Månad: <span>november 2008</span>

Lång dag. Tacka flärdtjänsten för att jag (kunde) stämplade in 6.48 och ut 16.20. Det blev en del plus på flexen vilket FK säger att jag inte får ha p.g.a. delpension. Jaha? Och hur gör man när man är i bådas våld? En tretimmarslunch varje dag är inte så tilltalande. Särskilt inte som jag äter på tio minuter, inte kan/får gå någonstans samt inte kan göra något vettigt annat än att jobba.

I dag hade jag höstens sista föreläsning. Men man bönade och bad om att jag skulle återuppta föreläsningarna igen direkt efter nyår. Hittills har jag gett 18 föreläsningar och undrar hur mycket jag egentligen har att ge? Det är väl där min oro ligger. Tiden prioriterar jag, men hur mycket kan jag förnya mig föreläsningarna och fortsätta vara intressant och givande?

Typiskt. I morgon har jag en fridag. Då ska torgets högtalarsystem spela frälsningssoldatvisor från morgon till kväll. Det är marknadsdag.

Hm. Nu lät jag inte översvallande positiv i dagens inlägg. Förklaring: Läs andra meningen.

Det var en lyckad investering med iPod. Den gör underverk för mig på jobbet. På lägsta volym tar det bort tinnitus samt tar bort topparna på allt oljud jag sitter i. Nackdelen är väl då att min tinnitus är öronbedövande efter att jag stängt min iPod.

Många drömmer säkert om att få göra ett modelljobb. Men kanske inte vad som helst? Jag fann en för kvinna, 70-80 år. Syfte: Modell för att skapa en testdocka för urininkontinensskydd. Länk AF. Men att få 5 000-10 000 kronor tackar man väl inte nej till? Jag skulle inte gjort det. Tusan också att jag inte är en kvinna på 70 år!

I morgon är jag redo för jobbet. Min iPod är laddad med 95 låtar och 2 podcaster.

Bilden är otydlig. Det står:

Alternative & Punk – 1 låt
Blues – 5 låtar
Electronica/Dance – 22 låtar
Hip Hop/Rap – 1 låt
Pop – 42 låtar
R&B – 14 låtar
Rock – 8 låtar
Unclassifiable – 2 låtar

Hm. Okej, många poplåtar. Men… 22 låtar med Electronica/Dance?

Gårdagens huvudvärk är ett minne blott. I dag har jag ännu en ledig dag efter helg och jag laddar inför att gå ut med soporna. Det påminner lite om den gamla goda tiden då man fick gå till brunnen på andra sidan stan för att hämta vatten. Fast ändå inte. Ni förstår.

Den egentliga planen för i dag är att jag ska gå till tygaffären. Jag har ju planerat detta ganska länge eftersom jag köpt kilramar som jag ska spänna upp tyg på för att få något att hänga på väggarna. Okej, jag har redan köpt tyg men det var över nätet. Inte lyckat. Det var typ spetsgardiner (genomskinligt) på metervara. Chansningen gjorde jag eftersom det var så extremt billigt (30-40 kr för två meter). Men jag har andra planer för det tyget.

Senare i dag ska jag få besök och jag fasar. Nåja. Mot sopcontainern!

Update: Iiick! Nu har jag köpt tyg. 278 kr för 2 meter. Men det var snyggt tyg. Kanske. Jag har ju så dålig smak. Men det måste vara snyggt så dyrt som det var.

Denna jäkla huvudvärk! Mer än en timme framför tv:n eller två sidors bokläsning. Det genererar huvudvärk. Har så gjort sedan jag fick synskadan för tio år sedan. Endast Treo hjälper och jag vägrar ta Treo. I dag. Igen. Jag överkonsumerar Treo. Nej, jag tar inte mer än rekommendationen för en dag, men jag tvingas ta regelbundet flera gånger i veckan och jag gillar det inte.

Jag väntar nu på att klockan ska bli så mycket att jag kan lägga mig. Huvudvärk försvinner nämligen också genom sömn.

Huvudvärk. Det har jag ofta men av olika anledningar.

Migränhuvudvärk – då hjälper Diklofenak.
Spänningshuvudvärk – då hjälper Treo.
Förkylningshuvudvärk – då hjälper Panodil.

