Dag: <span>27 juni 2008</span>

När jag för första gången som nyutbildad läkarsekreterare 1992 skrev åt en läkare kunde jag inte ha fått en bättre doktor. I dag läste jag hans minnesruna. Jag visste redan att han avlidit men att läsa om hans liv och gärningar* fick mig att minnas alla de år vi arbetade tillsammans. Av förklarliga skäl känner jag mig lite nedstämd. De som undertecknat minnesrunan känner jag alla och det är faktiskt lite med saknad jag tänker på min gamla arbetsplats. Men så här åtta år senare har jag fortfarande kontakt med de tidigare arbetskamraterna**.

* Han berättade ofta om hur det var att vara läkare förr, t.ex. när han fick gå runt med skalpell i fickan. Fick en patient ett plötsligt hjärtstillestånd var det öppen hjärtmassage som gällde. Jag undrar i dag väldigt mycket på hur det gick till – var inte revben och bröstben i vägen?
** Jo, jag har ju fortfarande också kontakt med arbetskamraterna från privata företaget där jag slutade 1989. Och med bibliotikarien jag jobbade med 1985. Mig blir man inte av med ens vid avsked. Man kan väl säga att jag har ett otroligt stort kontaktnät.

Som jag skrev för drygt en vecka sedan, så är jag helsåld på Duffy. En kopia gav jag till en arbetskamrat som också verkade uppskatta skivan Rockferry. Det visade sig att ytterligare en arbetskamrat också köpt skivan och avgudade den. Den tilltalar oss som tycker om 60-talsinspirerad soul.

Fortfarande har jag Distant Dreamer som favorit även om jag nu också börjat gilla I’m Scared. Men Distant Dreamer har en oväntad effekt på mig. Jag flyttas bakåt i tiden. Närmare bestämt till Sjöbo marknad. Förmodligen är det den av alla skånska marknader* jag tycker minst om, men den hade väl sin tjusning den också. Men det jag minns är hur jag tidigt 70-tal, som barn, efter en lång dag sent på kvällen bars till bilen där modern och jag inväntade den bortsprungne fadern som fortsatte irra runt bland ziegenartälten** i några timmar till. Där i bilen försökte jag sova, trött efter den långa dagen, men fick ingen ro p.g.a. den högljudda musiken och alla fulla människor som dunsade mot bilen när de tappade balansen på grästuvorna***. Det är det Distant Dreamer gör med mig. Jag kommer ihåg nätterna med den avslägsna musiken och det eko som uppkom. Tröttheten. Musiken. Tryggheten i bilen. Det hotfulla ute i mörkret. Duffys musik påminner mycket om det som spelades på marknaden.

* Hörby marknad, Degeberga marknad, Kiviks marknad, Sjöbo marknad, Pålsmässomarknad i Kristianstad, Maria Magdalena marknad i Åhus, senare också Tollarps marknad och Hästveda marknad. Finns fler marknader men detta var dem vi alltid var på varje sommar när jag var barn.
** Han kände många romer, i sin ungdom på 50-talet brukade han följa med dem på vägarna. Undrar om det berodde på känslan av samhörighet, känslan av att inte höra hemma någonstans. Som finskt krigsbarn i Sverige och med misshandel.
*** Parkeringen var på grässlänten ner mot bäcken som var gränsen in till marknaden (i dag större parkeringar och längre att gå). En liten träbro över bäcken tillät inte möten på bron – så liten och smal var den. De fulla marknadsbesökarna brukade missa bron och plumsa ner i bäcken som var full av vass. Ibland fick folk lyfta upp dem som föll ner i bäcken.

Dagens Medicin: Män i vården mer välutbildade än kvinnliga arbetskamrater.

Enligt SCB tyder detta på att män och kvinnor som arbetar i branscher som är ”otraditionella” för deras kön i stor utsträckning har andra yrken och arbetsuppgifter än det antalsmässigt dominerande könet.

Så sant, så sant… Min tolkning (och erfarenhet) är något annorlunda än den SCB ger. Det handlar om att man ständigt måste hävda sig då man möter så mycket fördomar att man enbart genom utökad kompetens kan bevisa sin duglighet. Men det ger varken mer i lön eller ändrade titlar – knappt ens utökat ansvar, då man ändå ska tryckas tillbaka. Man är ett hot som underrepresenterat kön, som kommer där ”och stör den fina gemenskap vi tjejer har”. Är man av ”fel” kön ska man straffas och det närmaste jämställdhet man kan komma är att formellt ha mer kompetens även om den sedan i praktiken aldrig är giltig. Ingen får sticka ut eller iväg. Först när man är överkvalificerad jämfört mot gruppen blir det lika villkor.

Tänk, detta skrev jag om redan 1999 när jag hade min jämställdhetssida med omvänd jämställdhet. Efter sexton år i yrket kan jag inte säga att något egentligen ändrats till det bättre, men jag hoppas fortfarande.