Månad: <span>december 2015</span>

Fem dagar senare.

Modern har varit hos mig i fyra dagar, men resten hem igen i går. Vi har inte något att säga varandra. Jag sitter på Instagram och hon förstår inte konceptet sociala medier. Men vi har verkligen ingenting att prata om. Eller göra.

I förgår var det 27 år sedan jag flydde hemifrån. Inget jag brukar tänka på, men jag reagerar alltid på datumet. För det var traumatiskt. Hotfullt. Farligt.

I dag var jag tillbaka på jobbet. Även om jag officiellt hade semester. Den där jäkla ekonomiska deadlinen är ett problem varje år, och det här året skulle jag inte behöva bry mig eftersom andra fått det som sina arbetsuppgifter. Men de har inte utfört jobbet under året och nu har de tagit jul- och nyårsledigt. Alltså har jag fått offra väldigt mycket tid själv. Nå, men det kanske kan bli bättre? 2-3 stycken av dem får gå under 2016, de får inte vara kvar på grund av ålderdom.

Nyårshelg. Det blir till att återgå till sängen och vilan ett par dagar, för sedan är det arbete lördag+söndag+måndag+tisdag. Och därefter… Långledigt! För då ska jag vara klar med ekonomin.

Skägget är i dag 178 dagar. Jag har nu bestämt mig för en ettårsutväxt. Vad nu ömma modern ska säga. Hon var emot att jag rakade huvudet. Och sedan också emot att jag skaffade skägg. I går kväll satt jag några timmar och chattade med annan skäggig karl som höll med mig – ens största fiende är ens mamma. Vad nu det kan bero på. Egentligen.

Nej, jag har aldrig ångrat skägget. Men det är ändå märkligt. På nätet är jag poppis på grund av mitt skägg. Utomlands. Inte ens Bearded Villains i Sverige verkar vara intresserade. Men Bearded Villains i andra länder är väldigt… på. Mig, inte på Chapter Sweden. Ja, jag är lite sur.

• Bild 1: I går kväll. Uttråkad med världens migränanfall.
• Bild 2: I går kväll. Hästsvansen har ett syfte – visa skägglängd. Jag är med i en FB-grupp med skäggbeundrare där man är väldigt avundsjuka på mig och frågat om jag har några tips för skäggväxt. Tydligen är det så att min skägglängd motsvarar ettårsutväxt trots att det är först på nyårsafton som jag ”firar” sexmånadersutväxt. Mitt tips? B-vitaminer, grönsaker, skäggvård.
• Bild 3: Efter morgonens dusch, väntade på att skägget skulle torka så jag kunde massera in beard balm. Glittret senaste veckorna har torkat ut det väldigt och det är nu extra viktigt med oil och balm. Glittret gjorde skägget till fnöske.
• Bild 4: Profil. Trots att jag för någon månad sedan trimmade polisongerna något, så vill det locka sig och krypa in i öronen. Jag är väldigt kittliga öron. Och i går rakade jag huvudet, men det har redan börjat växa ut. Hårskugga syns inte efter rakning. Men så går det 12 timmar…

Jul afton. Klockan är 18.07 och jag tror de flesta i denna stund mår lite illa i samvaro med nära och kära. Kanske mer över matfrossan än sällskapet, även om det i vissa fall kan vara dött lopp. Själv sitter jag med världens huvudvärk och gör ingenting. För här är det varken matfrossa eller sällskap. Det blev pizza och TiVo. Så är det när man inte firar jul, inte var vänner eller släkt i sin omedelbara närhet. Nå, men ömma modern kommer om några dagar.

