Flytt nr 14?

Äntligen blev rumsflytten på jobbet av.

Från 6 kvm:

Till 12 kvm:

Väldigt skillnad. Plötsligt fick jag svängrum.

Men jag är egentligen inte i fysiskt skick till en flytt. Jag behövde inte bära möbler, men jobbigt ändå att få alla pärmar på plats och koppla dator och så vidare. Jobbigast var dock att i fyra timmar sitta ute i korridoren under tiden som flyttfirman tömde mitt nya rum på skräp. Det var proppfullt med staplade elektriska skrivbord som skulle till tippen. Skrivborden slogs sönder inne på mitt rum innan de kastades. Av någon anledning föll det på mitt ansvar att också visa vad flyttfirman skulle göra, då det var ytterligare två rum med möbler som skulle kastas plus ännu fler skrivbord fem våningar ner. Eftersom alla dörrar är låsta, så fick jag vara tillgänglig och låsa upp när de kom och gick. Det som var extra jobbigt var att de två killarna från flyttfirman inte kunde ett ord svenska, men några ord på engelska. Jag har alltså pratat engelska hela dagen, men fått upprepa mig gång på gång då de hade svårt att förstå engelska. Slitsamt! Cheferna som hade bokat in allt detta och som visste vad som skulle slängas respektive sparas, drog väldigt snabbt på långhelg. Därmed bryr jag mig inte om jag nu sa att de skulle slänga för mycket. Ha!

Om 1½ dygn är jag någonstans vid Borås på min väg till Jönköping. Tur jag är ledig fredag så jag kan packa. Dock lite osäker på hur mycket jag ska packa – och vad. Tvåårsfest i skäggklubben inklusive parad och fotosession. Så det får bli en uppsättning gear och en uppsättning finklädsel. Och jäkligt mycket i medicinväskan så jag orkar med det intensiva dygnet. Man har hyrt en manuell rullstol åt mig så jag klarar paraden genom Jönköping.

Usch. Hoppas jag hinner vila upp mig efter dagens fysiska överansträngning. Lyckligtvis inget jobb förrän på tisdag nästa gång.

Narkos igen

Hånad och mobbad. Nej, jag orkar inte bry mig, de får ha sitt ”roliga” i fred även om jag var målet i dag. Min arbetsmiljö blir bättre nästa gång jag är på jobbet, för då har jag flyttat.

Istället känner jag mig tacksam för ett annat möte i dag. Plötsligt dök en pensionerad läkare upp som slog sig ner i min besöksstol. Han hade ett litet ärende som vi snabbt klarade av, men han stannade kvar och var nyfiken på hur jag mådde och hade det. Vi har jobbat ihop i många år och jag är ju numera en fast punkt på jobbet. Efter 17 år på samma arbetsplats tillhör jag inventarierna.

Vi kom in på detta med att jag är högriskpatient för narkos. Ur hans perspektiv som läkare, så tyckte han att jag kunde ta lätt på det även om man nu vill utföra operationen på det stora sjukhuset istället för på det lilla. Själv ingreppet är ingen risk. Narkos i sig… nja. Han tyckte inte min vikt hade så stor betydelse, utan problemet kan vara att ventilera mig manuellt med mask innan respirator kopplas in. Mask över näsa och mun kommer inte att sluta tätt på grund av skägget. Ändå är det inget som någon haft synpunkter på. Och förmodligen gör det varken till eller från, då många faktiskt har skägg som opereras och de behöver inte raka sig. Det är väl mer så att narkosläkaren får se till att hålla masken lite mer stadigt och se till att den sluter tätt i så stor utsträckning som möjlig. I vilket fall som helst känner jag min lite lugnare. Eller inte. Istället är det viktigt att prata om det fram till operationsdagen (när den nu blir). Inte för att jag vill ha garantier eller fakta, utan om jag pratar om det så lugnar jag mig själv. Annars tänker jag och börjar måla upp bilder av eländes elände. Och så himla mycket pratade vi inte om det hela i dag, utan jag drog slutsatser själv.

