Månad: <span>april 2008</span>

I går var det dessutom 20 år sedan jag tog körkort. Jag som bilförare är nog ingen höjdare. För det första har jag inte rattat en bil på 15 år, för det andra körde jag inte särskilt mycket innan dess heller, och för det tredje så var det kämpigt även under den tid jag tog körlektioner.

Det tog mig sex månader med körlektioner innan jag fick köra upp. Körskolan tillät mig inte. Men när jag väl gjorde det så fick jag körkortet direkt. I dag har jag rotat lite i klädkammaren och snubblade över en lapp där jag skrivit att jag totalt fick betala 5 890 kronor, vilket var mycket pengar. Jag fick ta mycket körlektioner då jag inte fick (de vägrade – livrädda) köra privat med mina föräldrar.

Så det var under fem år jag var bilförare. Jag hade bil men körde aldrig. Okej, jag körde tre gånger. En gång till gymnasiet, en gång till mitt jobb och en gång till tandläkaren. That’s it! Jaja… jag körde några gånger till men då hade jag min far också i bilen. För han övertog bilen och jag fick låna den om vi körde på utflykt tillsammans på Österlen. Det hände väl ett par tre gånger varje år, under dessa fem år. Sedan var det dags för mig att köpa ny bil men det blev ju inte så lyckat. Jag fick köra en gång efter jag hade köpt den, sedan föll en brinnande ladugård över den. Efter det har jag inte kört en meter. Mest för att jag inte haft tillgång till någon bil.

Jag får lov att köra bil. Min ms sätter inte hinder för det, men jag undviker av två ms-relaterade anledningar. Syn och reaktion. Nedsatta men acceptabla. Det är till och med så att flärdtjänsten erbjuder mig att genom FK skaffa en bil, men jag har inte råd. Anser dessutom att jag inte bör börja köra efter 15 år. Mer med tanke på andras säkerhet. Men det känns ändå bra att ha körkort, för kniper det så kan jag köra. Trots allt har jag redan fått stopp på skenande taxibilar när chaufförerna hoppat ut i backe utan att dra till handbromsen. Trafikreglerna, som jag väl till viss del fortfarande minns, har gjort att jag förhindrat en del olyckor. De gånger jag inte sagt eller gjort något så har vi mycket riktigt också krockat. Taxichaufförer är inte alla gånger de bästa att framföra en bil.

Tjugo år. Det betyder att jag varit myndig i lika många år. Coolt. Jag är medelålders.

Whoops. Jag glömde bort att Gazzy fyllde 10 år i går. Skammen känns svår att bära. Dock verkar hon inte vara särskilt upprörd.

Plötsligt blev kvällen väldigt jobbig. Tappar tråden hela tiden, vet inte vad jag gör, tänker något, glömmer vad, väldigt förvirrad. Det händer ibland och det är skrämmande. Just nu är jag icke-fungerande.

Madonna och Justin Timberlake. Två utmärkta artister vars karriärer jag följt. Ingen av dem är världens bästa sångare, men fullt dugliga. Bra låtar, många hits. Och så möts de i en duett. Resultat – katastrof!

Nej, vill man höra Justin i en duett föreslår jag den med Reba McEntire. Skriven av bl.a. Justin och enbart för Reba. En underbar liten ballad. The only promise that remains.

Det var länge sedan jag hade sådan här bautamigrän. Skrämmande. Kanske inte att ha migrän, för det har jag haft till och från i… *räknar* femton år. Det som är smått skrämmande är hur jag reagerar. Ju värre migrän, desto mer energisk blir jag. Andra i liknande situationer ligger i ljudisolerat och mörklagt sovrum och spyr. Själv gör jag motsatsen. Rena partystämningen. Hög musik. Städar. Möblerar om. Kraftfullhet helt enkelt.

Det påminner mig om den gången jag fick ett superskov i ms och var förlamad i benen (kunde gå och stå p.g.a. att musklerna låste sig). Sängliggande? Inte jag. Då möblerade jag om i mitt dåvarande sovrum och flyttade två stationära datorer, tillhörande skrivbord (plural), säng o.s.v.

