Månad: <span>januari 2016</span>

I dag har det gått ett decennium sedan min far dog. Den 29 januari 2006. Märkligt hur tiden kan stå still samtidigt som den bara flyger fram. Jag har tänkt väldigt mycket senaste månaderna hur det var då, för tio år sedan. Sedan i oktober har jag återupplevt alla turerna, med insjuknandet, diagnoserna, komplikationerna, operationerna och… slutet.

Men det är faktiskt mer andra saker jag fastnat i. Den nattliga oro jag kände eftersom telefonen ständigt ringde nattetid. Eftersom så mycket skedde akut, så fick jag mycket samtal från läkare nattetid. Och dagtid när jag var på jobbet. Läkare som jag personligen kände då jag tidigare arbetat med dem. Jag är tacksam över att de kände att de kunde prata med mig på vårt eget språk, det medicinska fackspråket. Och att de vågade säga mer än vad de annars. Jag gillar det klara, enkla och raka. Inget inlindande. Och inga tvetydigheter eller svävande på mål. Det är det som är fördelen med medicinsk terminologi. Även om det blir kliniskt och kallt språkmässigt, så blir det solklart för mig.

Kom på en sak från i tisdags. Jag åt lunch med en läkare på restaurang som sa ”nu får vi alla hematuri”. Jag förstod precis. Vi åt rödbetor, men jag tror inte man får blod i urinen. Däremot så blir den rödfärgad. Ja, det här var sjukvårdshumor. För en del år sedan åt jag lunch med en annan läkare som råkade rapa till och genast skyllde på sin reflux (som han inte hade).

Men för att återgå… Det var jobbiga nätter under några månader. Jag sov ständigt med tänt ljus eftersom telefonen ringde i princip varje natt. Detta var också över advent, så jag hade alltid adventsstjärnan tänd. Därför gillar jag inte adventsstjärnor längre.

Och i förrgår var det tio år sedan min morbror dog efter en rutinoperation som blev väldigt komplicerad. Min fars ungdomsvän som förmodligen var anledningen till att mina föräldrar träffades och jag nu existerar.

Ändå ofattbart att tio år gått redan. Och det känns också som om det var väldigt länge sedan. Men det är minnena som ligger nära, inte de faktiska händelserna. Samtidigt är detta något jag tänker ofta på. Vår korta tid i världshistorien. Och hur vardagen ändå rullar på. Ganska snart är vi alla glömda. Vårt minne sträcker sig inte mycket längre bak än två generationer. Människors relationer dokumenteras inte, bara namn och datum på sin höjd. I och för sig… Nu har vi internet, men med tanke på all data – vem bryr sig om den historiken i framtiden?

Det känns bra. Tid före begravning var hemsk. Första året var jobbigt. Nu känns distansen mer hanterbar.

Men jag har fortfarande inte varit i minneslunden… Jag tror inte jag har något behov av det heller. Att det inte blivit av beror på avståndet och att jag är så låst till plats. Just därför är minneslund också att föredra istället för en gravplats.

I övrigt då? Jag jobbar. Mer än jag orkar. Mer än heltid. Och hinner inte göra mina arbetsuppgifter. Jag har en hemlig timbank där jag skriver upp alla övertidstimmar. Någon gång i framtiden ska jag ta ut timmarna tid mot tid. När?

Officiella snömängden i tisdags blev 33 cm på mindre än 8 timmar. Det har verkligen ställt till med problem, men förmodligen värst för mig med flärdtjänst. Man har plogat uruselt precis överallt. Jag har aldrig sett så dåligt skött snöskottning. Aldrig. Bilar kommer inte fram, inte heller kollektivtrafiken har klarat av detta. Och att gå med rollator i snö går absolut inte. Bonus 1: Det snöade i dag igen. Bonus 2: Man har uppkallat snöovändret i USA efter mig.