Denna vecka ”firar” jag 25 år inom vården. Ett kvarts sekel. Sjukvården har verkligen förändrats. Kortare vårdtid, färre sjukhusplatser, bättre behandlingar för fler typer av sjukdomar. Och det är där jag känner en viss oro. Det är inget fel på vår sjukvård (faktiskt) i landet annat än det som politiska beslut leder till samt sämre intäkter med dyrare behandlingar för fler patientgrupper. Vilket inte är något jag tänker ta upp här. Nej, oron beror paradoxalt nog på att vi ha färre invasiva ingrepp i form av operationer och narkos. Även om narkos säkert utvecklats och blivit säkrare, så utförs det inte i samma utsträckning som förr. Någonstans har det blivit en sista utväg när omständigheterna kräver högre risktagande. Kan man lita på erfarenhet och kompetens i de krångligare fallen? Jag är inte så säker. För jag vet inte.

Innan jag lämnade jobbet i dag tömde jag mitt rum. Nästa gång jag är på jobbet ska jag installera mig på nya rummet. Jag är så trött på att flytta. Särskilt när man inte kan släppa rollatorn och själv får flytta allting utan hjälp (annat än flyttfirman som tar möblerna). Värst att det är först då jag kan ta reda på om uttagen är aktiverade till datorn. Annars kan jag inte utföra något arbete. Nå, men jag kan ju alltid arbeta hemifrån.

Teknik

Det jag har svårt att förstå, är varför ömma modern är så teknikfientlig? Till hösten blir hon pensionär men ska fortsätta arbeta deltid. Åldersmässigt borde hon inte vara så teknikfientlig, men samtidigt har hon aldrig haft ett arbete som innehåller teknik i form av datorer eller ens telefoner. Hon har ingen dator eller smartphone. Istället upprörs hon över att alla hänvisar till att ange mejladress, läsa hemsidor och dra ut blanketter från nätet. Hon irriterar sig också på att det kostar extra avgifter om man går in på banken och att det är så svårt att få tag i kontanter. Hon ser knappt på tv, där hon tvingats skaffa box trots att hon har tv-antenn. Och undrar varför hon ska vara nåbar på telefon när hon har en fast telefon hemma. Där det ständigt ringer mystiska samtal från utlandet och från försäljare. Någonstans tycker hon att hon är diskriminerad som valt bort tekniska lösningar. Men. Det är något hon själv valt och har inget med ålder att göra. Hennes storasyster, pensionär sedan några år, surfar nätet och har sin smartphone med överallt och uppdaterar sin Facebook.

Nu glömde jag vad jag ville säga med ovan. Låt mig fundera.

Jo. Själv är jag väl heller inte så purung. Ändå har jag hoppat på alla nyheter och skaffade dator omkring 1996. Och nätet gick jag ut på 1998. Skitdyrt och segt, men jag tror heller inte att jag såg det som framtiden med datorer. Mobiltelefoner var ingen realitet direkt vid den här tidpunkten när alla (utom jag) hade MiniCall. Men datorer har följt mig sedan tidigt 80-tal i genom alla skolåren (från högstadiet och framåt) och har också alltid varit en naturlig del i mitt arbete som kontorist/sekreterare. På 80-talet till i dag. Jag gick på 90-talet kvällskurser i Office och Windows. Jag läste HTML-design, började göra hemsidor. På 90-talet blev jag också webbansvarig på jobbet och det är också något som hängt med mig under alla år oavsett arbetsgivare. Senaste tio åren har jag också varit systemadministratör för olika program på jobbet.

Om jag är duktig på datorer? Nej, jag är ingen tekniker. Men jag är inte rädd, är nyfiken och vågar ta till mig sådant som är nytt. Att man skulle bli mer anti med åldern, håller jag inte med om. Kanske man blir trött på alla förändringar, men accepterar man bara att detta är verkligheten så finns inga problem.

Även om jag i botten är kontorist/sekreterare med pappersordning, så tycker jag tekniken har underlättat jobbet. Också privat har det varit en fördel att ta till tekniken för att uträtta bankärenden som att betala räkningar, swisha pengar, använda betalkort i affären och söka information. Bara detta att i mobilen ha tillgång till en dator är fantastiskt. Eller att streamingtjänster slagit igenom både för musik (Spotify) och tv (HBO Nordic, Netflix, ViaPlay) har ändrat hur jag konsumerar kultur. Nu läser jag inte böcker så ofta på grund av tidsbrist, men jag föredrar ljudböcker i mobilen. Det som jag fortfarande håller fast vid och som är omodernt, är ”vanlig tv” som råkar vara TiVo via fiber där boxen vet vad den ska spela in åt mig.