Jag börjar se ett mönster. Hur var det när jag var nyopererad, precis vaknat ur narkosen och hade ett operationsärr på 32 cm över magen? Jo, då traskade jag upp och ut på toaletten. Och duschade. Mitt i natten, tände inte, skrämde slag på mina medpatienter på salen.

Och vad gjorde jag när jag i stort sett var blind av synnervsinflammation? Tja, det var då jag skapade min hemsida 1999.

Envis och energisk. Konsekvensen av sjukdom. Desto värre… ju mer går jag på. Att vara frisk och kry är det värsta som kan hända mig. Då blir jag så passiv att man får hålla en spegel mot min mun för att se om jag alls andas.

Från Big Proud Papa till Fet Ful Och Äcklig. Känslan är så stark att jag inte lyckats äta något i dag. Hade jag varit en undernärd fjortis hade det väl varit ett problem och ett tecken på begynnande anorexi. I wish. Men märkligt hur snabbt man mentalt kan falla från topp till botten. Förmodligen handlar det om att jag är trött efter veckor av hårt arbete och nu slappnar av. Mentala motståndskraften försvann. Så… jag får väl vila och återhämta mig.

En och en halv timme senare… migrän. Som sagt, slappnar man av så händer mycket. Jag mår bäst av att slita på jobbet. Fick precis ett mejl därifrån om att min dator blivit stulen. Av IT-teknikerna eftersom jag tjatat i 1½ år om att jag fått ett måndagsexemplar där alla program kraschar dagarna i ända. Jaja. Bara där är en dator när jag kommer på tisdag.

Äntligen
är arbetspasset över. Se bara hur slitsamt jag har haft det.

Det kanske är på sin plats att förklara bilderna? Översta bilden är några veckor gammal. Jag minns inte ens varför jag tog bilden med nallen. Tror det var något jag sms:ade till någon. Nallen har sedermera varit med i en svår olycka. Det var en dag när jag inte var på jobbet. Han hade suttit så fint i bokhyllan när plötsligt några böcker hade vält och slagit ner honom i golvet. En kollega förbarmade sig. Så numera sitter han åter i bokhyllan men med ett plåster på foten.

Och Skånekartan i bakgrunden… Den har väckt så mycket anstöt att jag tvingats ta ner den.

Nedre bilden är från i dag. Precis innan jag gick hem tog jag en bild som inte på något sätt är representativ. Jag blev helt enkelt bara väldigt lat när jag såg att arbetsdagen var över och jag hunnit allt det nödvändiga. Det var på håret. Jag har arbetat på som en… flitig… öh… myra?

Det är så ofantligt skönt. Långledig.

Min penis duger ingenting till. Åtminstone inte i dess nuvarande utförande. Ingen vet vilken storlek jag har på den, men man erbjuder ändå mig små medicinska underverk som ska göra den minst X cm längre och tjockare. Varför bryr man sig om min snopp? Låt den vara!

Jäkla spam! Undrar om det inte är största anledningen till att män får dåligt omdöme självförtroende och går på alla pillererbjudanden. Är den sedan inte tillräckligt stor så är den sannolikt heller inte tillräckligt hård eller erigerad tillräckligt länge. Sånt kan också fixas med små piller. Okej, det sista är möjligt men förmodligen inte med de erbjudanden man får via mejl. Varför är erigerade penisar så viktiga? För att det är en inkomstkälla?

När jag ändå klagar… För någon vecka sedan såg jag en killa gå runt med så långt neddragna byxor att jag ett tag tog honom för en babian där han gick och visade arslet. Det är kanske där erigerade snoppar fyller en funktion? För att hålla upp byxorna framtill, som en handdukskrok eller nåt.

Frågan är vilket jag föredrar att mötas av. Byxor i knävecken eller byxor som hålls uppe av att man klämmer fast dem i armhålorna? Vilket tycker ni är sexigast?

Hm, vad har jag gett mig in på? Tackade ja till utökade arbetsuppgifter i dag. Om det sedan blir så vet jag inte.

Nu får det vara nog med att köpa frukostfralla på jobbet. De har höjt priset med 22,5 %. Det anser jag vara i mesta laget. Då får man höja min lön också med 22,5 %. Jag vägrar ruinera mig på frallor. Elva kronor är sanslöst. Ett franskbröd på Ica kostar 7.90.