Vet och kan allt under protest

Första arbetsveckan efter semester är avklarad. Självklart har jag inte hunnit uträtta något, för det är lika obegripligt som tidigare. Jag är jagad av telefon (nu när jag sitter off). Ändå händer inget, känns det som. Tiden bara går, och jag har jobbat över en timme per dag. Sedan i juni.

En liten förskjutning i arbetsuppgifter. Jag lägger nog alltför mycket tid på att skriva lathundar och instruktioner. Och mycket tid går åt till att uppdatera intranätet. Jag diskuterade om detta med en kollega i dag, som också är lika konfunderad som jag. Varför ska man behöva skapa skriftliga rutiner för något alla redan ska kunna i sin grundkompetens? Och varför följer man inte rutinerna?

Det var något som också diskuterades på utbildningsdagen tidigare i veckan. Folk har ärthjärnor. Man minns lite av det man hört. Lite mer än så minns man om man fått det skriftligt. Ytterligare om man läst det som en PowerPoint på storskärm.  Men det mesta minns man om man på en föreläsning både sett och hört informationen samt får en åhörarkopia av den. Vilket är precis så som jag utbildar. Plus att jag tar samma information flera gånger vid olika tillfällen med samma personer. Hjälper inte?!

Så varför lägger jag ned så mycket tid på något som inte uppskattas eller används? Jo, för att ha en källa att hänvisa till när jag ständigt möts av ”det har du aldrig sagt eller förklarat”.

Varför är jag den som framför rutiner då? Några påstår att det beror på att jag har en märklig förmåga att veta saker som ingen annan kan förstå hur jag tagit del av. Öh? Vi har samma utbildning, arbetar på samma ställe. Varför har andra inte kunnat ta till sig den information som jag har? Men vad skulle hända om jag släppte detta, inte förklarade hur vi ska arbeta? Jag vet inte riktigt. Sämre ekonomi och statistik för verksamheten. Sämre flyt i utförande av arbete. Ökade risker. Nu kan jag faktiskt inte vara överallt och göra allt, även om jag får städa upp väldigt mycket av alla felaktigheter, och jag ser att det blir ungefär de här konsekvenserna. Det tråkiga är att ingen heller verkar bry sig om konsekvenserna. Kanske för att de flesta får höra att det räcker att de gör ”good enough”, vilket triggar mig och gör mig förbannad. För det tar udden av yrkesstolthet och kompetens samt utförande. Vem ska reagera? Nu råkade det bli jag.

Om vi pratar konsekvenser. Man är rädd för mig. Just för att jag är engagerad, går igång, blir till synes väldigt arg (tomtebloss) och kommer med pekpinnar (som de upplever det, och det stämmer men är nödvändigt). Själv önskar jag bara att allt kunde flyta på och att jag inte behövde vara överallt för att styra upp. Men det stödet har jag aldrig haft och lär aldrig få.

Trött och irriterad. En vecka efter semestern. Vänta. Jag har arbetat två dagar. Det räckte.

||||| 0 I Like It! |||||