Chicken

IMG_1876

Skägget drar. Följare. På Instagram. Under flera år har jag haft cirka 10 följare, men sedan jag började hashtagga skägget så tillkommer nya varje dag (just nu cirka 70). Jo, det är skägget och inget annat som är anledningen. Verkar som jag på kuppen fått en inbjudan till Tunisien.

Lat söndag. För tredje dagen höll jag på att få migrän, men jag lyckades avstyra det. Darriga ben (pseudoskov), så jag försöker vila. Nya iphonen fungerar bra, bättre ljud i 6:an än i 4:an. För femte gången har jag nu sett första avsnittet av Games of Thrones. Jag har verkligen svårt för att komma in i serien men har gett mig tusan på att nu ska det ske! Trots allt så har jag alla senaste fem säsongerna på HBO Nordic. Jag tänker inte titta på något annat förrän jag sett alla säsonger! Okej, jag gör ett undantag. Nästa helg börjar Bron III.

Tog ett foto i dag som jag inte vågar publicera. Var så glad över min nya stass, men kukbulan… Nej. Inviterna jag får är fullt tillräckliga…

Sängläge

Det blev många selfies i dag av någon anledning. Kanske bara måndagsledan som orsak, för vad gör man när man håller på att gå under av besvär efter fredagens överansträngning?

Skägget har börjat bete sig lite märkligt, gör konstiga vågor på natten för att sedan vara superfluffigt på dagen. Stämmer nog som jag hörde för någon månad sedan ”att det kommer alltid tillfällen då skägget beter sig konstigt, men låt det vara så ger det med sig”. Förmodligen har jag just nu en sådan där mitt emellan-längd som gör att det lever sitt eget liv. I dag är också första gången som jag kan täcka läpparna med överhängande mustasch. Något vax behövdes inte i dag, för mustaschen börjar bli så lång att det nu går att kamma mittbena på överläppen och dra den åt sidorna. Det är jag tacksam för när jag äter.

jontas150914

Märkligt har det också varit på jobbet i dag. Märkliga externa telefonsamtal. I vanliga fall brukar man endast ringa mig internt, men i dag hittade även andra mig. Och det var samtal som faktiskt skulle till mig?! Tänka sig!

Jag skiter i gymmet i morgon, klarar inte att gå den långa sträckan fram och tillbaka. Och jag har lagt in om en semesterdag i veckan för att få fler tillfällen till återhämtning. Jag är verkligen påverkad av utfärden i fredags och det var något jag hävdade redan i förväg. Då ignorerade man mig och tyckte jag var löjlig. Nu tycker man att jag är gnällig och förstååååår inte hur den lilla fredagskativitten kunde påverka mig så mycket! Tja. Jag är inte lyssnad till, för allt ska vara så glättigt och bekymmerslöst – allt annat blundar man för. Reella problem tar man inte på allvar. Om jag nu får ta konsekvenserna så borde kanske de också få någon form av konsekvenser av bristen på hörsamhet?

Fetto

Jag är fet. Det framgår ganska tydligt även om jag nästan bara tar selfies med ansiktet som inramning (det är ju där skägget sitter) och det beror främst på att jag inte har så långa armar att jag kan ta selfies helkropp. Men med ipad kan jag använda självutlösare och placera den på behörigt avstånd.

Så jag har tagit några helkroppsselfies senaste veckorna. Och på bar överkropp. Varför? Jo, först blev jag chockad då jag som fet har dålig kroppsuppfattning, men nu börjar jag gilla det. Eller, jag accepterar att jag ser ut som jag gör och att alla människor är olika. Jag vägrar skämmas! Visst, jag har mål med viktnedgång och så, men först måste jag acceptera mig själv och verkligen ta en ordentlig titt på mig själv och se problemen med vikten. Det handlar inte om utseende – det handlar om hälsa och ork. Jag är fysiskt väldigt stark, jag tränar hårt och har ovanpå det ms med allt vad det innebär. Vikten måste ner för att ekvationen ska gå ihop helt. Andra följdsjukdomar som följer med övervikt har jag hittills klarat mig ifrån (infarkt, diabetes, högt blodtryck och så vidare) och sånt är väldigt diffust om man inte drabbats av det, det vill säga att det är en dålig motivation till viktnedgång då man ändå inte har någon kroppsuppfattning.

