Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Jag. Ett ord som jag kanske inlett min personliga/privata nätdagbok/blogg högst fem gånger på drygt sjutton år. Bara för att bloggen är egocentrerad, så behöver man inte understryka det med att inleda med ordet ”jag”.
Jag har väl nu mer eller mindre bestämt mig. Bloggen går i graven. Jag tror aldrig egentligen att jag haft något syfte med bloggen mer än att det varit en introvert studie av hur dagen varit. Ett hjälpmedel för mig att sortera tankarna genom att försöka ge uttryck för känslor och virrvarr av reflektioner. Nej, jag vägrar konsekvent att skriva ”reflexioner” som jag stör mig på enormt. Ungefär som att skriva rullator trots att man uttalar det som rollator. Eller X-rökare. När jag ser det sistnämnda så uttalar jag det som kryssrökare. X-rökare är inte ett ord. X är inte ens en förkortning, möjligen vid Xtrapris (hur fult är inte det?) där X står för extra. Med samma logik är man alltså extrarökare. Varför inte skriva exrökare som är precis lika många tecken som det fula och felaktiga X-rökare?
Fortfarande har jag svårt att hålla en röd tråd då jag associerar väldigt mycket till precis allting. Många har svårt att hänga med mig i mina tankesprång även till vardags. Min hjärna går ständigt på högvarv, tror jag. Som sagt. Virrvarr.
Under några års tid har bloggen kört ett långsamt farväl. Jag har svårt för att göra pinan kort och bara avsluta utan ett ord, så som de flesta av mina bloggvänner gjort. Har man varit med från början på 90-talet, så vill man också gärna vara kvar till slutet. Men där kom aldrig något egentligt slut på bloggeran. Istället har där varit någon form av förskjutning till sociala medier. Många får uppfattningen att de också funnits alltid, men de är relativt nya. Som gratistjänster så vet man heller inte vad som händer med det innehåll man publicerat. För mig har det varit viktigt att spara bloggtexterna. Kanske mest för att jag där lagt ner så många timmar på tankar, formuleringar och så vidare. I sociala medier är det mer spontant, lite slit och släng-mentalitet.
Var finns jag på nätet? Lite varstans, lite fluktuerande. Minst är jag här i bloggen. Jag har en hemsida med professionella jaget, som jag uppdaterar varje sommar. Inte riktigt en sida för CV, men ungefär. Om den sidan får finnas kvar, har jag ännu inte bestämt. Den fyller ingen egentlig funktion annat än att jag vid googlesökningar vill förknippas till annat än till uthängningar med FRIS (den suspektare organisationen av flera med den förkortningen). Jag har brett kontaktnät professionellt i yrkeslivet, samt undervisar studenter på löpande band. Söker de mig på nätet så vill jag ge min bild av vem jag är.
Där kom jag på en sak. Om jag inte uppdaterat den sidan sedan förra sommaren, så har jag inget skägg på de bilderna. Note to self: Det är sommar nu.
Facebook: Jo, jag finns där. Uppdaterar sällan, är inte riktigt nöjd med vilka som jag en gång i tiden accepterat som vänner. För det blockerar mig lite i vad jag vill och kan skriva. Vilket jag mer och mer skiter i. Är de missnöjda med mig, så får de väl avfölja mig.
Twitter: Världens löjligaste och mest intetsägande media. Det är blaha och handlar mest om smutskastning. Därför har jag inte använt kontot på ett år nu. Jag har inget utbyte av den skiten. Det där med att länka till nyheter är också det mest hjärndöda jag sett. Som om nyheter helt skulle gå en förbi.
Instagram: Kontot jag aldrig förstod nyttan av. Små bilder av ens vardag? Öh, varför? Ingen vill veta var du köpt din tröja! Men så började jag dokumentera mitt skägg (tio månader), och då rasslade det till. Från 12 till +800 följare. På grund av selfies. Karlar med skägg gillar andra karlar med skägg. Den gemenskapen tror jag mest handlar om att vi är ifrågasatta av vår omvärld. Nej, det är ingen modefluga. Jag är inte hipster. Eller terrorist. Möjligen viking utseendemässigt som blondin. Åtminstone får jag höra viking oftare (numera) än det andra. Men det som gett mig mest är kontakterna på Instagram. Bloggen var nationell, Instagram är internationell. Jag är verkligen social, pratar med folk i hela världen, dygnet runt, via mobilappar. Samt att vi (några) följer varandra på Facebook.
Så hur tänker jag gå vidare? Jag vet inte. Bloggen ska bort. Och jag tänker fortsätta ”umgås” med vännerna ute i världen så länge de är nåbara. Med tanke på hur många som försvunnit som jag haft kontakt med via nätdagböcker, så vet jag att man inte kan lita på att dessa flyktiga vänner finns där för alltid på nätet. Men bloggen känns förlegad. Jag har verkligen sagt allt som finns att säga.
Kommer fler inlägg? Jag vet inte. Rubriken antyder det. Eller så vill jag bara inte göra ett officiellt avslut.
Jag heter Jonas.