I vanliga fall arbetar jag alltid jul/nyår, men inte i år. Varför? Tja, alla kollegorna som arbetar dessa storhelger har nu vuxna barn och känner inget behov av att vara lediga. Så jag känner mig lite överflödig och onyttig. Och nätet tystnade då alla verkade gå offline, men snart kommer alla bilder från kvällen och jag vill bara kräkas. På grund av huvudvärken, kan vi säga…

För första gången på 15 år känner jag mig ensam. Samtidigt… Jag skulle inte stå ut med julfirande. Har förstått att man i stan har ganska många pubar öppna på julaftons kväll, för att många är i samma sits. Vill ha sällskap, men inte traditionellt julfirande.

Nå.

God Jul!

Glögg!

På mindre än en vecka har jag jobbat över 14 timmar utöver normal arbetstid. Så plötsligt i dag tog det stopp efter lunch på jobbet. Jag hade inget att göra. Eller, jag har massor att göra innan deadline vid årsskiftet, men jag är i fas och måste nu vänta in sista veckan jobbhändelser innan jag åter måste slutspurta. Och så gick luften ur mig eftersom jag blivit smått förkyld, förmodligen på grund av tröttheten av att alltid jobba. Så jag tog mitt pick och pack och drog hem för att nu vara ledig i en hel vecka. Jag minns inte när jag var ledig sist. I somras? Jag minns inte när jag flexade senast. När jag var akut hos tandläkare i september? Jag minns inte ens när jag senast kunde gå hem i tid från jobbet. Det har jag nog inte gjort den här sidan sommaren.

Jaha? Och vad gör en nu då? Det enda jag kan komma på är att titta på det jag spelat in från tv under hela hösten. Men förra helgen såg jag 63 timmar inspelat, så jag har inte så mycket att se ikapp inför vårens säsongsstarter. Jag vet heller inte vad man gör när man inte arbetar julhelgen. Julmat och gotter är inget för mig. Och jag bör undvika Instagram under julen, för jag blir bara deprimerad av alla lyckliga instamoments.

Men det jag sörjer är att jag inte kan dra till Italien i februari. Och så säger jag inte mer om det. Vi har försökt och vi har tittat på det, men nej. 🙁 Jäkla ms!

3000 bilder utlagda på Instagram under sex månader. Och +400 följare. Oj, det här trodde jag aldrig i somras. Tänkte att jag kommer aldrig att få ens 100 följare med tanke på att jag nästan bara lägger ut selfies på en fet gubbe, men skägget lockar till sig likasinnade. Men omsättningen är enormt hög. Ett fåtal har blivit… nära och kära. Dessutom tror jag att jag snart har all världens länder representerade (utom Sverige, höll jag på att säga, men så är det). Jag är väldigt glad och tacksam för Instagram. Och att jag får hålla på även på arbetstid (inom rimliga gränser), vilket jag tolkar som en nyfikenhet då man vill att jag berättar om alla människor och kulturer jag kommer i kontakt med. För ibland är det häpnadsväckande. Nej, inte vad folk lägger ut för bilder, men jag pratar ju med människorna bakom bilderna. Och det mina studenter på jobbet ganska snart förstår är att jag har en 15-åring att uppfostra i USA. 😉 Jo, men jag känner mig faktiskt mer som pappa än en nätvän.

Nu kom jag ifrån ämnet. Jag tror jag hade ett ämne. Åtminstone hade jag en tanke innan jag började skriva ovan. Undrar vad som hände med den tanken?

Jo! Instagram gör att jag sover väldigt gott. Jag som alltid haft sömnsvårigheter. Jag sitter med Instagram så länge om kvällarna (efter midnatt) att jag stupar i säng och klockan ringer alltid obarmhärtigt kl. 05. Så jag sover mycket mer strukturerat på det här sättet. Tar jag sovmorgon vaknar jag med huvudvärk/migrän. Lägger jag mig tidigare så översköljs jag av insomnia. Detta betyder att jag aldrig sover mer än max 5 timmar per dygn, oftast 4½ timme. Och det fungerar!