Tre helt olika substanser för tre helt olika typer av huvudvärk. Ibland misstolkar jag huvudvärken och tar fel substanser och då är loppet kört. Jag kan inte blanda tabletterna.

Sedan påstås där finnas människor som aldrig, eller väldigt sällan, har huvudvärk. Missfoster!

Under många år har jag levt unplugged. Men nu är jag med iPod. Jag har lagt in alla gamla franska eurovisionsånger som jag gillar att sjunga till. Och lite till. Just nu lyssnar jag till Modern Talkings Brother Louie (jäklar vilken enkel och genial slinga).

Eftersom ingen ringer tycker jag att det är okej att vara döv för allting runt omkring mig när jag går runt med pluggarna i öronen (underbart, det tar bort tinnitus men kanske också förstärker när jag stänger av musiken?). I kväll ringde det. Jag märkte inget men Gazzy som låg och sov på mobilen när Pink (min mobilringsignal) började vråla. Gazzy hoppade i sovställning en meter upp i luften och försvann som JAS Gripen i fjärran. Det var det som väckte min misstanke om att mobilen ringde. Men svarar jag nu inte så hör jag inte och Gazzy ligger inte på mobilen (kanske aldrig mer?).

Jag har egentligen inte lyssnat på musik aktivt på nästan två år. En insikt jag kom fram till i dag. Det var när jag fick tinnitus. Då slutade jag med musik.

Men det är så tråkigt att bara lyssna på musik, så i kväll tog jag fram den där boken jag köpte för några månader som jag inte hunnit påbörja. Eller, hunnit?! Detta är min första riktigt lediga dag på flera år. För jag har inget inspelat på dvd att titta på. Det jag i vanliga fall använder som avslappning. Men det känns skönt med musik och bok som omväxling.

Rent tekniskt är jag inte jätteimponerad av min nya iPod Classic. Medföljande instruktionshandling var en lapp med en webbadress. Där fanns handboken och den är illa skriven. Den förklarar allt man kan göra med sin iPod, men inte hur! Jag har lyckats installera iTunes, kopiera dit några låtar från CD-skiva och sedan vidare till iPod. Hur jag gjorde det vet jag inte. För jag testade mig fram, men vet inte vilken av mina åtgärder som var den framgångsrika. Med lite terapi har vi förutsättningarna till ett lyckligt äktenskap.

De senaste veckorna har jag varit väldigt jobbig. Nästan ett arsle, även om jag kanske inte riktigt vill göra den beskrivningen. Men jag har verkligen sett vad människor tyckt om mig, även om de inget sagt. Vi pratat en del (vi, några i min krets) om detta, om min roll, hur jag ser på det, hur de ser på det. Med vi menar jag de som fortfarande gillar mig. Det vi kommit fram efter diskussioner fram och tillbaka, är att jag har anledning till att säga ifrån. Jag är inte direkt otrevlig, men envis och påstridig. En vattuman ut i fingerspetsarna. Står upp för orättvisa, ger mig inte, gör min röst hörd, slåss för min och andras sak.

Det har jag väl alltid gjort. Kämpat. Det brukar ge mig dåligt samvete, för jag kör över folk. Jag finner andra vägar, andra personer, att gå genom. Jag pratar omkull folk. Jag argumenterar. Kommer med halva påståenden där jag låter förstå att den outtalade fortsättningen är att min motståndare är en idiot. De kan inte försvara sig eftersom jag aldrig sagt det där sista som jag låter vara outtalat.

Skillnaden är att jag slutat bry mig. Jag menar, jag tar inte åt mig. Fortfarande kör jag med min härskarstil när jag försöker slåss för min och andras sak, men jag känner inte längre skuld eller dåligt samvete. Går jag över gränser så skiter jag i det. Jag kör på och lämnar självrannsakan och empati för andra bakom mig. Långt bak. Ingen ruelse ens nattetid då mitt undermedvetna i vanliga fall väcker mig. Kanske det var därför jag frågade hur andra uppfattar mig, men jag fick godkänt även om vissa (motståndare) tar allting personligt och som kritik. Det jag fick höra var att det snarare är fel på andras uppfattning och sura miner. För jag är ärlig och håller inte tyst. Särskilt inte när jag har rätten på min sida. Så jag fortsätter att inte bry mig. Jag fortsätter att slåss utan att känslomässigt ta åt mig av mitt eget beteende eller ifrågasätta min roll.