Som om inte allt detta varit tillräckligt jobbig i veckan, så har jag arbetat också. Typ. Jag har inte utfört något eget arbete på hela veckan, för det har inte funnits tid. Jag har varit på utbildning, jag har varit på möten, jag har fixat andras problem, och jag har intervjuat i rekryteringssyfte samt förberett en student som jag inte ska ansvara för. Samma elände – i form av att jag inte kommer att hinna utföra eget arbete – fortsätter kommande två veckor. Det är verkligen kört. Möten på mellan 1-4 timmar avlöser varandra oavbrutet.

Häromdagen var jag kallad till ett husmöte på kvällen gällande att alla våra balkonger ska rivas och göras om. Själv har jag gjort tillval inglasning. Ett viktigt möte. Men. Arbete + flärdtjänst + trafikolyckor + snö = missat möte. Hoppas jag får besked ändå om när de ska riva balkongen. Min gissning är att jag blir av med balkongen februari/mars och sedan inklädd i väv fram till senhösten. En hel sommar utan balkong eller utsikt. Jo, de gjorde samma sak med grannhuset för ett par år sedan. Såg bedrövligt ut i mer än ett halvår. Teoretiskt sett skulle jag kunna bli med katt när jag fått inglasat. Men jag orkar inte.

Jag är hårt pressad. Av allt. Särskilt jobb och flärdtjänst. Precis som vanligt. Andhål är Intagram. I dag har jag varit konstnärlig (med appar).

Fjantigt. Det kommer 2 dm snö över natten och allt blir kaos. Själv fick jag vänta i 2½ timme utan att flärdtjänst dök upp. Det var då jag lyckades komma fram på telefon efter att ha försökt i 2½ timme. Bilen skulle komma men de visste inte när, trots att bilen var 2½ timme försenad. Så jag avbokade hela skiten. För tanken var att jag skulle gått utbildning i Mölndal i dag, men med tanke på att jag redan var så försenad och inte visste om kursledare ens tagit sig dit, så skiter jag i’et. Tiden får jag ändå jobba in senare (lördag). Dessutom så började de inte ploga förrän kl. 11, så bil hade inte kunnat köra hit och jag hade inte kunnat gå med inomhusrollator i snö. Blöt, tung snö.

Utbildningen? Ja, nu kl. 11 kom beskedet att den var inställd (den skulle börjat 8.30, jag skulle hämtats 7.55 med frammetid senast 8.20). Jag kommer att gå utbildningen i morgon (tvådagarsutbildning) plus att de lagt till en dag i februari.

Redan i går kväll visste vi att det skulle snöa i natt och att det skulle komma mängder. Ändå inte enda plogbil i min stadsdel på hela natten, och nu den första kl. 11.00. Svagt. Särskilt som ett bostadshus med arbetsföra handikappade inte prioriteras. Men att då inte heller flärdtjänst behagar komma eller höra av sig när man har arbetsresor med senastframmetid. Detta är inte extrema väderförhållanden. Det är mänsklig inkompetens och inget annat.

Men jag fick ju vackra mobilfilmer…

3 days weekend. Tror jag. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska jobba extra i helgen eller inte. Det skulle behövas eftersom jag knappt ska vara på jobbet kommande veckorna och jag ligger redan back med sådant som skulle varit klart senast denna vecka. Å andra sidan, jobbar jag extra måste jag ta ut tiden i ledig dag. Och jag har verkligen inte utrymme till att ta ut ledighet då jag inte har några arbetsdagar på länge som är möjliga att byta in. Gissningsvis gå tar jag ledigt hela helgen eftersom jag är inne nästan varje helg för att hinna täcka upp alla vakanta tjänster. För jag får inte ett öre för att jag jobbar extra helger. Det är tid mot tid.

Tänk, jag såg solen i dag! Och jag lyckades få några strålar på mig genom fönstret! Senast jag såg solen var för fem veckor sedan. Jo, den lyser säkert andra dagar också, men jag sitter ju oftast inlåst på jobbet. Fönster har jag, men det är igenmurat av skit (tvättat före midsommar) samt att jag sitter med fönster till vänster om mig och jag är närmast blind på vänster öga, så jag vet aldrig hur det ser ut utanför.