November/december är årets värsta månader på jobbet, så ock i år. Så nu vet jag med säkerhet att bältrosen blossar upp när jag är superstressad. Personalgymmet har fått stått tillbaka några veckor, för jag hinner inte med jobbet. Det är 10-12 timmarsdagar som gäller. Plus att jag årets sista två veckor ska jobba över 40 timmar utöver min normala arbetstid. För att hinna med. För även om delar av mina arbetsuppgifter numera delats ut till 5-6 personer, så visade det sig i förra veckan att de struntat i att utföra jobbet. Alltså kastas allting tillbaka på mig. Diskussioner på jobbet… där jag hävdar arbetsvägran… skäl till uppsägning… inget gehör. Självklart får jag inte ha övertid, utan det blir ledighet (en vecka) i slutet av januari istället. Så frågan är om jag får någon jul? Nja. Vet inte. Jag har ingen aning.

Problemen på jobbet. Efter åratal av vakanser där jag jobbar ihjäl mig, så ska vi nu anställa sex (6!) nya kollegor till mig. Fattar ni? Ser ni sambandet?

Ja, rubriken sammanfattade allt. Ändå blev det inte mycket gjort, för jag fick inte arbeta ensam i dag trots att verksamheten har stängt lördagar. Nej, det var full rulle och ytterligare fem arbetskamrater var inne. Märkligt nog så kom de till mig hela tiden med arbetsrelaterade frågor trots att de inte visste i förväg att också jag skulle arbeta i dag. Hur hade det gått om jag inte varit i tjänst?

Och hela långa arbetsveckan har varit just det… Lång! Jag som är så stressad inför nya året! Varför lämnar de mig inte ifred? De märker på mig att jag är superstressad, men de bryr sig inte.

I går blev det inte mycket gjort heller, för då skulle vi fira Lucia. Vilket i praktiken betyder äta, äta, äta hela tiden under arbetstid. Utan Lucia, sång eller annat som påminner om något firande. Men jag gjorde succé genom att ha på mig min nya tomteluva som är 1½ meter lång. I övrigt minns jag inte så mycket av veckan. Mer än att jag jobbat för mycket och sovit för lite.

Lite Instagramfoton:

Fredag dag: Tomte på jobbet

Fredag kväll: Glitterskägg

Lördag i omklädningsrummet på jobbet (japp, kanske lite naket kan locka tillbaka läsare?)

I och för sig är jag långledig över jul- och nyårshelgen, men börjar inse att jag nog ändå får jobba lite i mellandagarna. Deadline som brinner i knutarna, ska vara klar till årets första vardag. Likadant varje år och det är bara jag som vet och kan. Det skämmer mig att man är så beroende av mig.

Jag hade gjort upp en plan för årets resterande 9 arbetsdagar, men det sket sig i dag. Rejält. Det började med att jag i morse var med och föreläste för läkare som då plötsligt fick nya önskemål. Som bara jag kan åtgärda. Alltså har jag suttit hela dagen med att utarbeta nya rutiner och arbetssätt för läkargruppen, och det lär ta flera dagar än bara i dag. Det togs väl också mer eller mindre beslut om att jag ska utbilda alla nyanställda läkare i administration samt förklara inloggningar och arbetssätt i vissa datasystem som inte mina kollegor har behörighet. Se, där föll jag tillbaka i en roll som jag inte haft sedan 2008!

Skägget måste jag skriva något om. Jag tänker inte på det annat än när jag ser det (i spegeln eller när jag tar selfies). Men jag blir mer och mer övertygad om att jag inte kan raka bort det, då det blivit en del av min personlighet. I går kväll råkade jag känna på… käkbenen. Och insåg att jag inte tagit mig själv i ansiktet (annat än på skägget) sedan jag slutade raka mig 1 juli. Samtidigt noterade jag att dubbelhakorna inte är lika markanta där under skägget; jag kan inte hitta dem. Och så tänkte jag inte mer på det. Förrän jag tog en selfie på jobbet när jag skulle hem i dag. I privata kläder. Oj, de hänger ju på mig? Så himla mycket har jag inte gått ner! Bara 10-15 kg i höst. Visst, magen är lite mindre (10 cm, drygt) och axlarna har blivit mer markanta (och kantiga). Oj? Det sporrar till ihärdigt kämpande.

