Månad: <span>juli 2008</span>

Gazzy. Men jag blev inte särskilt glad i går när hon 1) försatte datorn i viloläge, 2) öppnade Google toolbar i webbläsaren, 3) startade Windows Media Player. Hon var lite busig och underaktiverad där jag satt vid datorn, så hon ville också använda datorn.

Eftersom jag har så varmt inne (+30) ligger hon inte längre på mage med tassarna indragna under sig. Istället slänger hon sig som en trasdocka på antingen skrivbordet eller på glasskivan på soffbordet. Svans, tassar och huvud pekar åt alla håll. Men i dag piggnade hon åter till och krävde högljutt att jag skulle gosa med henne. Hon har inte känt för det på några dagar. Så, som den torsk jag är, fick jag ställa upp. Det hela slutade med att hon kröp in i den t-shirt jag hade på mig. Lite otäckt är det med en katt med sylvassa klor som kryper in och lägger sig mot min nakna hud. Men jag klarade mig och Gazzy fick inte värmeslag i min t-shirt. Tror jag. Just nu har hon återgått till stadiet trasdocka på hård bordsskiva.

Nej, jag bryr mig inte om jobbet när jag har semester. Kanske jag nämner arbetet lite väl ofta här, men bortsett från det tänker jag inte ens på jobbet. Semestern slår ut sådana tankar (säkert värmen också, jag kan inte tänka).

Men sedan i går ligger jag om nätterna och tänker på jobbet. Jag laddar inför min arbetshelg. Drar upp planer för hur jag ska hinna utföra tre veckors arbete på två dagar innan jag återvänder till min semester. Men egentligen är det inget som oroar mig. Det som däremot stör mig är hur där ser ut när jag kommer tillbaka. Har datasupporten åter stulit min dator? Har min stol försvunnit i år också? Ligger där viktiga dokument på mitt skrivbord som någon annan skulle haft för veckor sedan?

Det jag inte riktigt förstår är alla varningar om att inte kolla jobbmejlen på semestern eller att det skulle ta cirka tre veckor innan man kan slappna av. Det är inte betungande att kolla jobbmejlen dagligen, särskilt inte som där inte kommit något mejl sedan veckan innan jag gick på semester. Och slappna av? Det är jag expert på. Även om jag nu mentalt börjat förbereda mig inför helgen.

Det har gått precis nio år sedan jag klippte mig hos en frisör. Det var lite att kasta pengarna i sjön med tanke på att där inte var så mycket att klippa i. Detta betyder också att jag i nio år själv rakat huvudet. Efter nio år har jag väl sparat en slant på det. Kostnaden för rakapparaten har inneburit att det hittills kostat mig 2:30 per månad.

Jag trodde aldrig att jag skulle vänja mig vid att inte ha lugg. Eller hår. Men det är en befrielse.

Istället har jag skägg (snutteskägg). Det har jag haft i tolv år.

Nackdelen är att jag är begränsad till att förändra mitt utseende genom frisyrer. Och hur omodern jag är, vågar jag inte ens tänka på.

Jag har praktiserat hos frisör och hade stora planer på att själv utbilda mig till det. Så jag har hunnit ha alla sorters frisyrer och hårfärger innan mitt hår gav upp och övergav mig. Kanske det då är tur att jag inte blev frisör. Och tur då jag i dag inte hade kunnat jobbat som det.

Slutsats: Jag saknar inte mitt hår.

Solsting och dehydrerad. Det måste vara anledningen till att jag plötsligt börjat fundera på att återgå till skolbänken vad gäller franska. Efter 13 terminer är det minimalt jag kan. Främsta orsaken till det är väl glömska. Med åldern glömmer man. Och då kan man undra varför man skulle försöka lära på nytt om man ändå sedan glömmer.

Det är tydligen dags för en liten spoiler igen. Våra bästa år/Days of our lives. Många hittar hit i sitt sökande efter vad som hända skall. Vilken tur då att jag dagligen följer serien samt vet vad som händer de kommande fyra åren.

I Våra bästa år har vi precis fått beskedet att Chloe omkommit i en bilkrasch och nu ska man hålla en minnesgudstjänst. Nej, mamma Nancy ljög bara. Chloe blev skadad och vanskapt och ville att Nancy skulle säga att hon dött så inte Brady skulle sätta efter henne. Snart lämnar Brady serien men kommer tillbaka med Chloe när de gifter sig. Sedan skrivs de ut ur serien som återkommande inslag. Jag kommer inte riktigt ihåg om det är vid årsskiftet detta inträffar.