Och privata datorn. Den använder jag väldigt sällan. Jag föredrar att sitta med mobilen, vilket jag gör större delen av dygnet (inte non-stop) då jag är aktiv på sociala medier (Instagram) men främst genom att prata med alla vännerna på Line. Vi ringer varandra också över Line – antingen som telefontsamtal eller som videosamtal. Gratis. Men oftast chattar vi i grupprum.

Jag tänker inte på detta. Jag bara gör. Jag har anpassat mig. Jag uppfattar inget som nymodigheter eller att jag skulle ändrat tillvägagångssätt genom hur jag använder tekniken. Allt är intuitivt, man behöver inga förkunskaper alls. Vågar man bara ta första steget så kommer allt naturligt.

Men ibland kan det slå mig hur annorlunda det är jämfört då man fick bege sig till speciella inrättningar och stå i kö för att uträtta ärenden, vilket nu mest låter som att stå i kö till en offentlig toalett. Friheten är större. Möjligheterna större. Och sociala nätverket tusenfalt större. Men jag känner mig inte stressad eller att jag skulle få mindre tid eller träffa människor i mindre omfattning (In real life). Allt är komplement.

Samtidigt är jag medveten om en sak. Känsligheten för tekniska störningar, attacker, krångel med mera. Förutom detta att det också kräver ekonomiska medel att ständigt utveckla och anpassa sin teknikpark. Samt att det finns de som alltid kommer på efterkälke av olika anledningar och som då får problem. Därför är jag lite kritisk till att ömma modern inte vill befatta sig med teknik. Med åldern blir det svårare för henne att vara en del av samhället. Visst, teknik kanske inte är så lätt för äldre, men vi förlorar också funktioner i samhället där vi hänvisas till nättjänster. Plötsligt en dag finns inga alternativ, och då måste man be andra om hjälp att uträtta ärenden åt en, som inte är åldersrelaterat utan på grund av att man står utanför tekniskt.

Slutsatsen är att jag lever med min smartphone och den fungerar som enda tekniska hjälpmedlet. Så. Om ömma modern bara hade skaffat en smartphone så hade hon inte varit så exkluderad. Jag får väl tjata än mer. Eller ge henne en när hon fyller pensionär, fast hon lär inte ens ta i den. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Låta henne vara?

”Starkt jobbat”

Det finns anledning till att bli förbannad på att företag använder sig av DHL och andra leveransföretag till privatkunder. Särskilt när de kunde använt sig av vanlig postleverans. Jag har beställt en liten datorkabel, 10 cm lång. Det är ett brev, men det skickas som paket med DHL. Vilket betyder att jag får ett helvete med utlämningsställe. Dessa jävla spel- och/eller tobaksbutiker! Tillgängligheten är urusel och jag skiter i att öppettider och trösklar räknas som ”tillgänglighet”.

  1. Jag kan inte ta mig till butiken, den ligger fyra postnummer bort men inom stadsdelen.
  2. Det finns ingen kollektivtrafik, och den hade jag ändå inte kunnat nyttja.
  3. Färdtjänst förbjuder resenärer att boka bil med resa inom stadsdel. För det finns kollektivbussar för handikappade, vilket jag inte får beviljat att åka med.
  4. Butiken ligger inte långt bort, det är uppför branta backar.
  5. Butiken saknar telefonnummer (och jag har verkligen sökt). Det finns heller inga registrerade öppettider för butiken (och jag har verkligen sökt). I sms:et jag fick om att paketet kommit, framgår inga kontaktuppgifter, bara en adress där jag ska hämta.
  6. Företaget, Elgiganten, som jag beställde från, lovade leverans inom 3-5 dagar. Det tog 8 dagar. I beställning står ”skickas med post”, vilket jag nu förstår innebär post ≠ Posten.
  7. Hemtjänsten vägrar, trots avtal, att hjälpa mig. De har sommarpersonal som saknar 1) körkort (de måste köra bil dit) och 2) legitimation (vilket också är körkort, men som krävs för ombud att hämta något åt mig).

 

Chicken

IMG_1876

Skägget drar. Följare. På Instagram. Under flera år har jag haft cirka 10 följare, men sedan jag började hashtagga skägget så tillkommer nya varje dag (just nu cirka 70). Jo, det är skägget och inget annat som är anledningen. Verkar som jag på kuppen fått en inbjudan till Tunisien.

