Två veckor senare blev jag färdig till att göra schlagermassaker för delfinal 4.
Tusan också! Jag som är så stressad över den där föreläsningen jag ska ge i nästa vecka och som jag nu borde sitta och förbereda mig inför. Vad gör jag? Jo, allt. Jag ska nämligen veckan efter det hålla i ytterligare två föreläsningar och det är de jag nu snöar in mig på. Jag sitter alltså med tre föreläsningar jag parallellt försöker göra Powerpoint för. Det är svårt när allt finns i huvudet som ett enda sammelsurium. Och det ska jag få ner strukturerat i tre olika presentationer. Det är trots allt riktigt kul, men det jag gjort minst av hittills är den som är mest brådskande att bli klar med. Anledningen är att jag inte fått ett tydligt uppdrag om vad man vill veta, vilket innebär att jag gör presentationen i fyra olika tappningar och så får jag se när jag kommer på plats vad det är man vill ha ut av mig.
Jag har så svårt att förklara vad som är mitt yrke, vad som ingår, vilken som är min arbetsbeskrivning. Nu tror jag dock att det hela ligger på tyngpunkten ”utbilda andra” i precis allt möjligt. Det ingår som en del i min tjänst men har växt till att involvera betydligt mer än tänkt. En konsekvens av att jag kan prata så vitt och brett om allting, innebär också att jag ständigt sitter och rättar andras fel i våra datasystem. För jag ser, jag vet, jag gör. Därför är där ingen ände på det och jag skulle kunna utbilda dygnet runt för att försöka styra upp alla fel. Tyvärr gör varje enskild individ fel. Men inte samma fel som den andra individen. Och i de fel den enskilde individen gör så är man inte konsekvent utan gör felen på olika sätt. Det är tröttsamt och det sliter på mig. För det känns hopplöst att undervisa i något som ingen ändå tar till sig. Utbildar jag 100 personer så är det kanske 99 som förstår det jag säger, men endast 1 av dessa 99 som sedan gör som jag sagt. Och så är där den där som inte förstår någonting och som fortsätter att göra fel. Men alltså är där 98 som inte bryr sig då de har inställningen ”administrativt tjafs, det får väl någon annan rätta, jag gör som jag alltid gjort”. Konsekvenser är ekonomi och patientsäkerhet. Så administrativt tjafs har ett syfte även om inte många ser hela vägen eller helheten.
Nåja. När jag känner frustration över det här så brukar jag tänka ”jag har mer i lön än dem eftersom arbetsgivaren värdesätter mina kunskaper – de får aldrig upp sin lön om de inte ser helheten och syftet med att göra rätt”. Då blir jag lite gladare. Skadeglädje.
Kommentarer stängda