Dag: <span>18 juni 2008</span>

Först tittade jag på Aktuellt. Alan Widman (fp). Därefter tittade jag på Rapport. Allan Widman (fp). Därefter var jag så förvirrad att jag fick läsa riksdagens hemsida. Rapport stavade rätt.

Eftersom jag är en del av bloggosfären – vad tycker jag om FRA:s nya och utökade uppdrag? Tja, ungefär som vad TV4:s undersökning kom fram till, fast tvärtom. Jag är nog 54 % för, 46 % mot. Mest för av anledningen att vi bara utökar spaningen av radiovågor i etern till att också inkludera ettor och nollor. Mina motstridiga känslor baseras på att kontrollbehovet är lite väl stort, men inte orimligt. Oavsett hur slutliga lagen kommer att se ut är det först om några år vi får facit. Om det var bra eller dåligt. Fram till dess ställer jag mig relativt neutral.

Det riktiga bottennappet är socialdemokraterna som plötsligt agerar opposition och inte stödjer sitt eget förslag. Ganska märkligt också att Bodström i går stod framför tv-kamerorna och skrockade ”förslaget är till och med bättre än vårt ursprungliga”. Så som vanligt, de är opålitliga. Säger en sak, gör en annan.

Och vad är det för fel på vänsterpariet som i tid och otid anmäler till KU?

När blev jag vuxen? Är jag riktigt vuxen ännu? Tänker jag tillbaka till då jag var i 20-årsåldern var jag väldigt omogen. Inte så att jag var barnslig, men jag var rädd, försiktig, avvaktande, tyst och sökte ständigt godkännande från andra i allt.

I dag är jag väl allting annat än just de egenskaper jag precis räknade upp. Men små hjärnsläpp brukar jag fortfarande få och får då intala mig själv att jag trots allt är i 40-årsåldern. Största skillnaden är nog att jag inte bryr mig. På gott och ont. Jag bryr mig inte om ifall jag sårar andra genom det jag gör eller säger. Kanske det inte är särskilt vuxet, men jag har ingen hög acceptanströskel när andra är tanklösa. Okej, jag kanske snarare är taktlös än tanklös men jag sätter tydliga gränser och är inte rädd för att sätta folk på plats. Det är väl därför jag är en skräck på jobbet. Jo, jag tror att jag är det även om vissa påstår att de inte känner någon mer omtänksam eller trevlig människa. De som tycker så är väl en minoritet. Majoriteten som råkat ut för mig har börjat gråta (mer än en gång) eller håller sig bara undan efter att häpet fått ovett från mig. Alla gångerna har de sett det som något oväntat. Oväntat av (från/för) mig.

Jag fick ett sådant där utbrott i dag igen. Reaktionen blev tystnad. Det blir det alltid, ingen kan hävda sig eftersom uppkomsten till mina utbrott inte beror på mig. Rätt person får ovettet från mig.

Och jag skäms inte. Istället njuter jag av att jag vågar säga ifrån. Dåligt samvete får jag inte. Som sagt är jag inte uppkomsten till mina små utbrott. Och jag tänker inte tygla mig själv. Har man gjort sig förtjänt av mina tillrättavisningar, så har man.

Kanske detta ändå kan ses om ett omoget beteende från min sida, att jag inte tyglar mina känslor. Men trots allt är jag bara i 40-årsåldern – långt ifrån mogen ålder.

Tröttheten knockade mig och jag sökte mig till sängen redan kl. 20.25. Låg där och vred mig fram och tillbaka utan att kunna somna. Jo, en timme sov jag. Därefter upp och hamnade framför tv:n där jag såg att Ingela Agardh dött. Föga förvånande, för den insikten kom redan när jag läste morgontidningen och såg en bild av henne. Eller, insikten var väl ”men hon är ju död”. Jag vet inte när det skedde, om det redan skett eller om hon fortfarande hade några timmar kvar.

Efter denna sejour vid tv:n kröp jag åter ner i sängen, lyckades sova säkert en halvtimme men är nu åter uppe. Om fyra timmar ringer klockan in en ny arbetsdag. Jippi? Fortfarande trött, kommer säkert inte att sova så många timmar till, kommer att vara ännu tröttare om fyra timmar. Redan nu börjar jag planera att inte jobba en hel dag. Inga möten, har timmar på flexen.

Jag ser fram mot en eftermiddagslur efter jobbet. Då lär jag kunna sova. Vid det laget kommer jag ändå att vara komatös.