Lat söndag. För tredje dagen höll jag på att få migrän, men jag lyckades avstyra det. Darriga ben (pseudoskov), så jag försöker vila. Nya iphonen fungerar bra, bättre ljud i 6:an än i 4:an. För femte gången har jag nu sett första avsnittet av Games of Thrones. Jag har verkligen svårt för att komma in i serien men har gett mig tusan på att nu ska det ske! Trots allt så har jag alla senaste fem säsongerna på HBO Nordic. Jag tänker inte titta på något annat förrän jag sett alla säsonger! Okej, jag gör ett undantag. Nästa helg börjar Bron III.

Tog ett foto i dag som jag inte vågar publicera. Var så glad över min nya stass, men kukbulan… Nej. Inviterna jag får är fullt tillräckliga…

Semester

Varje höst tar jag ut en semestervecka (eftersom jag ju bara får 7 veckor på sommaren). I helgen såg jag att det sket sig med det. I dag, endast i dag, är höstens enda arbetsdag utan ett enda inplanerat möte. Alltså gjorde jag det enda rätta och tog ut en semesterdag i dag. Plus att jag verkligen behöver det efter överansträngningen i fredags. Plus att jag hade huvudvärk hela dagen i går (som höll i i ungefär 36 timmar).

Vilan behövs verkligen! Jag är rädd för bestående men nu när jag kämpat mig tillbaka under drygt två år efter förlamningen. Balansgången är svår, för när jag vilar måste jag vara inaktiv, vilket kan leda till att jag får men av det också. Nå, det jag försöker undvika är att gå längre sträckor samt att sova när jag är trött (sömnig – ”sovatrött”).

Så vad har jag då gjort förutom vilat under höstens enda semesterdag? Tja, det gamla vanliga. Tvättat, tvättat och tvättat. Tvättprogrammen tar ju bara 2½ timme per maskin plus torktumling (i dag 9 ½ timme). Och så beställde jag en Iphone 6 då min dito 4 är halvdöd. Samtidigt beställde jag mobilfodral, och det är ju alltid svårt att bestämma sig för utseendet. Alla har ju så ont på jobbet av mina mobilfodral. Nu lär det bli än värre, för även om det är en bild på en fin mustasch, så står där ”hipster” också. Vilket jag inte är. Ständiga försvarstal redan i dag om att jag inte är hipster. Jag sätter själv inte likhetstecken mellan skägg och hipster. Skägget gör mig till man. Punkt!

Sängläge

Det blev många selfies i dag av någon anledning. Kanske bara måndagsledan som orsak, för vad gör man när man håller på att gå under av besvär efter fredagens överansträngning?

Skägget har börjat bete sig lite märkligt, gör konstiga vågor på natten för att sedan vara superfluffigt på dagen. Stämmer nog som jag hörde för någon månad sedan ”att det kommer alltid tillfällen då skägget beter sig konstigt, men låt det vara så ger det med sig”. Förmodligen har jag just nu en sådan där mitt emellan-längd som gör att det lever sitt eget liv. I dag är också första gången som jag kan täcka läpparna med överhängande mustasch. Något vax behövdes inte i dag, för mustaschen börjar bli så lång att det nu går att kamma mittbena på överläppen och dra den åt sidorna. Det är jag tacksam för när jag äter.

jontas150914

Märkligt har det också varit på jobbet i dag. Märkliga externa telefonsamtal. I vanliga fall brukar man endast ringa mig internt, men i dag hittade även andra mig. Och det var samtal som faktiskt skulle till mig?! Tänka sig!

Jag skiter i gymmet i morgon, klarar inte att gå den långa sträckan fram och tillbaka. Och jag har lagt in om en semesterdag i veckan för att få fler tillfällen till återhämtning. Jag är verkligen påverkad av utfärden i fredags och det var något jag hävdade redan i förväg. Då ignorerade man mig och tyckte jag var löjlig. Nu tycker man att jag är gnällig och förstååååår inte hur den lilla fredagskativitten kunde påverka mig så mycket! Tja. Jag är inte lyssnad till, för allt ska vara så glättigt och bekymmerslöst – allt annat blundar man för. Reella problem tar man inte på allvar. Om jag nu får ta konsekvenserna så borde kanske de också få någon form av konsekvenser av bristen på hörsamhet?