Nej, halvnakna bilder och helkroppsbilder gör något annat med psyket. Jag kan inte blunda. Jag är fet. Inget fel på utseendet med övervikt, men jag ser problemen. Vikten ger problem.

Larger than Life-personligheten

Att lägga band på sig själv är svårt. Jag river så lätt upp himmel och jord på jobbet, känns det som. Jag skapar kaos med att vara pådrivande med förändringsarbete, mest för att det är något som måste genomföras. Det jag inte gillar är att invänta andras… förståelse. Man påstår att jag är väldigt snabb i tanken, ser sammanhang, orsak och verkan, behov och risker. Jag ger inte andra tid till att ta till sig information och smälta den. Ångvält. Jag ägnar timmar varje dag åt att sitta och förklara för chefer (den rätta beslutsvägen) då jag inte har mandat att själv genomdriva nödvändiga förändringar. Det jag stör mig lite på är att jag inte själv får/kan ta kontakt med personer som berörs av dessa förändringsarbeten. Att få med folk på banan tar tid, men jag är alltför otålig. Därför uppfattas jag som någon som skapar oro när jag stor och stampar otåligt och höjer rösten. Nej, jag kan inte lugna mig, även om jag försöker, eftersom det i slutändan måste finnas ett resultat till bestämt datum. Nuvarande stora projekt har deadline om mindre än en månad. Ett jättejobb. Det många glömmer är att jag inte arbetar heltid och dessutom inte alltid har utrymme till att sitta på rum och arbeta ostörd. När jag väl gör det måste jag ha allt klart för mig och alla måste ha bidragit med vad de behöver. Så pressen är egentligen mot mig från annat håll. Så jag kan inte ta det lugnt och lägga band på mig själv. Jag måste vara en blåslampa också.

Just nu väntar jag på besked. Jag kommer att från och med nästas vecka ta över ännu en roll, en samordnande funktion. De personer (flera) som i dag har utfört arbetet förstår vi inte hur de ens fått behörighet och det ser för jävligt ut det de gör. Ja, det går inte en dag utan att jag tar på mig nya arbetsuppgifter. Sånt som ska ingå i min roll och ärvas av den som övertar min roll en dag. Jag renodlar, styr upp.

Hur jag hinner allt? Det är egentligen inget problem. Varje arbetsuppgift/roll jag har är avgränsad i tid, typ en halvdag i halvåret. Det svåra är när det krockar, där jag har flera deadlines samtidigt. Och så är det där med att nå ut till människor (informationsvägar) och hindra folk från att kontakta mig med för mig ovidkommande (de ser inte vad jag har för ansvarsområden, de ser bara vad jag har kompetens till vilken är betydligt bredare än vad jag ska arbeta med).

Om jag är frustrerad? Nej. Bara otålig. Jag gillar inte beroenden till omvärld.

 

Naken-Jonas får kuk i ansiktet (sug på den, rubriken alltså)

Förmodligen har jag mig själv att skylla. Publicerar man ett sånt här foto på Instagram…

jontas150825a
Bild från duschrummet direkt efter gymmet i förmiddags. Genomblöt. Och mer naket än så här delar jag inte med mig av på nätet. Allt måste vara ovanför bröstvårtorna, enligt min norm.

