Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Veckan har verkligen varit så där hemsk som jag befarat, om inte värre! Torsdagen var veckans lediga dag och jag sov. Totalt utslagen efter tre arbetsdagar. Kanske det också var anledningen till att jag natten mellan torsdag och fredag endast kunde sova 2½ timme. Plus att jag på natten fick en massa samtalspling i mobilen, vilket sedan fortsatt hela dygnet. Jag blir faktiskt glad även om jag störde min dygnsvila. När jag väl får kontakt med mina vänner där ute i världen, så struntar jag i när på dygnet det sker. Där är alltid en tidsskillnad att ta hänsyn till, och jag har sagt att de får störa mig när de vill på dygnet. Men att alla gjorde det samtidigt? I natt var det Australien och USA, tidigt i morse Oman och senare under dagen okänt land (jag gissar Turkiet eller arabland). Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig att flytta. Tja. Det är komplicerat, men varför inte? Frågan är – inom eller utanför Sverige? Tyvärr har jag bara en yrkeskompetens som är gångbar i Australien, inga andra länder. Och där är väldigt hett.
Arbetsveckan? Jo, jag fick flera tack för mitt ordförandeskap på tisdagens möte. Och jag har suttit mycket med upplärning. I dag (fredag) har jag suttit många timmar på fackligt möte. I onsdags jobbade jag 11 timmar eftersom jag akut fick skapa en Powerpoint inför ett akut möte som sker tidigt måndag morgon. När skulle jag annars hinna om jag inte efter arbetstid satt hemma och gjorde detta? Kroppen har verkligen tagit stryk av denna extrema vecka, och nästa vecka blir en upprepning av intensitet. Där jag inte hinner uträtta mina egna arbetsuppgifter. Påsken gör att det blir korta arbetsveckor nu, men jag tänker nästa vecka stanna hemma för att arbeta på distans. En dag. Det är mitt andningshål vad gäller att utföra egna arbetsuppgifter.
Jag vill inte gå in på det, men där kommer ske stora förändringar på jobbet närmaste halvåret. Fler och nya medarbetare. Nya arbetssätt. Kanske jag åter får byta arbetsrum. Visionerna finns, men någon måste också förverkliga det. Där är jag blåslampa.
Nej, jag vet inte vad jag vill. Vill jag stanna kvar på jobbet? Behöver jag flytta? Utomlands? Om inte annat så kanske jag… importerar. För min del skulle det vara enklare. Annars har jag fördelen av att kunna engelska. Andra har lite svårare för… svenska. Äh. Jag säger inget, så har jag inget sagt. Jag flirtar med så många att jag inte vet vad det kommer leda till.
Oh. En skillnad den här veckan på jobbet är att jag pratat väldigt mycket enskilt med läkare. Det var längesedan. De flesta är roliga, trevliga och rara varelser. Kanske hemskt att säga, men det är de som ger mig stimulans verbalt. Det behöver inte handla om sjukvårdsfrågor, utan går bra om privatliv. Vad som är skillnaden med att prata med andra på jobbet? Läkare är mindre… egotrippade. Fast där handlar det också om hur jag beter mig och bemöter dem. Jag bemöter dem som jämlikar och som människor. För jag befinner mig inte i underläge. Jag skulle aldrig ikläda mig den offerrollen, eller vad man ska kalla det för.
Det som fortfarande förvånar människor som känt mig i åratal, är när de plötsligt inser att jag är social och kan tala för mig. Nå, men det beror på sammanhang. Är jag inte intresserad så deltar jag inte i sociala tillställningar eller samtal. Och jag kan prata, men gör det bara om jag har något att tillföra. I vissa grupperingar vill jag inte umgås alls. Mina behov styr mig. Ofta har jag inga behov alls.
