Kategori: <span>Vardagsblogg</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En vecka senare och det har varit händelserikt, eller inte. Största förändringen är väl…

…att jag kortade skägget i måndags (onsdag i dag). Det är gjort hos barberare och själv hade jag gärna kortat det lite till eftersom jag tappar så mycket skägg. Men detta var längden barberaren tyckte var bäst. Känns faktiskt ganska bra.

I helgen besökt ömma modern mig för första gången sedan februari. Sedan dess har hon sålt huset och flyttat. Min första reaktion (sa inget) var ”hon luktar inte gammalt hus längre”.

I en vecka har jag haft smärta i testikel. Så jag har varit hos läkare både i går och i dag på akuttider. Förmodligen ofarligt som inte kräver åtgärd även om man fann en knöl. Ska man generalisera så känner man ingen smärta av att ha tumör, och då min smärta var lokalt utan spridning upp i buken eller allmänpåverkan (ingen feber, inget illamående) så är det heller inte torsion av testikel (som kräver akut operation så fort smärtan uppkommer). Själv har jag en hypotes till vad det är jag har, men vi vet först när jag genomgått ultraljud. Det är därför jag var hos läkare två gånger. Doktor nr 1 tyckte det var doktor nr 2 som fick skriva remissen. Så nu får jag vänta och se. Smärtan/ömheten har jag kvar, inte lika intensivt som för en vecka sedan. När det gäller smärta i testikel så brukar den vara kronisk även om det som orsakat smärtan åtgärdas. Och det är väldigt sällan man gör något åt sådant som orsakat besvären.

För 30 år sedan opererade jag testikeln exakt där jag nu har smärta. Då var det akutoperation då man inte visste om det var något farligt, för den knuta de fann då kunde vara tumör eftersom det åldersmässigt (då) var typiskt. Vad det var har jag aldrig fått klarhet i. Det var ofarligt men man skar bort knutan som de tror var ett bråck på testikel efter att cirka fem år tidigare fått trauma (voltade med cykel och fick ramen på testikeln).

Rörigt att försöka hinna jobba samtidigt som man flänger på läkarbesök som inte är förlagda till på jobbet. Det är månadsskifte och då har jag deadline med ekonomi och fakturering på jobbet. Svettigt.

Och i dag har jag 33,6 grader ute i skuggan enligt min termometer. Väderappen säger bara 32 grader. Trots vätsketillförsel känner jag mig omtöcknad och har huvudvärk.

||||| 1 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Skägg Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Ingen fara, jag är fullt medveten om att jag är väldigt tjatig gällande nuvarande hälsotillstånd. Egentligen är det ingen skillnad; jag är fortfarande förkyld och har andningsbesvär. Men jag förstår lite mer.

Det jag upptäckte igår, efter att ha varit i kontakt med andra som står på Gilenya (helvetesmedicin mot MS), är att jag har en känd biverkning. Andnöden och lufthungern är en biverkning som uppträder några månader efter insatt behandling och inget man åtgärdar på något sätt då besvären förväntas avta efter ytterligare några månader.

Kombinationen med att nu ha ett nedsatt immunförsvar (syftet med behandlingen) och ständigt infektion i kroppen (syns inget vid provtagning) utlöser och försvårar min panikångest/ångest som i sin tur förvärrar den upplevda biverkningen (den är väldigt objektiv vid läkarbedömning – jag har samtalsdyspné).

Men det är lite ”varannan dag”. Nu har jag dock haft panikångest non-stop i två veckor och det börjar ge andra symtom – domningar och smärtor.

Jag sjukskrev mig själv en vecka, men var i går tvungen att återgå i arbete. Lugnt, det var bara en halvdag hemifrån. I dag är jag inte lika snorig och då lättar även andningen. Så jag förväntar mig att på måndag börja arbeta normalt igen.

