  dag får man en dom i form av en diagnos vars utgång är given. Vad gör man då? Jo, de flesta  slutar leva. Sätter livet på pausknappen i väntan på det oundvikliga. Man hamnar i limbo. Eller  i ett vakuum. Kalla det vad man vill.

Hur finner man livskvalitet i ett sådant läge? Ingen vill väl bli en levande död. Livet är inte  slut förrän det är slut. Många kan finna den livskvaliteten. En del av det är att få vara  hemma och slippa sjukhussängen, överbelagda sjukhussalar, stressad personal osv. Så mitt  tips är; gör KVH till en landsomfattande nödvändighet! Jag vet att det redan finns på många  platser. Och de övriga 20 procenten? De känner trygghet i att få bli omhändertagna på ett  sjukhus då de kanske inte har någon i sitt hem som finns till hands.

Snabba kast…

Om någon undrar hur det ser ut när jag får ett hjärnsläpp så får ni kila över till  Teas dagbok. Där finns en  illustration…:-) Så sant, så sant…

Jag har lagt mina favoriter i ett popup-fönster. Några har tillkommit, någon har fallit bort. Och så har jag  skaffat nya färger här igen. Och lagt ut en varningsskylt. Kan  JOhan ha en nyckelhålsmärkning  så kan jag ha en varningstriangel! *asg*

Varför är män fåfänga? En karlakarl luktar skit, släpper väder fritt, rapar, kliar sig  i skrevet och har aldrig rena kläder på sig. De är ett utdöende släkte. De borde kulturmärkas.  Dessa män fick ju också kvinnor, eller ”tog sig kvinnor” kanske man ska skriva? Men vad  hände? Ska man skylla på 70-talets mjukismän i plysch? Att den dominante hanen övertog?  Åtminstone hände något, för idag är vi män så otroligt fåfänga.

Tappar vi ett hårstrå så springer vi på apoteket och köper Regain. Eller gör en  hårtransplantation. Börjar magen puta utåt köper vi en gördel, genomgår en fettsugning eller  skaffar Xenical. Vill inte ”lilleman” göra salut längre så köper vi malda renhorn,  vakuumpump eller Viagra.

Men vi är inte bara fåfänga. Vi är desperata också! För vi skaffar alla alternativen på en  gång som jag precis räknade upp. Men när jag tänker efter… Vadå ”vi” män? Männen tillhör  den generation som kom före mig. De som i sin desperata jakt springer runt på dansbandsbanorna  och krogarna. Och raggar. Kåta, brunstiga hanar. Sprätter som tupp i hönsgård. Bestiger  kvinnor i parningsdans uppå dansgolv. Fy f*n… snart är man där…

Vad är då jag som inte är en man på ovanstående premisser? En mes, antagligen…  Den ”skitiga” typen av man (som luktade illa) är antagligen vinnaren. För han hade en  egenskap som jag tror dagens män saknar; trygghet i sig själv. Har man det så är man man.  Och inte behöver man lukta illa för det. 🙂 Fast samtidigt tror jag yngre män av idag  (som jag själv *asg*) känner trygghet i större utsträckning än de lite äldre männen.  Deras världsuppfattning har nog ändrats en del de senaste årtionden. De har sett unga smarta  tjejer ta till sig sina självklara rättigheter i arbetsliv och rent socialt. Sådan kan  förmodligen knäcka män från den gamla skolan. De har inte längre övertaget i samma utsträckning  som förr. Det är då de ”måste” börja konkurrera mot andra män och framstå som Guds gåva  till kvinnorna. Eller nåt… Nu spånar jag bara… Men har jag rätt eller har jag rätt?  Någonstans finns där säkert ett korn av sanning i mina påstående…:-)

I morgon är det arbete igen som gäller. Mina helger är underbara eftersom de alltid varar  i tre dagar. Och jag ska bara till jobbet två gånger denna veckan. Och sedan har jag en  tredagarshelg igen. Och varför berättar jag detta? För att jag vill göra er sotis…  >;-]