Subjektiva upplevelsen

Konferensdag 1. Hela dagen har jag varit ledsen och önskat komma bort. Jag och 210 (kvinnliga) kollegor. Jag och en rollator. Jag har känt mig väldigt utsatt, betittad, kommenterad och samtidigt väldigt ignorerad. Ett par har kommit fram och bytt några ord med mig, men ingen har annars velat vara i min närhet. Hänsyn har inte tagits när jag inte kommit fram med rollator. Någon hjälp vid lunch fick jag inte och ingen lämnade sittplats så jag kunde komma fram med rollatorn. Och ingen, inte ens serveringspersonal, ville hjälpa mig med tallriken som jag själv fick försöka balansera samtidigt som jag körde rollatorn. Annars har där varit handikappsanpassat förutom i konferenslokalen (fristående stolar, trångt placerade) och att det var några enorma avstånd till toalett och till matsal. Vid fika var där bara några sittplatser, men ingen ville upplåta en sittplats åt mig. Alltså fick jag balanser också med kaffet tillbaka till konferenslokalen där jag fick sitta själv med min kaffemugg.

Värst är att där är en konferensdag 2.

Jag fick en blankett för utvärdering. Tyvärr handlar det mer om föreläsningarna än om min arbetsmiljö. För det är i tjänsten, så det är min arbetsmiljö. Förläsningarna har varit bra så här långt, men det förtas lite av allt det andra.

Under några år har jag inte kunnat ta på denna årliga konferens. Jag känner inte att jag någonsin mer vill delta.

||||| 0 I Like It! |||||

4 Comments

  1. Tofflan said:

    Gubben, då!!!

    12 mars, 2015
    • Jontas said:

      Strukturell vuxenmobbning eller bara tanklöshet? Jag blev stigmatiserad främst på grund av kön och handikapp. Aldrig varit med om något liknande.

      13 mars, 2015
  2. Snigel said:

    Lite vanligt folkvett verkar fattas hos dina kollegor, eller också är det könsdiskriminernig. Föreställ dig en mamma med barnvagn – henne hade de säkert hjälpt med brickan och gjort plats för…

    13 mars, 2015
    • Jontas said:

      Jag funderar nu mycket på vad som egentligen var problemet, vad som gör att vuxna människor beter sig så här. Kanske de inte visste hur de skulle reagera då jag var en oväntat sällsynt fågel? Det ursäktar inte, men jag vill förstå. Arbetar man inom vården så trodde jag att man hade empati. Eller åtminstone hade vett att inte bete sig kränkande.

      13 mars, 2015

Comments are closed.