Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Eftersom jag inte längre är ledig onsdagar, så känner jag mig lite förvirrad beträffande vilken veckodag det egentligen är. Jag heller inte van vid att arbeta så här många dagar på rad. Samt att jag ännu inte riktigt förstått att jag inte har partiell sjukskrivning 25 % (förebyggande sjukpenning oktober fram till förra veckan). Trots det så hinner jag fortfarande ingenting på jobbet. Min enda chans till att åstadkomma något är att komma före alla andra och sedan vara kvar när alla gått hem. Jagad och eftersökt.
Och så var jag på min första gruppgympa i dag. Ursäkta, men jag har aldrig tidigare vistats i en liten lokal med tio personer där det fullkomligen stinker av rövsvett. Annars tyckte jag det kändes rätt okej även om där var trångt och man fick vänta på ett ledigt redskap. Och jag är tydligen mer uthållig kvällstid än morgonstund. Mindre stressad, inte lika trött, på kvällen. Kanske det här kan bli bra även om jag saknar min spontana fritid.
Hörde att min gamla enhet ska på after work om ett par månader. De som inte längre jobbar kvar ska träffas. Typ 200 pers. Och jag är inte inbjuden, kände egentligen inte till detta. Men fick höra att jag är välkommen ändå. Tja? Jag ska fundera. Jag trivdes på den enheten då det var där jag började när jag flyttade till Göteborg för 15 år sedan. Trots hög personalomsättning så har jag ju lärt känna alla och alla vet vem jag är. Men samtidigt… Vi har ju alla gått vidare, så vad ger det att träffas egentligen? Dock går jag hellre ut med det här gänget än med nuvarande arbetskamrater. Det räcker att träffas på jobbet. Spontant kan jag tänka mig gå på after work, men så minns jag… Rollatorn är stigmatiserande. Förra veckans sura lärdom.