Så vad hände på Instagram? Jo, jag fick en ny följare vars senaste bild är en erigerad penis indränkt i sperma. Tjoho? Jo, men det där med skäggbilder är väldig inne ”in the gay community” (I am a bearded chubby bear). Eftersom jag själv fått skägg som en hobby så följer jag ganska många gay (och straighta) med skägg. Men jag har inte kommit med några inviter. Därför kändes det lite som ett påhopp att få en kuk i ansiktet som jag inte bett om. Eller var min duschbild öppet mål? Ganska oskyldig enligt min moral.

Vad gör jag då åt min nya följare? Ingenting. Uppenbarligen så bryter han mot den policy Instagram har beträffande sexuella bilder med könsorgan/handling, så han lär bli borttagen ändå. Jag behöver inte ägna det en tanke. Först blev jag glad för en ny följare. Sedan blev jag chockad över hans innehåll. Därefter blev jag lite förbannad då mitt eget konto inte uppmuntrar (?) sexuell handling. Men i slutändan är jag likgiltig. Jag bryr mig inte. Hans konto blir raderat.

Annars då? Tja, jag besökte grannavdelningen för första gången sedan i somras och skrämde slag på f.d. arbetskamrat då hon inte kände igen mig riktigt med skägg. Och jag har suttit i möte hela eftermiddagen och haft hetsiga diskussioner med arbetsgivaren (jag var en ögonöppnare). När jag sedan skulle hem så råkade jag för första gången se mig själv i spegeln sedan jag tog den där duschbilden. Nu var det min tur att bli chockad. Tydligen hade skägget levt sitt eget liv och var bautastort och spretigt (rena ansiktsglorian). Kanske dags för mjuk skäggvax för att hålla det på plats? Nej, inte mustaschvax som är något annat (och mycket hårdare). Balsam och olja gör skägget flyigt, men är bra mot hyn under skägget. Hur långt är skägget nu? Cirka 3 cm.

I morgon är det dags för heldagsmöte i annan kommun. Nej, ingen av personerna jag träffar i morgon har sett mig med skägg (de känner mig och vet hur jag såg ut före sommaren). Får hela tiden förklara mitt skägg.

Två veckor senare

För första gången sedan jag senast var ledig (jul/nyår) så är jag i fas med allt jag spelat in på TiVo under våren. Ändå var det inte särskilt många serier jag följde, men det blir snabbt många avsnitt ändå. Och eftersom jag varit i fas (mer eller mindre) några dagar, så har jag haft tid med garderoberna som nu är klara. Mer än hälften av dess innehåll går i soporna.

Dagens skägg?

Resultatet hittills är två veckors utväxt. Först efter tre månader får man göra en första trimning, för det är då man ser hur ens skägg beter sig. Då kan man jämna till det och vara nöjd med resultatet om man har ett arbete där man behöver vara representativ. Men om ingen bryr sig om storleken så ska man låta det växa i sex månader. De där jätteskäggen som hispers har, tar tolv månader. Ingen vill låta det växa 18 månader, för det är då skägget dela på sig och blir ”flyigt”. Vill man ha ett jämnt och tätt skägg, så är tolv månader maxgränsen. Vad jag själv har för mål vet jag inte. Första målet är väl att stå ut i tre månader utan att röra det.

Ja, där är en hel vetenskap kring skägg, och YouTube är en god källa.

Egotripparna

Under hela våren tog jag knappt några selfies alls. Jag som annars cirka en gång per vecka fotat mig själv. I sommar har det blivit ändring på det – med råge! Flera gånger per dag tar jag selfie på Instagram. Varför? Jag är uttråkad. Ibland funderar jag på att fota något när jag är ute, men det blir aldrig av. 1) Kan inte släppa rollatorn. 2) Yrsel. 3) Här är bara A-lagare att fota. 4) Jag har bara iphone4 med mig ute och den tar urusla bilder. Alltså, selfie it is!

Salt & Peppar; mest salt

Skägget börjar ta sig, men är fortfarande glest och spretigt. Förvånande nog så kliar det inte. Än.