Unikum

1 + 1 + 1. Skägg + rosa mobilskal + rosa Ramlösa-flaska = Hello Pretty. Mitt nya smeknamn på jobbet. Alla skrattar (jag lite påfrestat) men jag tycker inte att det känns riktigt bra. Rosa mobilskalet var ett diskussionsämne även i tisdags på jobbet då jag ansågs bögig. Jag bryr mig inte om färg! Så länge det inte är rött, för det är en avskyvärd färg. Jag trodde dock aldrig att det skulle kunna bli ett ”problem” eller att vuxna har fördomar (men det är väl det vuxna har, som de sedan låter gå i arv). Nu är det så att jag har väldigt många mobilskal i många olika färger, men eftersom jag sliter ut dem på löpande band så köper jag det som är billigast och skiter i färgen.

Är jag känslig? Nej. Men jag är för korrekthet, respekt och så vidare. Plus att jag är facklig representant som ska motverka diskriminering och det här tangerar lite. Jag vill inte vara fjollan på jobbet. För det leder till en sak. Nedvärdering. Folk ändrar beteende mot en. Man blir ett skämt som man kan driva med och där man (jag) förväntas leka med och förstärka fördomarna. I dag var i dag. Det kan jag ha överseende med. Fortsätter det i morgon så lär jag explodera, vilket jag gjort några gånger när man fnissat åt… fjollighet generellt. Jag har upptäckt att min gräns går där. Så, igen… Är jag känslig? Nej, man ska respektera människor utifrån personen och inte ”lyte” (som många verkar tycka det mesta vara som inte är heteronormativt, eller bara norm alls). Jag tror det är humanisten i mig och värderingen människors lika värde som kickar in. Trots allt har jag varit väldigt utsatt genom åren på grund av vikt, ms, man i kvinnodominerat yrke och så vidare. Jag accepterar inte mer nu, hur oskyldigt det kan tyckas vara! Gör inga anspelningar! Skämta inte! Inte om sånt här…

Smått förbannad blev jag också (nästan) i tisdags när jag hånades för att ha köpt Ramlösa Kärlek. Som ju sponsrade Pride i Stockholm i augusti. Fortsätter det så här kommer skyddsombudet (jag) inte bara reagera, utan också agera.

Skägget – mannen – surgubben

Dagens skäggkommentar: Skägg är så snyggt! Särskilt ditt som är så tätt!

Ja, jo… Jag är förvånad att det visade sig vara det. Som jag tidigare sagt så var jag rädd för att få ett spretigt och glest skägg, men så här dag 70 så har jag motbevisat mina farhågor. Trodde faktiskt att jag hade dålig skäggväxt eftersom jag inte behövde raka mig varje dag. Men det visade sig att det bara var långsam växt. Öh… Nej, skägget växer skitsnabbt! Jag kan inte förklara det. Någon sa att jag hade mycket testosteron, vilket faktiskt inte stämmer. För en karl i min ålder så har jag normala nivåer av testosteron. Nej, där ljög jag. Min övervikt gör att jag har väldigt mycket östrogen. Men kanske det inte står i relation till vartannat; östrogen och testosteron. Enda egentliga förklaringen till min god skäggkvalitet beror möjligen på andra saker; jag äter mycket grönt, jag är fysiskt aktiv och jag är dopad. Ja, jag är dopad. Jag tar väldigt mycket B-vitaminer vilket man ska göra då det påverkar hud och hår. Även om det är en rekommendation för den som skaffar skägg, så är jag ordinerad det på grund av min ms. Nej, jag kan inte förklara vad B-vitamin har med ms att göra. Förstår det inte själv. Men kanske B-vitaminerna bidrar till tät och riklig skäggväxt?

Det gick bra på personalgymmet i dag. Där var inte en människa, vilket jag är glad för. Därmed kunde jag i lugn och ro testa alla maskiner, ändra inställningar, prova mig fram samt läsa instruktionerna. Så nu känner jag min säkrare på vad jag gör där. På köpet har jag fått min egen PT då sjukgymnasten inte kan släppa sitt vakande öga över mig och tittar till mig emellanåt. Eller vad det handlar om. För vi sitter mest passivt och tittar på varandra (vi pratar och vi pratar och vi pratar, om högt och lågt, om allt möjligt). När jag hinner träna? Innan han dyker upp, för sedan vet jag att det inte blir mycket verkstad.