Däremot så kommer Chloe tillbaka (Nadia återkommer ständigt till Days, Kyle har gått över till annan såpa (Glamour, relativt aktuella avsnitt på TV4+).

Chloe dyker upp (här har jag inte hela bilden klar för mig), Brady kidnappas av morfar Victor och skrivs in på rehab. Denna hemlighet snappar Nicole upp som skvallrar för Chloe. (Brady var olycklig med Chloes operaliv långt från Salem och börjar knarka).

Chloe lever loppan i Salem. Hon får ett förhållande med Philip och de går i säng. Men ganska snart går hon vidare och ner i säng med Lucas (i USA juli 2008).

Ja, Philip. I de svenska avsnitten går han och Belle snart i säng. Shawn ska snart vara med i en motorcykelolycka, tappar minnet, tror att han är ihop med Jan. Shawn återvänder sedan med intakt minne, Belle är upptagen, han går i säng med Mimi (som inte är ihop med Rex). Belle blir gravid. Mimi blir gravid. Philip är inte pappa till Belles dotter (Claire), utan det är Shawn. Och till Mimis också, om jag inte minns fel. Belle och Shawn återförenas men är i dag utskrivna ur serien liksom Mimi.

Äh, det här får räcka.

Fortsättningen: Spoiler alert Days of our lives, II
Daglig spoiler till den 28 november 2008, svensk tv

I kväll har jag haft en youtube-afton med lite låtar från 80-talet. Bonnie Tyler, Cyndie Lauper, Queen, Adamski (okej, tidigt 90-tal) och George Michael. Det är rätt kul att läsa kommentarerna också. I går lyssnade jag lite på A*Teens och många verkar inte förstå att de växt upp och att gruppen inte längre finns. Istället undrar man när de ska ge en konsert i deras hemstad.

En kommentar om George Michael:

He’s so cute! Too bad he’s gay!

Öh, jag inte förstå. Gay eller inte – vad har det med saken att göra? Varför är det synd?

1. Han är en kändis, knappast någon som blir tillgänglig varken för trånande flickor eller gossar. (Om man inte springer på offentliga herrtoaletter utomlands).

2. Gullig är han väl oavsett? Eller nej, kanske inte. Han är ingen knähund. (Även om han lär köra doggy style).

Ofta tror jag inte att jag kommer ihåg låttexter, men det visade sig inte stämma. Mycket fastnade under 80-talet. Och det gjordes många bra låtar med bra artister. Jag vet inte om det beror på min nuvarande ålder, men jag tycker att där är väldigt lite i dagens musikutbud som tilltalar mig. Produceras det mindre nu med färre artister, eller vad? Kanske det bara är så att dagens artister har väldigt lite substans och väldigt lite musikalisk överlevnad? Tur jag har kvar 80-talet.

I morgon öppnar snusboden efter en två veckor lång sommarstängning. Äntligen!

I går gick jag till Ica för att köpa snus. Slut. Min sort var slut.

I dag är jag i akut behov av snus. Det får bli grillkiosken i väntan på morgondagen.

Det är inte kul att behöva springa runt och jaga snus hela semestern. Så har det blivit i år. Ett tag funderade jag på att åka ut till min gamla snusbod på Hisingen, men samma dag läste jag i tidningen att de blivit rånade. Så jag tyckte inte det var mödan värd eftersom jag inte visste om de hade öppet eller stängt efter ett rån.

Jag har väl haft halva min semester nu?

Det jag egentligen nu hoppas på är att min tand, som väntar på rotfyllning, klarar sig en månad till. Fortfarande är det direkt löjligt att man ska behöva vänta tre månader mellan kanlrensning till rotfyllning. Jo, jag känner fortfarande av smärta i tanden. Men det har åtminstone inte blivit värre med tanke på rötmånad. Och jag vill inte ha fler penicillinkurer denna sommar.

Jag har lika varmt inne som ute, d.v.s. 30 grader. Rullgardinen neddragen i sovrummet. Lakan för fönsterna i vardagsrummet. Gardiner täcker köksfönstret. Väldigt mörkt i bostaden, men utomhushettan värmer ändå upp inne. Problemet är kylskåpet som gick ner till -8 grader. Där jag förvarar sprutor som måste kastas om de fryser. Än så länge har de klarat sig tack vare ytterförpackningarna. Ändå har jag knappt kylskåpet ens påslaget.

Inte trodde jag att det var så enkelt? Jag har flyttat över kassettband till mp3-filer (sju filer) på datorn. En f.d. bloggare hade sommaren 2002 en radiodagbok som jag spelade in och i dag på begäran mejlade över.