Något annat… Om det inte hade varit för min ms så hade jag stuckit till Italien i februari. Yrsel och rollator är för jobbigt. Nåja. Om knappt ett par veckor får jag ju träffa Nahoj åtminstone. Hoppas jag. Skäggbrodern och jag ska fotograferas med våra skägg och jag har krävt att få göra beard bump.

Förmodligen tackar jag nej till att börja arbeta heltid. Jag tjänar inget på det. Ekonomiskt blir det +-0. Och det är fördelen. Nackdelen är nämligen att jag blir av med min fritid och blir än mer stressad då jag på utökad tjänstgöringsgrad inte får ägna mig åt mina egna arbetsuppgifter som jag inte hinner med i dag, utan ska göra ett annat arbete. Så, nej. Inte under de förutsättningarna. Det lönar sig inte att arbeta även om det är målsättningen ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den 1 december. Först och främst betyder det för mig World AIDS Day. För det är något som är väldigt stigmatiserande. Då fördomar fortfarande florerar och som inte är förankrat i något annat än 80-talets okunskap. Jag är försiktig med att skriva om jobbet när det kommer till patientgrupper. Men generellt sett – hiv finns överallt och det är inget som är ett problem för omgivningen. Behandlad hiv smittar i princip inte. Men risken finns där, men man behöver inte överdramatisera det om man själv inte bär på sjukdomen. Fortfarande är det en farlig sjukdom, men främst för den som är smittad då man måste tänka sig för. Och har man tur så fungerar medicineringen utan alltför allvarliga biverkningar. Så vi i omgivningen behöver inte bete oss som skit. Det händer att jag ser arbetskamrater låta sin okunskap lysa igenom och då brukar jag bli förbannad och läxa upp. Varför jag känner sådan empati för de med hiv? Jag har motsatssjukdomen. Hiv/aids bryter ner immunförsvar. Ms ger överaktivt immunförsvar. Det lustiga (när jag tänker efter) är att brister i immunförsvaret är inget som känns. Emellanåt känner man av symtom som beror på grundsjukdomen. Men det är främst omgivningen som beter sig som arslen på grund av okunskap. Och det är där empatin kommer in.

Den 1 december. Det betyder att mitt skägg fyller fem månader i dag (153 dagar). Följer man utvecklingen från månad till månad, så är det markant. Mitt skägg växer snabbare än genomsnittet. Varför vet jag inte riktigt. Eller varför det är så tjockt. Jag som tidigare rakade mig max 1-2 dagar per vecka på grund av klen skäggväxt. Men det stämmer väl att där finns ett ”underskägg” som tar lite längre tid att komma fram och att man därför inte får röra skägget på något sätt under de tre första månaderna. Så nu när ”underskägget” märkt att det är fritt fram att få växa så finns det ingen hejd. Om en månad ska jag till barberare och då faller lockarna. Nej, jag ska inte raka bort skägget, bara formge det. Då brukar det som lockar sig försvinna. Och lockar är skitjobbigt i ansiktet. Det kittlar i öron, i näsa och man tuggar plötsligt på skägget när man äter oavsett hur stort man gapar. Längden kommer jag att behålla, men det kommer att bli rakt utan lockar. Tror jag. Jag studerar andras bilder ingående och följer hur de låter skägget växa innan de går till barberare. Den kommentar som fastnat mest hos mig är ”varför väntade jag så länge med att gå till barberare – såg inte klokt ut som vildvuxet”. Jag börjar längta att få gå till barberare och få en skäggfrisyr. Blir mer lättskött. Att jag väntar i det längsta beror på att barberare tar så mycket av längden för att framarbeta en frisyr.