Månad: <span>januari 2017</span>

Planen är att jag lägger ner den här bloggen när den fyller 18 år, det vill säga 15 februari 2017. Fram till dess fortsätter jag vara så där lite dekadent sporadisk med inlägg. Det som händer sedan, är att jag typ fortsätter blogga men inte här. Jag tänker fortfarande på det där med identitet (mina olika egon som jag skrev om i förra inlägget). Jag känner mig verkligen inte som Jontas längre. Han bloggade glatt och ofta, träffade vänner över nätet och så vidare. Det har upphört. Jag är inte blogg-Jontas längre.

Däremot har jag gått över till att bli Nile. Ingen säger Jontas längre till mig, utan man tilltalar mig som Nile. Inte bara på nätet eller i någon chatt, utan även när jag är ute i verkligheten. Nile blev jag i september, men det har gått väldigt fort. Det har skapat en ny identitet hos mig. Nej, jag är densamme oavsett vad jag kallas för, men det är ändå något annat som växer fram. Märkligt hur mina smeknamn kan fyllas med innebörd beroende på sammanhang. Vem är Nile då? Ja, han är inte (Gud, jag skriver i tredje person) bloggare. Han är en member i en skäggorganisation som chattar dygnet runt och som har fikaträffar samt åker på välgörenhetsevents. Och som plötsligt har skäggiga bröder, vilket är något jag aldrig haft – straighta karlar som vänner. Det som är mest rörande är att jag är accepterad. Kanske för att det vi har gemensamt är skägg. Annars hade vi kanske inte haft så mycket gemensamt, åtminstone inte vid en hastig blick. Jag hade aldrig träffat dem annars, hade aldrig kommit fram till att vi har något gemensamt förrän man skrapar på ytan. Jag har varit rädd och skeptisk till karlar och deras reaktion på mig. Kvinnodominerat yrke. Bög. MS. Men som sagt – jag är accepterad för den jag är. Min nästa tanke kring det är att det är lite löjligt; varför skulle jag inte vara accepterad? Jag accepterar ju dem?

Okej, jag är känd för att vara osammanhängande när jag skriver och ovan är åter ett bevis för det.

Nile har en blogg som bara har tre inlägg efter ett halvår. Jag har egentligen inget att säga efter att ha bloggat i nästan 18 år. Åtminstone har behovet upphört. Inte ens när jag känner aversion har jag något behov av att skriva av mig. Niles liv på nätet är Instagram, men mest som ett redskap då det är ett krav/förutsättning för skäggorganisationen då det blir ett skyltfönster för att visa upp vad vi har i form av skägg, vilka events vi tar på och vilka vi umgås med. Bloggen har jag mest som ett komplement till Instagram för att förklara situationer mer ingående. Från början hade jag tänkt köra på engelska på bloggen, men det räcker att jag gör det på Instagram. Bloggen riktar sig till mina bröder i Sverige (först och främst). Och de som inte kan svenska kan översätta bloggen till valfritt språk. Ser jag till vilka som följer mig på Instagram så kan ungefär hälften absolut ingen engelska alls. Så det skulle vara lite overkill att blogga på engelska.

→http://www.nilekil.com←

Det var väl inte så här jag hade tänkt mig. Bloggen är egentligen avslutad, men officiellt så har den nu varit i gång 17 år 10 månader 25 dagar. Att jag låter det rulla på även om jag uppdaterar sällan, beror på att jag inte vet vad jag ska göra med den. Och jag har ju den där andra bloggen som är mer officiell till vem jag är i dag, men den har bara typ inlägg på ett år.

Varför gör jag skillnad på vem jag är i den här bloggen jämfört med den andra? Jo, Jontas här är tråkig, skriver om arbete, flärdtjänst och ms. Jag vill inte vara den tråkiga och jag kan inte ta mig ur hur jag skriver här. Den andra bloggen som inte egentligen kommit igång, är mer kopplad till mitt Instagramliv. Nej, det är inte en selfieblogg. Jag tänker mer på skägget. Blogg 1 är bloggosfären. Blogg 2 är skäggorganisationen så att säga.

Lite tråk-Jontas:

Jag var hos tandläkaren akut igen i torsdags. Det är konstaterat att jag har en käkcysta som behöver opereras, men de växer långsamt och är egentligen ofarliga. Problemet är att käkcystor äter upp käkben. Hur man åtgärdar det vet jag inte, men jag har hört om fall där man får transplantera in lite höftben i käken. Anledningen till att jag har så ont kan bero på två saker. 1. Cystan trycker på en tandnerv. 2. Avsaknad käkben med öppen tandficka ner. I vilket fall som helst har man uppgraderat mina remisser som ska påskyndas. I övrigt är det bara att fortsätta leva på smärtstillande.

Lite skägg-Jontas:

I morgon ska jag hem till ett av skäggen tillsammans med cirka 5-10 andra skägg då vi tänkte våldgästa. Plötsligt har jag vänner geografiskt i min närhet. I motsats till bloggosfären. Vad vi ska göra vet jag inte, det är ganska sent på kvällen mitt i veckan. Men lite pilla i varandras skägg, kanske? Vi kan bara lita på varandra att ingen rycker eller drar i skägget. Lite skönt pill bara. Öh…?

På onsdag är det dags för första besöket hos barberare sedan jag anlade skägg. Efter 1½ år är det dags. Om inte tråk-Jontas blir kallas till käkoperation eller nåt.

Det är lite märkligt. Jag har slutat vara Jontas. Ingen säger det längre. Istället har jag fått nytt smeknamn som jag lystrar till.

Vad jag vill är att flytta över vissa inlägg härifrån till nya bloggen. Men vilka? Materialet är djupt att gräva i. Och det som varit kanske man ska lämna därhän?

Nytt år, nya omöjligheter. Nyårsafton missade jag totalt såtillvida att jag somnade 22.30 och vaknade först kl. 01.30 när grannarna började vara lite väl glada i hatten med tjo och stim inne. Jag är väl väldigt trött tror jag, särskilt efter att ha arbetat nyårshelgen.

Mitt skov är bättre, nästan helt borta. Däremot har jag jäkliga problem med käken och smärta. Känns ganska hopplöst att ens försöka komma i kontakt med tandvården, särskilt med tanke på alla helger. Jag är konstant hungrig men kan inte äta. Kan inte bita ihop käken.

Jag har inte alls gillat vara ledig efter helg, jag gillade inte ens arbeta helg. Egentligen är jag ganska missnöjd med allting, kanske på grund av skov och käke som ställt till så mycket elände. Som om det inte vore nog med hur det är på jobbet. Det är verkligen dags att försöka hitta något bättre. Säger jag som letat i över tio år utan att finna något.