I dag hann jag inte vara på mitt arbetsrum något. Dagen var fylld av möten. Jag hade ju lovat mig själv att vara en tyst deltagare, men det sket sig. Jag kan inte vara tyst. Jag ställer krav på alla och ifrågasätter. Det är nödvändigt. Jag vill driva saker och ting framåt och gillar inte långbänk. Beslut är till för att fattas, inte diskuteras och ältas. Ibland känner jag mig som blåslampa. Och det är därför jag blir inbjuden till alla möten, har jag fått höra. Påstås att jag har en helhetssyn och ser konsekvenser av handlande. Tja? Borde inte alla? Nu har facket också börjat lyfta fram mig som en möjlig chefskandidat. Inte för att jag är social, utan då jag är kompetent. Men hade det funnits någon ledig tjänst så hade jag nog inte varit intresserad. För arbetsgivare anställer bara glada personer som kan bibehålla status quo och inte vara drivande. Vad skulle jag vara för ufo i ett sådant sammanhang i en icke-existerande kultur? Nu börjar jag bli butter, bäst jag slutar… För annars har jag mycket att leva upp till med tanke på min omslagsbild för dagen.

Larger than Life-personligheten

Att lägga band på sig själv är svårt. Jag river så lätt upp himmel och jord på jobbet, känns det som. Jag skapar kaos med att vara pådrivande med förändringsarbete, mest för att det är något som måste genomföras. Det jag inte gillar är att invänta andras… förståelse. Man påstår att jag är väldigt snabb i tanken, ser sammanhang, orsak och verkan, behov och risker. Jag ger inte andra tid till att ta till sig information och smälta den. Ångvält. Jag ägnar timmar varje dag åt att sitta och förklara för chefer (den rätta beslutsvägen) då jag inte har mandat att själv genomdriva nödvändiga förändringar. Det jag stör mig lite på är att jag inte själv får/kan ta kontakt med personer som berörs av dessa förändringsarbeten. Att få med folk på banan tar tid, men jag är alltför otålig. Därför uppfattas jag som någon som skapar oro när jag stor och stampar otåligt och höjer rösten. Nej, jag kan inte lugna mig, även om jag försöker, eftersom det i slutändan måste finnas ett resultat till bestämt datum. Nuvarande stora projekt har deadline om mindre än en månad. Ett jättejobb. Det många glömmer är att jag inte arbetar heltid och dessutom inte alltid har utrymme till att sitta på rum och arbeta ostörd. När jag väl gör det måste jag ha allt klart för mig och alla måste ha bidragit med vad de behöver. Så pressen är egentligen mot mig från annat håll. Så jag kan inte ta det lugnt och lägga band på mig själv. Jag måste vara en blåslampa också.

Just nu väntar jag på besked. Jag kommer att från och med nästas vecka ta över ännu en roll, en samordnande funktion. De personer (flera) som i dag har utfört arbetet förstår vi inte hur de ens fått behörighet och det ser för jävligt ut det de gör. Ja, det går inte en dag utan att jag tar på mig nya arbetsuppgifter. Sånt som ska ingå i min roll och ärvas av den som övertar min roll en dag. Jag renodlar, styr upp.

Hur jag hinner allt? Det är egentligen inget problem. Varje arbetsuppgift/roll jag har är avgränsad i tid, typ en halvdag i halvåret. Det svåra är när det krockar, där jag har flera deadlines samtidigt. Och så är det där med att nå ut till människor (informationsvägar) och hindra folk från att kontakta mig med för mig ovidkommande (de ser inte vad jag har för ansvarsområden, de ser bara vad jag har kompetens till vilken är betydligt bredare än vad jag ska arbeta med).

Om jag är frustrerad? Nej. Bara otålig. Jag gillar inte beroenden till omvärld.

 

Kladd

Om det är bra eller dåligt, kan jag inte riktigt avgöra. Jag är fruktansvärt dålig på att ta anteckningar när jag sitter på möten. Informationen som då kommer till mig översköljer mig, och jag kan inte koncentrera mig på att skriva om jag samtidigt ska lyssna. Men bara ett problem jag har på möten – annars är jag omnipotent och har simultanförmåga. Samtidigt är det inget problem, för jag minns allt som sägs. Däremot kommer jag nästan aldrig ihåg vem som sa vad och i vilket sammanhang. Men det som sägs fastnar som hundskit under foten. Tur är väl det, för hur skulle jag hitta bland alla högar av papper och anteckningsböcker? Får jag kopior av något på dessa möten, så slänger jag dem, för jag hittar dem ändå aldrig. Inte ens när de sorteras in i pärmar.