”Normalt” är kanske att ta i. Jag måste arbeta 10 timmar på måndag. Två möten  (kl. 10 och kl. 15). Men redan kl. 07 måste jag vara på jobbet då jag behöver ringa vårdcentralen för att boka tid till läkare då jag uppmanats skaffa mig en fast vårdkontakt eftersom neurologen enbart tittar på MS och skiter i alla former av följdsjukdomar eller behandlingskomplikationer. När jag ringde till vårdcentralen för ett par veckor sedan konstaterade de att ”du springer ju inte precis ner oss”, varför jag inte har någon fast läkarkontakt sedan tidigare. De är så fullbokade med patienter, så för att jag ska få in en fot ska jag ringa kl. 07 ett specifikt datum när nytt läkarschema finns fyra veckor framåt (eller nåt). Det går inte ställa sig i någon kö eller bli kallad från vårdcentralen. Man ska alltså själv bevaka när nytt läkarschema finns och då går tiderna direkt precis som när man ringer för akuttid kl. 07. Ett fåtal som ringer exakt klockslag får genom lottning en bokad tid. Och då är jag ändå listad på denna vårdcentral sedan 12 år tillbaka, vilket inte garanterar att de kan ta emot mig som patient.

Ringer jag vårdcentralen kl. 07 så får jag ett klockslag då rådgivningssköterska ringer tillbaka för att se om det är möjligt boka mig. Hoppas de ringer före 8.30, för då måste jag ställa mig i kö till neurologen på telefontid då jag kämpat sedan i januari att komma fram under de två timmar de har öppet. För jag har en mycket farlig medicinering och ska rapportera biverkningar direkt. Som andnöd. Måndag verkar bli en väldigt lång och jobbig dag.

Och dessa två möten jag har på måndag. Det är obligatoriska för mig. Möte 1: Arbetsmiljörond där jag är ensamt skyddsombud. Möte 2: Verksamhetsledning annan verksamhet än där jag är anställd, har bjudit in mig då de saknar min kompetens i sin organisation och vill veta mer om hur jag arbetar och hur de kan dra upp riktlinjer i sin verksamhet. Nåja, jag kan inte förbereda mig på något sätt inför dessa båda möten då jag faktiskt inte vet riktigt vad det ska mynna ut i. Jag improviserar som vanligt, det verkar ju fungera.

Tisdag är också möten som är obligatoriska. Möte 1: Rutiner och arbetsfördelning. Jag säljer ju ut mina arbetsuppgifter och träffar mina närmaste arbetskamrater för att se vilka som är intresserade av vad. Möte 2: Jag är ordförande och huvudansvarig, har möte med kollegor från andra verksamheter.

Hoppas verkligen att min förkylning är på tillbakagång. Förresten – jag vet inte ens om det är förkylning eller om det är astma med produktiv slembildning. För det sistnämnda försvinner det inte som med förkylning. Det är därför jag måste till vårdcentral för vidare utredning samt att man åter måste göra något åt min panikångest. Att vara sjuk är ett heltidsjobb.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Skillnaden nu och då är påtaglig vad gäller säkerhetsläget i världen. Jag ser utifrån perspektivet bloggstart 1999 och i dag 2017. Det är inte ofta jag skriver något i bloggen som handlar om världshändelser. Men det jag reagerat starkast på är något som hände 2001. Mindre än ett år efter att jag flyttat till Göteborg. Under 2001 var det både EU-kravaller här, samt att 9/11 inträffade. Minnen som väcks till liv, särskilt nu när vi åter haft EU-toppmöte i Göteborg. Det är väldigt mycket diskussioner i media om detta där göteborgare anklagas för att vara otacksamma. Särskilt från Stockholm håll förstår man inte varför vi klagar.

