Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
När blev jag vuxen? Är jag riktigt vuxen ännu? Tänker jag tillbaka till då jag var i 20-årsåldern var jag väldigt omogen. Inte så att jag var barnslig, men jag var rädd, försiktig, avvaktande, tyst och sökte ständigt godkännande från andra i allt.
I dag är jag väl allting annat än just de egenskaper jag precis räknade upp. Men små hjärnsläpp brukar jag fortfarande få och får då intala mig själv att jag trots allt är i 40-årsåldern. Största skillnaden är nog att jag inte bryr mig. På gott och ont. Jag bryr mig inte om ifall jag sårar andra genom det jag gör eller säger. Kanske det inte är särskilt vuxet, men jag har ingen hög acceptanströskel när andra är tanklösa. Okej, jag kanske snarare är taktlös än tanklös men jag sätter tydliga gränser och är inte rädd för att sätta folk på plats. Det är väl därför jag är en skräck på jobbet. Jo, jag tror att jag är det även om vissa påstår att de inte känner någon mer omtänksam eller trevlig människa. De som tycker så är väl en minoritet. Majoriteten som råkat ut för mig har börjat gråta (mer än en gång) eller håller sig bara undan efter att häpet fått ovett från mig. Alla gångerna har de sett det som något oväntat. Oväntat av (från/för) mig.
Jag fick ett sådant där utbrott i dag igen. Reaktionen blev tystnad. Det blir det alltid, ingen kan hävda sig eftersom uppkomsten till mina utbrott inte beror på mig. Rätt person får ovettet från mig.
Och jag skäms inte. Istället njuter jag av att jag vågar säga ifrån. Dåligt samvete får jag inte. Som sagt är jag inte uppkomsten till mina små utbrott. Och jag tänker inte tygla mig själv. Har man gjort sig förtjänt av mina tillrättavisningar, så har man.
Kanske detta ändå kan ses om ett omoget beteende från min sida, att jag inte tyglar mina känslor. Men trots allt är jag bara i 40-årsåldern – långt ifrån mogen ålder.