Ett första pre-projektmöte heldag är avklarat. Nej, jag skrev ingenting. Däremot så kunde jag gräva i minnesarkivet och få fram värdefull information att delge mötesdeltagarna. Och jag gissar att jag kommer att komma ihåg allt som sas i dag. Det som sågs som väldigt värdefullt är att jag har erfarenhet från ett annat projekt där vi nu ska göra samma resa i ett sammanhang och med andra människor. Jag varnade främst för fallgroparna och projektledaren tog tacksamt emot… inte mina synpunkter, men min erfarenhet.

Ändå befann vi oss i samma lokaler som det tidigare projektet ägt rum, och i närmiljön satt dessa personer från det projektet. Det var kul att få träffa dem (när jag hade rast). Lite skvaller (främst från verkligheten som jag representerar) och så. Min förra projektledare och tidigare delprojektledare pratade lite med mig och det verkar inte vara några ”hard feelings” att jag övergav deras organisation efter anklagelserna om stalking. Men så var inte de människan på plats heller i dag, så vi hade väl tur. Långsint som jag är, så hade jag inte hållit käften om jag åter hade blivit anklagad. För jag har heller aldrig fått någon förklaring eller ursäkt.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska säga om dagen. Seg lång dag som egentligen hade behövt mer tid. Och nu återstår det endast 4 timmar av min arbetsvecka. Varannan vecka kommer jag att ha ledig långhelg. Nästa arbetsvecka är lite längre och var fram tills i förmiddags helt blank. Nu är den fulltecknad. Jag är intecknad.

Mitt nuvarande skäggproblem…

glassproblem

Problemet gäller allt som inkluderar dressing, såser, bordsmargarin… Ja, allt som är kladdigt i matväg. Mustaschen doppar/släpar i allt.

Naken-Jonas får kuk i ansiktet (sug på den, rubriken alltså)

Förmodligen har jag mig själv att skylla. Publicerar man ett sånt här foto på Instagram…

jontas150825a
Bild från duschrummet direkt efter gymmet i förmiddags. Genomblöt. Och mer naket än så här delar jag inte med mig av på nätet. Allt måste vara ovanför bröstvårtorna, enligt min norm.

Så vad hände på Instagram? Jo, jag fick en ny följare vars senaste bild är en erigerad penis indränkt i sperma. Tjoho? Jo, men det där med skäggbilder är väldig inne ”in the gay community” (I am a bearded chubby bear). Eftersom jag själv fått skägg som en hobby så följer jag ganska många gay (och straighta) med skägg. Men jag har inte kommit med några inviter. Därför kändes det lite som ett påhopp att få en kuk i ansiktet som jag inte bett om. Eller var min duschbild öppet mål? Ganska oskyldig enligt min moral.

Vad gör jag då åt min nya följare? Ingenting. Uppenbarligen så bryter han mot den policy Instagram har beträffande sexuella bilder med könsorgan/handling, så han lär bli borttagen ändå. Jag behöver inte ägna det en tanke. Först blev jag glad för en ny följare. Sedan blev jag chockad över hans innehåll. Därefter blev jag lite förbannad då mitt eget konto inte uppmuntrar (?) sexuell handling. Men i slutändan är jag likgiltig. Jag bryr mig inte. Hans konto blir raderat.

Annars då? Tja, jag besökte grannavdelningen för första gången sedan i somras och skrämde slag på f.d. arbetskamrat då hon inte kände igen mig riktigt med skägg. Och jag har suttit i möte hela eftermiddagen och haft hetsiga diskussioner med arbetsgivaren (jag var en ögonöppnare). När jag sedan skulle hem så råkade jag för första gången se mig själv i spegeln sedan jag tog den där duschbilden. Nu var det min tur att bli chockad. Tydligen hade skägget levt sitt eget liv och var bautastort och spretigt (rena ansiktsglorian). Kanske dags för mjuk skäggvax för att hålla det på plats? Nej, inte mustaschvax som är något annat (och mycket hårdare). Balsam och olja gör skägget flyigt, men är bra mot hyn under skägget. Hur långt är skägget nu? Cirka 3 cm.

I morgon är det dags för heldagsmöte i annan kommun. Nej, ingen av personerna jag träffar i morgon har sett mig med skägg (de känner mig och vet hur jag såg ut före sommaren). Får hela tiden förklara mitt skägg.