Dag: <span>19 november 2013</span>

Hade jag inte sovit till 8.15 i dag skulle jag kanske känt av att jag haft en ledig förmiddag. Nu blev det istället lite stressigt att hinna till jobbet vid lunch. Sedan var det bara drygt. Jag satt i ett femtimmarsmöte som facklig representant. Årets viktigaste möte, men det var mer action förra hösten. I dag var det bara… avslaget.

Dagarna bara försvinner. Jag har ännu inte hunnit läsa morgontidningen från i söndags. Än mindre hunnit göra hemprogrammet som sjukgymnasten krävt. Jag ska innan fredag hunnit köra passet under två dagar. Men jag har inte tid. Jag är inte ens hemma. Annat än för att sova ett par timmar.

Kommande tre veckorna är hemska, men jag tror ändå att detta är den värsta veckan sedan… april… 2012. Jag har under lång tid nu prioriterat vilka möten jag ska gå på när jag är i tjänst, men det har inte uppskattats av min omgivning. Särskilt inte när möten krockat och jag bara gått på ett utav dem. Av den anledningen är det nu jag som får bestämma tid och plats, för tydligen kan alla utom jag gå på möten precis när som helst. Därför har jag fulltecknad agenda eftersom allt ska cirkulera kring mig. Jag har inte längre tid att sitta på mitt rum och utföra mina arbetsuppgifter. Illa.

Jäkligt märklig reaktion hos mig själv. Jag blev antichockad, eller hur jag ska säga. Uppgiven? Jag stod och pratade med en kollega som fick ett telefonsamtal. Då nämnde h*n för personen i telefonen att ”Jonas är också här”. Efter fick jag höra att den andra personen i telefon då sagt ”jaha, Jonas *mitt efternamn*?”. Och vem denna person är som fanns i telefon har jag absolut ingen aning om. Aldrig hört namnet. Så jag är verkligen ökänd på jobbet. Jag känner många, men frågan är hur många av jobbets 16 000 anställda som vet vem jag är? Förmodligen är jag mer känd för dem än de för mig. Ett visst obehag… för i vilket sammanhang känner folk mig med tanke på att jag inte träffat alla?