Så vad ska jag göra en hel lång långhelg? Ingen aning. Fredagen var hämndtjänst. Lördagen blir nog en liten tur till snusbutiken. Söndag… Jo, då måste jag handla då jag ska på utbildning nästa vecka i annan kommun och inte får någon mat där under två dagar. Alltså får jag göra matsäck, vilket inte är det lättaste. För medhavd lunch går inte att värma, utan man får sitta med någon typ av rumsvarma smörgåsar på en bänk i korridoren. Jo, jag har varit med förr. Avancerat värre.

Utbildning i vad? I ett nytt patientadministrativt system som jag är systemadministratör för. Jag ska gå officiell heltäckande utbildning för att sedan kunna utbilda mina 300 användare i det de behöver veta och kunna. Samma resa gjorde jag för två år sedan när jag var systemadministratör för datajournal som också var en omfattande uppdatering.

I dag fick jag åter frågan om vad jag jobbar med. Det är en lång lista att memorera för mig, och jag vet oftast inte vad jag egentligen håller på med. Allt.

Plötsligt är det onsdag. Det märks att året sparkat igång ordentligt. Åtminstone på jobbet där jag som vanligt ersätter 1000 personer. I morgon måste det bli en 12-timmars arbetsdag igen. Minst. Förutom att jag som bekant har väldigt mycket eget arbete att utföra, så börjar nu också inbjudningarna trilla in. Eller hur man ska benämna eländet. I mitt uppdrag ingår att utbilda i allt möjligt, och nu har önskemål kommit om det. Som vanligt är man inte förutseende, utan allt måste ske omgående. Jag har slutat planera, utan improviserar fritt på alla mina föreläsningar. Det fungerar eftersom jag kan mitt arbete.

Det som också det börjar bli mycket av, är alla möten jag måste närvara på. Ja, måste. Eftersom jag alltid behövs som bisittare då jag ofta sitter kunskaper som behöver delges på dessa möten. Som sagt har jag väldigt mycket historia med mig, har varit involverad i så mycket, samt har fotografiskt minne när det gäller jobbet.

Och förutom ovan… Alla arbetsmöten jag måste börja vara med på! Och nu ska jag också börja utbilda läkare lite mer aktivt samt vara aktiv i rekryteringsprocessen av nyanställningar. Min uppfattning är att mer och mer läggs på mig utan att något går att dra ifrån. Försökt, och misslyckats.

Sedan har vi det nya för i år. Jag ersätter numera också läkare rent administrativt för att avlasta dem. Ja, jag gör nära på medicinska bedömningar, men det får man inte säga högt. Nå, men det är en delegering. Och jag pratar väldigt mycket med vårdpersonal och läkare. Faktiskt så lär jag dem också medicinska saker som de borde kunna i sin profession. Som alla vet så avskyr jag dravel. Jag vägrar kallprat eller diskussion om privata angelägenheter när jag är på jobbet. Därför, tillsammans med mitt intresse för medicinska åkommor/behandlingar, så kan jag föra ganska avancerade diskussioner med läkare.

Det sistnämnda låter naturligtvis som skryt och hävdelse av ego. Men det är en sådan där insikt som gjort mig förvånad och konfunderad. Jag har arbetat med en kollega (mer än 17 år sedan) som också låg på den här kunskapsnivån. Vi är få, men det kommer med tiden om intresset finns. Att jag suger åt mig som en svamp, handlar mycket om att jag är nyfiken och behöver stimuli för att inte stagnera och bli uttråkad. Så hur mycket jag än har att göra, så är jag stimulerad.

Men fritiden har blivit viktigare. Undrar om D är intresserad av att lämna Turkiet för gott? 21 år är väl ingen stor åldersskillnad? Hm… Jag är öppen. Väldigt öppen.