Har jag något syfte med att låta skägget växa? Nej, det är semester. Jag orkar inte bry mig. Det får se hur ovårdat ut det vill! Jag har aldrig haft helskägg (trots mina 45 år, och 32 år med skäggväxt). Snuttskägg hade jag i 15 år och kanske det är därför skägget just där är tätare – det har fått växa. Så kanske mitt skägg som helhet tätnar med tiden? Ser det för jäkligt ut så rakar jag av det den 18 augusti (min officiellt första arbetsdag efter sommaren). För jag vill inte ha ett glest och spretigt skägg. De karlar jag ser som har det, vill jag bara örfila. Små skägg, stora skägg – helt okej. Spretiga pubisskägg – fetbort.

En sak funderar jag på… Allt det där vita på hakan. Vem har jag ärvt det av? Mina föräldrar har aldrig varit vithåriga. Inte ens enstaka grå strån. Nåja. Själv verkar jag vara på god väg att bli en silverräv (silver fox).

Dr J

Smeknamnet Dr Jontas, har inte någon kallat mig för de senaste fem åren. Nej, det hade väl förnärmat någon läkare på jobbet om de hade hört det, så det är kanske lika bra det.

Smeknamnet uppstod… Nej, jag minns inte när, hur eller av vem. Kanske av kollegor. Kanske av studenter. Kanske av vänner. Kanske av familj. Kanske av läkarkandidater. För alla har de vid något tillfälle kallat mig för just dr Jontas. Dels springer jag runt som om jag vore läkare, det vill säga att jag brukar emellanåt ha läkarrock på mig om jag inte har intensivvårdsblått på mig. Och dels – kanske huvudanledningen – jag konsulteras ständigt av alla om sjukdomar, symtom, besvär, regelverk, vård, organisation, arbetssätt, behandlingar, läkemedel och så vidare.

Och det är detta jag känner en enorm trötthet inför. Konsultationerna. För även om jag vet saker och ting, så är det också betungande. Samtidigt som läkare ägnar sig åt kvalificerade gissningar utifrån kompetens och erfarenhet, så gör jag väl det delvis också – men jag har ingen utbildning! Jag får inte ”leka” doktor (oj, det lät ekivokt). Jag vill inte ”leka” doktor! För det är inte något jag får och som kan leda till konsekvenser. Visst, jag kan komma med förslag och tankar, men ta det aldrig för sanning!

Samtidigt är det tillfredsställande när jag har rätt. För ett par dagar sedan fick jag frågan ”vad är det som kan göra fruktansvärt ont och som är ett inre organ”? Mitt svar? Bukspottkörteln/pankreas. Några dagar senare var det också det som konstaterades. Utan att jag kände till lokalisation och övriga symtom.

Jag vet! Det är också därför studenter vill komma till mig. För jag berättar i det oändliga om precis allt det som andra brukar fråga mig om. Men då är det jag som tar initiativ och pratar om sådant jag har erfarenhet av. Hur länge har jag nu varit handledare? Öh, 13 år. Hur länge har jag varit i yrket? Öh, dryg 23 år. Och jag är fortfarande intresserad och därför lär jag mig nytt hela tiden.

Mest av allt är jag rädd. För att säga för mycket och ha fel (eller rätt, beroende på utfall).

