Dag: <span>16 mars 2008</span>

Lilla Gazzy har haft ett par mycket jobbiga månader. Det började med att hon åt fisk, som hon tydligen är allergisk mot men tycker är ack så gott. Hon fick utslag i nacken och på sidan av halsen som hon ständigt kliat på. Pälsen revs bort och det blödde och blödde och blödde. Veterinären hade inte så mycket tips. Krage går inte att sätta på kissemissan. Antibiotikan tålde hon inte. Nästa steg var kortison, men som genom ett under börjar det nu läka utan att hon rör det.

Maten är ett problem. Tandsjukdomen gör att hon bara får och kan äta torrfoder. Hon har åter dåligt njurvärde och får bara äta skonkost för njurarna. Läs ”specialfoder”. Som innehåller fisk och det finns inget alternativ till specialkosten. Njurarnas funktion är viktigare än matallergi även om det är problematiskt med blödande sår som älskar bakterier.

Om en månad blir Gazzy 10 år. Hon börjar bli gammal. Det viktiga är att hon inte lider och det gör hon inte med sina sår. De gör inte ont och hon är sitt vanliga pigga jag. Men det sliter på mig att ständigt gå och oroa mig för hennes hälsa. Jag vill ha kvar henne ett tag till. Men det är hennes mående som avgör. Sjukdomar och symtom får vi väl leva med, så länge hon inte lider.

Och hon blev så glad när jag kom hem i går efter fyra dagars frånvaro. Vi är verkligen ett par.

Är jag tillbaka nu? Kanske. Om inte annat så har jag 1) haft en välbehövlig paus. Och 2) har just nu något att säga.

Jag kom hem i går efter en fyradagarskonferens i Lund. Slitsamt men givande är väl en korrekt och väldigt kort sammanfattning. Jag var social trots att jag inte fick plats på hotellet där konferensen anordnades. Jag knöt kontakter. Jag fick träffa före detta kollegor från Kristianstad. Och jag fick lära mig väldigt mycket nyttigt som jag har användning för i mitt arbete.

Det mest sanslösa var väl när jag skulle ta taxi till stationen efter avslutad konferens.

Chaufför modell urskåning: – Så du ska ut och resa?
Jag: – Ja, jag ska hem.
Ch: – Till Göteborg?
Jag: – Hur visste du det?
Ch: – Det hörs på din dialekt. Du är göteborgare.

Hade jag inte suttit ner hade jag förmodligen svimmat.

Jag: – Jag är skåning. Jag kommer från Kristianstad.
Ch: – Jaha! Så du är barnfödd här men flyttade sedan till Göteborg?
Jag: – Nej, jag har bott i Skåne tills för åtta år sedan. Då flyttade jag till Göteborg.
Ch: – Det kan man inte tro.

Det märkliga är att jag faktiskt pratar skånska. Möjligtvis har jag en annorlunda betoning, men att få det till göteborska förstår jag inte. I Göteborg kallar man mig för skåning. Förutom den där taxichauffören i Gbg som var helt övertygad om att jag var norrlänning.

Kan inte hjälpa det, men jag känner mig nästan som en utav de där papperslösa flyktingarna. Jag hör inte hemma någonstans. Får väl se på mig själv som världsmedborgare.