Dag: <span>15 september 2014</span>

Den 15 september.

Den 15 september 1999 hade jag i ett drygt halvår haft ms. När jag läser min blogg från den dagen beskriver jag hur förolämpad jag blev av att höra ”men du ser ju pigg ut” när någon förstod att jag hade ms. Just då gick jag med kryckor och var ganska trött och påverkad av årets alla återkommande skov och jag hade ännu inte fått påbörja någon behandling. Om jag inte minns fel så var jag sjukskriven, eller möjligen börjat arbeta 25 %. Jag var väldigt osäker på hur min ms skulle utvecklas, om jag skulle kunna återgå i arbete på heltid, om rullstol väntade. Därför var jag också ganska angelägen om att finna en ny bostad, helst en marklägenhet, eftersom lilla Kristianstad med sina hyreshus antingen saknade hiss, eller hade en trappa upp till en hiss. Jag åkte runt mycket för att se vart dessa marklägenheter fanns och vart jag skulle ringa för att hamna i bostadskö. Jag kände mig väldigt fjättrad vid min ms och ovissheten om utvecklingen. På ett sätt var jag på väg att ge upp och falla till föga för min sjukdom och de eventuella problem som skulle kunna dyka upp på vägen. Men just den 15 september 1999 var en dag av både glädje och sorg. Det roliga var att jag på kvällen var ute med alla mina arbetskamrater, för jag hade mer eller mindre i ett halvår varit isolerad. Det som var mindre roligt var att det rörde sig om en avtackning, där en nära kollega skulle sluta och flytta (cirka 8 mil) då hon funnit kärleken. För att ingen ska missförstå – ja, en nära kollega som jag kunde prata med, och jag hade hejat på henne att gå vidare med sin nyfunna kärlek. För hennes skull var jag väldigt glad även om det innebar att jag förlorade en nära arbetskamrat. Och i dag är det 15 år sedan.

Men…

Den 15 september 2000, ett år senare och i dag fjorton år sedan, var min situation en annan. Jag packade. Flyttlådor. Glöm allt ovan med att jag fallit till föga för ms! Jag var inte på väg till någon marklägenhet i lilla Kristianstad. Det här var sista dagen i Kristianstad, ja Skåne överhuvudtaget! Det här var en fredag och på lördagen skulle jag flytta 30 mil till Göteborg. Lägenheten var uppsagd, jobbet hade jag sagt upp, ny lägenhet väntade i Göteborg men något jobb fanns inte i sikte. Tänk så mycket saker och ting kan ändras på ett år! Vid det här laget hade jag börjat medicinera med bromsmedicin, gick med en krycka eller helt utan. Och tryggheten jag känt på jobbet var som bortblåst – det betydde inget. Jag sökte inte längre trygghet. Jag vågade göra något väldigt oväntat. Och det hade jag gjort oavsett ms eller inte.

Vad hände det där året mellan 1999 och 2000? Jag tror att jag blev trött på att vara ms. Jag ville ha förändring. Jag hade också varit väldigt mycket och länge sjukskriven. Det som också inträffat var att jag hittade ut på nätet med blogg (nätdagbok) och fått väldigt mycket nätvänner. Det tillsammans gjorde att jag bestämde mig för att våga. Och varför Göteborg? En stad som jag aldrig tidigare ens besök? Tja, jag hade nätvänner här (då) som också fungerade som ett skyddsnät. Trots svår bostadsbrist och arbetslöshet, så såg jag aldrig några begränsningar. Bostad fixade jag på en vecka genom att bara ringa en hyresvärd. Jobb fick jag också genom att bara ringa ett samtal efter att jag bott i Göteborg i en vecka. Och nya jobbet kunde jag börja redan efter ytterligare en vecka. Så här fjorton år senare… Jag är kvar på samma arbetsplats. Men har flyttat till annan lägenhet (för åtta år sedan).

Natt och dag, skillnaden mellan 1999 och 2000 är som natt och dag. Och en rejäl boost. Jag behövde detta.

Så här fjorton år senare – ångrar jag mig? Nej, det här är det bästa jag någonsin gjort. Det enda som tillkommit är lite ångest över att just på grund av ms inte kunna åka hem och hälsa på. Vill jag flytta tillbaka? Jag funderar på det, om man säger så. Men det känns inte lockande.

Det jag däremot kan sakna är den där sorglösheten som infann sig när jag bestämde mig för att bara lämna allt för Göteborg utan att ha något att komma till. Och jag sparkar mig själv mentalt varje gång jag skriver om min ms här i bloggen. För jag är inte så fokuserad kring ms som det kan verka. Det har mest bara blivit ett signum för bloggen då jag blivit så försiktig med vad jag bloggar om. Bränt barn skyr elden. Jag vill blogga. Men jag har inget annat jag ”vågar” blogga om. Så där har jag blivit lite patetisk.

Men förändringar är kul, särskilt när man gör något som är väldigt oväntat för ens karaktär. Och i morgon är det fjorton år sedan flyttlasset gick till Göteborg. Varför jag uppmärksammar det? Jo, det är nu liksom då helt underbara höstdagar med mycket sol, skiftningar i trädkronorna, klarblå himmel och sval luft med kalla morgnar. Det påminner så mycket om lyckan jag kände 2000. För jag känner fortfarande samma lycka och kärlek till livet.