Otryggheten

Egentligen vill jag inte skriva det här… här… Men jag har senaste halvåret gått i samtal på grund av min panikångest. Nej, inget konstigt, inget märkvärdigt. Det handlar om att komma till insikt om egenhjälp vid panikångest, identifiera situationer och lära sig ignorera, inte låta det påverka eller begränsa. Identifieringen är väl det vi håller på med mest. Självklart spelar yrsel och ostadighet in (ms-relaterat), men vad ligger mer bakom det hela? Mitt kontrollbehov. Vi har grävt ganska djupt där för att utröna varifrån kontrollbehovet kommer. Jo, det grundar sig i en otrygghet. Från ms? Nej, ända från min barndom. Oftast får jag omotiverad panikångest på natten och det beror på att jag reagerar på ljud i form av människor som pratar. Jag har väldigt mycket människor omkring mig som pratar i tid och otid. Grannar. Grannarnas personliga assistenter. Folk på balkongerna. På torget. I trapphuset. Dygnet runt. Jag känner mig otrygg i att jag inte vet varifrån jag hör rösterna. Varför? Jo… Jag fick aldrig sova som barn. Det var otryggt och oskyddat. Med en alkoholiserad far som på nätterna slet upp mig ur sängen. Jag har aldrig lärt mig slappna av på natten, har alltid sovit dålig. Hör jag människor på natten så reagerar jag irrationellt och ser det som något hotfullt trots att jag låst om mig. Jag känner mig inte trygg. Men varför panikångest i vuxen ålder? Det… vet jag inte.

Relativt en renlevnadsmänniska

Hur hälsosam är jag egentligen? Det är väldigt lätt att koppla bort hjärna och insikt för sådant som utgör en negativ aspekt. Men kanske det uppvägs av det som är positivt? Jag har normala blodfetter, normalt blodtryck (tenderar istället vara för lågt) och normalt EKG. Det är något som förvånar vården som ser mitt yttre i form av rejäl övervikt samt att de är medvetna om att jag har en ms-diagnos.

Nå, men jag är i princip aldrig kött även om färs och korv kan finnas på menyn 1-2 gånger per månad. I övrigt är det främst fisk och kyckling som är min proteinkälla. Visst äter jag för lite grönsaker, men de finns där alltid oavsett vad jag äter. Frukt är det jag är mest värdelös med då jag inte gillar frukt. Ändå äter jag några per dag. Mjölk är något jag har i kaffe.

Jag rör på mig för lite om man ser till att det inte är avsatt tid för regelrätt motion. Jag springer runt som en galning när jag jobbar och då släpper jag också rollatorn. Till och med kryckan är ett minne blott. Rollator har jag utomhus. Men jag går på sjukgymnastik varje vecka sedan två år tillbaka. Där handlar det mycket om styrketräning och konditionsträning, och jag har fått höra att jag är… stark. Även med dem jag arbetar säger att jag är väldigt stark och har bra flås. Kanske det är därför de ifrågasätter min ms-diagnos, för det märks inte på mig. Anledningen till att de påstår att jag är så fysiskt stark och har bra flås, beror på att vi jämför erfarenheter. Jag berättar vad jag gör på sjukgymnastiken. De berättar vad de gör som hårdtränar på gym. De vill påstå att jag skulle ”kick ass” om jag också gick på gym.

Mitt egentliga problem är sömn och stress. Under arbetsveckan sover jag inte mer än 4-5 timmar per dygn. När jag är ledig sover jag 12-16 timmar per dygn. Den ojämna fördelningen känns. Stressar gör jag ständigt. Det är inte bara på jobbet som det är stressigt, utan det handlar också om att få ihop livspusslet. I mitt livspussel ingår arbete, sjukgymnastik, flärdtjänst, hämndtjänst och övrig sjukvård. Det där med tider och klockslag är stressande.

Jag blundar helt för snus och socker.

Inspirerad av ovan efter att ha läst Sunes inlägg.

Religiös övertygelse

Det är av princip som jag inte är religiös. För mig är religiösa människor väldigt självgoda, ser sig själva som en elit som ibland nedlåter sig att frälsa oförstående och fattiga medmänniskor. Man hänvisar till ålderdomliga texter och traditioner och har bakom sig ett samfund som mest är ondska och fördömande. Generaliserar jag? Jag vet inte, men dåliga exempel är lätt att rada upp. Fortfarande har jag inte kunnat smälta de oförrätter jag fick vara med om i samband med min fars bortgång för snart tio år sedan.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.