Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Ibland känner jag mig lite övergiven. Inte ensam, men övergiven.
Det brukar heta att man ska söka hjälp för att få hjälp; våga fråga. Det har jag gjort.
1) Jag vill ha en bättre ms-medicinering. Nätet har gett mig möjligheten att stå i kontakt med andra som har ms. Därför vet jag att jag har en hopplöst omodern medicinering som inte har så bra effekt. Jag har begärt annan medicinering men får vaga svar om att det inte är aktuellt, men kanske nästa höst. Vi är nu inne på tredje hösten och jag får varje år samma svar – nästa höst. När jag sätter hårt mot hårt, kryper det fram att man inte känner för att leta efter en öppen magnetkamera åt mig (måste genomgå undersökning två gånger per år) och att det kostar pengar att skicka iväg mig för detta. Alltså straffas jag för min vikt och får inte samma möjligheter som andra – på grund av lathet och snålhet.
2) Efter tre år med panikångest har jag fortfarande inte fått någon hjälp. De inser att det nu gått så lång tid att det blivit kroniskt och kräver extraordinära insatser. Men händer det något? Nej, det är upp till mig att efterlysa och efterforska vad som hänt med remisser som skickats. Men jag vet inte var remissen skickats. Alltså kommer jag inte vidare i det här.
3) Jag har också begärt intyg och fått löfte om att det ska skrivas. Har det gjorts? Nej. För det är jobbigt att skriva intyg. Jag får tjata och tjata.
4) Lättnad av arbetsuppgifter. Beslut är tagna men eftersom man inte tänker vidtala eventuella ersättare till mig förrän tidigast nästa år, så rullar allt bara på utan förändring. Förhoppningen är väl att jag ska glömma det hela? Och säger jag något om det så heter det väl att vi aldrig tagit sådana beslut? Det har jag varit med om förr.
5) Min syn försämras successivt och jag väntar fortfarande på tid till ögonspecialist. Men det får jag också höra, att där får man minsann vänta och det är inte säkert att man får tid med mig.
Tyvärr är inte min omgivning så som jag själv är. Jag kräver av andra att precis som jag bara göra och det omgående. Det värsta jag vet är att tjata och upprepa mig. Har jag sagt en gång ”jag behöver hjälp” så ska jag inte behöva återupprepa det. Jag ska heller inte behöva göra snyfthistoria av det eller göra mig till offer, utan konstaterar jag att något ska göras så är det inte öppet för diskussion eller tolkning. Att bara ignorera mig är oerhört kränkande. Det känns som om jag inte har något värde, inte är någon att räkna med, bara är en belastning med krav. Så, jag känner mig övergiven. Det är jag mest trött på är att i alla situationer behöva hävda mig själv och argumentera.
Men doktorn jag träffade för några veckor sedan ringde mig i dag. Hon hade plötsligt kommit på att hon inte meddelat mig att vårt möte nr 2 blivit inställt och att hon inte var intresserad att fullfölja det vi diskuterat. Man hon sa något annat också… Att de på mitt jobb är glada över att ha mig där och är nöjda med det arbete jag utför. Tja, det är ju det som är problemet… Det fjättrar mig.
