Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Tack vare Facebook har jag numera ganska god koll på mina tidigare skolkamrater från grundskolan. Däremot så har jag ingen kolla på alla de barn jag lekte med före skolåldern. Vad hände med Pål? Hette han så? Eller hette han Paul? Kanske det var något helt annat han hette? I vilket fall som helt fanns där många barn och jag kommer ihåg dem alla. Till utseendet och hurdana de var. Men jag minns inte vad de hette i förnamn, än mindre i efternamn. Vad blev det av dem? I dag fick jag åtminstone hör om en utav dem… Vilket jag inte går in på här.
Egentligen betydde de här barnen väldigt mycket. De var med och formade mig till den jag är i dag. Nej, kanske inte så drastiskt. Men de betyder ändå något för mig.
Oh, plötsligt kom jag ihåg en särskild episod. En äldre tjej brukade mobba och misshandla mig fysiskt. Tänk, det är först nu jag minns (i denna sekund) att jag blev fysiskt slagen! Okej, jag har alltid kommit ihåg händelsen även om jag inte direkt tänker på den eller insett att det handlat om misshandel. Hon dunkade en träsko i huvudet på mig tills skallen nästan sprack på mig. Åtminstone blödde det en hel del och bulan hade jag kvar ett bra tag. Usch, kanske inte alla barn har betytt något positivt för mig.
Nej, jag kom ifrån ämnet lite… (tusan, nu måste jag fundera mer ingående på träskoincidenten så jag kan släppa den och lägga den till handlingarna)… Ju äldre jag blivit, desto mindre har bekantskaper jag skaffat senare i livet betytt något. Grunskolekamraterna – nja. KomVux-kamraterna – nix. Yrkesutbildningen – inte alls. Att gå i skola innebär att man kommer människor nära och umgås både i skola och på fritid. Hur gammal man än varit. Men man har ett större socialt liv ju äldre man blir, så de man gått utbildning med betyder inget när man blivit äldre. Det är en konstig tanke. Att man kan komma varandra så nära men bara under en bestämd period och tidsrymd. Sedan släpper man det och går vidare. Frågan är om detta bara gäller mig eller om det är så för andra också? När det gäller arbetslivet så vägrar jag umgås med arbetskamrater på min fritid. Jag har dragit en medveten gräns där. Vi kan ha det bra och trevligt nog på arbetstid. Min fritid är min. Och jag vill inte att kollegor ska bli en del av mitt privatliv. Vilket jag inte kan förklara. Jag vill helt enkelt ha det så.
Hur har jag det med kamratskap i dag? Det är ett svårt ämne. Jag har väldigt få, men väldigt nära vänner. För jag vill ha djup i vänskapen, kunna diskutera allt och bli lyssnad till. Allt annat känns ytligt och överflödigt. På ett sätt fundamentalt motsatsen till hur det var när man var barn. Då umgicks man med allt och alla. Man var mer öppen. Varför jag nu gör val och drar gränser kan jag inte svara på.
När jag skriver detta är jag trött. Visst är det uppenbart? Jag har förlorat syftet med inlägget för länge sedan. Fanns där ens en röd tråd till en början med? Tveksamt. Men jag behövde skriva något om vänskap i dag. Särskilt med tanke på det jag skrev som lösenordsskyddat. Minnen kan vara väldigt ömsom glatt och ömsom ledsamt.
2 kommentarer