Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I kväll fick jag höra att där funnits en dödsannons i tidningen i dag. Min lekkamrat från min barndom. Micke var fyra år äldre än jag och vi träffades första gången när jag var 6 år och han *avancerad huvudräkning* 10 år. Det betyder att han i år skulle fyllt 48. Trots att jag inte träffat honom på 35 år så har jag under alla år på omvägar fått höra om honom. Min far och hans mor bodde grannar och pratade med varandra (också de avlidna sedan några år). Men sedan har jag fått rapporter ändå. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att man vetat om att vi umgicks som barn? I vilket fall som helst. Han hade barndiabetes, misskötte sin diabetes, började gå på diverse tunga droger, blev kriminell, fick massor av barn (och barnbarn), lämnade allt det dåliga bakom sig p.g.a. barnen men blev svårt njursjuk då diabetesen inte skötts. Och jag förmodar att det var i sviterna av diabetes och njursvikt som han nu dog efter en längre tids sjukdom.
Jag försöker minnas vad vi gjorde som barn, men minns inte så mycket. Hans virriga och naiva mamma var den jag umgicks mest med. Kanske för att hon var hemma när jag ringde på. Micke visste man aldrig var han höll hus. Det enda riktigt tydliga minnet jag har av Micke är hur han vid vårt första möte lärde mig att där fanns ord som kuk och fitta, och att man alltid skulle skrika de orden högt oavsett sammanhang. Vad det betydde hade jag ingen aning om (förrän jag blev inropad av min far och att jag skulle hålla käften). Ja, jag var också ganska naiv.
Okej, så detta var väntat. Jag har vetat länge hur dålig han var och hur det skulle sluta. Egentligen kände jag honom inte. Hur vi var som barn är inte representativt för hur vi är som vuxna. Jag kände honom aldrig som vuxen. Det som känns tragiskt (förutom drogerna) är hur han tog itu med sitt leverne men för sent. Det jag hört var att han var en älskad och omtyckt pappa, och det är väl det bästa – hans liv fick ett syfte trots allt elände. Men det är sorgligt. Undrar vad det var som gick snett där i början, där i de tidiga tonåren? Trots allt växte vi upp tillsammans. Och ändå levde vi i olika världar.