Skägget som är drygt 6 månader (+13 dagar) är 16 cm (6 tum) från läpp och nedåt. Tydligen något som många just nu mäter och redovisar.

Efter lördagens arbete så har jag kunnat ta det lugnt i ett par dagar. Det verkar ha behövts efter förkylningen för en vecka sedan, för jag har sovit mer än jag trodde var möjligt. Visst, jag sover alltid väldigt få timmar per dygn, men när jag är förkyld så slumrar jag sittande. Livrädd att ligga eftersom det kan leda till lunginflammation och är… livsfarligt, för någon med ms. Jag är glad att jag inte är förkyld oftare (tack, överaktivt immunförsvar). Senast var oktober 2014, ingen förkylning eller sjukdom alls under 2015.

Instagram? Tja, nu över 600 följare. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som gör att jag får följare. Verkar vara en kombination av skägg och Dubsmash. Just nu är där två som slåss om min gunst, en från Turkiet och en från Egypten. Nå. Varför slåss ingen om min gunst lite mer geografiskt nära?

Väldigt många bra tv-serier har smugits in i tv-tablåerna utan några blänkare. Plötsligt måste man aktivt själv leta och ta reda på vad som är på gång, vilket inte är lätt med tanke på det otroliga flöde av tv-serier som forsar över oss. Och ingen säger något när en ny säsong börjar. Kanske jag borde göra en sammanställning av vad jag tittar på just nu? Får se senare. Men veckans stora tv-händelse är nya säsongen av Game of Thrones som börjar på fredag (SVT). Men när kommer säsong 11 av Supernatural?! Den borde börja snart, för till hösten släpps den på dvd. Ja, och när ska Netflix släppa nästa säsong av Doctor Who?

Men jag ligger konstant back i tv-tittandet. Instagram tar verkligen tid. Eller… Det är IG i sig som tar tid. Det är chattandet med folk från Instagram. Diskussionerna via Snapchat, WhatsApp, Direct Message och så vidare. Dygnet runt. Hela tiden.

Jag hade tänkt blogga dagligen från i år, men det har redan spruckit. Har inte tid och har inget att säga. Även om jag skulle kunna säga något om Bowie eller hatarna på Facebook som fick konsekvenser i går. Vi har börjat rensa i vänlistorna efter det.

Jobbade, slog ihop det med Instagram och blev fotomodell på kuppen. Nja. Det är andra gången de haft med mig.

Som jag tidigare nämnt (jag hinner nämna mycket under 18 år i en blogg) så förutsattes jag mer eller mindre få barn när jag var 17 år. Och sedan vid 31 år. Anledning: För det var då mina föräldrar fick mig. Men jag ska inga barn ha, och periodvis har det funnits en sorg i att släktgrenen dör ut med mig. Även om jag vet att ömma modern inte vill bli farmor (liksom jag så gillar hon inte barn).

Men så pratade vi lite om detta för någon dag sedan. Min svenska kusingrupp. Ja, alltså vi som är barnbarn till min mormor och morfar. De fick fem barn (inkl. ömma modern). I sin tur fick de 11 barn (mina kusiner inkl. jag). I denna kusingrupp är vi mellan 31 och 56 år gamla. Med andra ord så har vi förmodligen gjort vårt vad gäller barnalstrande. Resultat? Fem av elva har barn. Sex av oss har det inte!

Varför? Tänk, mer än 50 % av oss har inte barn, men varför?! Kan inte? Vill inte? Hann inte? Jag har ingen aning, mer än för egen del. Men jag sörjer inte längre. Istället känns det som en lättnad. Det enda jag egentligen saknat på riktigt genom åren, är syskon.

På jobbet i dag (ja, jag är frisk nu och har jobbat) pratades det om barnafödande.

Arbetskamrat 1: Jag kände modersinstinkten direkt!

Arbetskamrat 2: Nej, den infann sin inte direkt…

Jag: Du väntar fortfarande på att den ska infinna sig?!

Arbetskamrat 2: Jo, men jag tror den börjar komma nu så smått. Han är 42.