Det är berättigat att klaga. Visst, man har lärt sig läxan från 2001 samt att terrorhoten mot stats- och regeringschefer blivit påtagligare. Säkerhetstänket har vi inget problem med, utan proportionerna. Dagens GP har rubriken En stängd stad. För det är verkligen så. Under tre dagar har det inte gått att förflytta sig inom stan. Avstängningarna har varit många, många mil stort område geografiskt som inkluderat Göteborg, Mölndal (söder om Mölndal och Göteborg), vägen till Landvetter (mot Borås) och Hisingen centrum. Kollektivtrafik har fungerat till och från, olika sträckor, ibland inte alls funnits. Skolor och arbetsplatser har varit stängda då ingen kan förflytta sig. Inte ens gående eller cyklister har kunnat ta sig fram. Patienter har inte kunnat nå sjukvård trots att de varit ute i god tid före behandling. Alla som kan arbeta på distans har uppmanats göra det eller ta semester.

Detta för ett toppmöte som handlat om sociala rättigheter till arbete och tillväxt. Här har vi varit totalt bakbundna under tre dygn och det har kostat enorma mängder pengar i form av förlorad ”tillväxt”. Men vi ska tydligen ändå vara tacksamma, för nu vet heeeeela Europa att Göteborg existerar och det kommer leda till att vår tillväxt ökar.

Folk är förbannade. Åtminstone flertalet göteborgare är förbannade. För ett möte som handlade om att EU-människorna skulle samlas under 2-3 timmar för ett möte. Klimatpåverkan för alla transporter till flygplats kan inte vara liten om man ser till hur länge de faktiskt stannade i stan. Och är det onödig tid för avlönade politiker att inte ha sitt möte i Bryssel där dessa möten brukar hållas? Göteborgare har inte haft tillgång till politikerna och de i sin tur har inte kunnat röra sig bland vanligt folk då de varit inlåsta på hotell och sedan i en möteslokal. Jag förstår inte vem som är vinnare på detta, men jag kan se många förlorare.

En person är skyldig som anser sig var vinnaren, men som alltid varit och förblir en förlorare. Statsministern som gav detta i uppdrag till regeringskansliet att anordna. Något man inte involverade polisen i och som hela tiden protesterat mot att det är ett för stort operativt ingrepp som drabbar för många och under för lång tid.

Och det blev faktiskt värre än befarat så tillvida att man på grund av säkerhetsskäl inte kunnat gå ut med hur stora avspärrningarna faktiskt sedan blev. Det man pratat om var mest i diffusa termer för att vi skulle förstå att det skulle bli kaos. Men att man utökade geografiska området för avspärrning var värre än att man ”bara” förlängt tiderna för avspärrning.

Jag gillar verkligen inte detta. Mitt politikerförakt har spätts på. Hur har jag själv drabbats? För det första gick det inte boka flärdtjänst dessa dagar. Jag försökte och fick kl. 5.55 och kl. 18.10. Helt omöjliga klockslag för mig med tanke på att jag inte får ha långa dagar (ms-vila behövs) samt att jag måste passa klockslag (både arbete och min medicinering). Jag hade tvingats till obetald ledighet om jag inte hade kunnat arbeta på distans. Så jag har inte kunnat vara fysiskt på jobbet mellan onsdag-fredag. Visst, jag kan göra en del arbete hemifrån, men jag behöver vara fysiskt på jobbet. Särskilt denna vecka har det varit nödvändigt. Men det sket sig. Så nu väntar kaos på jobbet nästa vecka.

Så dålig planering av EU-toppmötet! Sittande regering – avgå! Ovan var droppen, bägaren har varit full i tre år.

||||| 0 I Like It! |||||

Dumheter Politik Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Nästan 6 000 sprutor under 18 år så tar jag min sista spruta mot MS i morgon söndag. På tisdag går jag över till en kapsel om dagen istället och det är en behandling som jag absolut inte vill ha! Som jag tidigare sagt så blir jag inlåst på tisdag för hjärtövervakning och blodprovstagning en gång per timme med övervakning under minst sex timmar.

Varningar och försiktighet, kan leda till:

  • Långsam hjärtrytm
  • Oregelbunden hjärtrytm
  • Sänka blodtrycket
  • Yrsel
  • Trötthet
  • Sänker antalet vita blodkroppar (kroppens immunförsvar)
  • Hjärnhinneinflammation
  • Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML, tillstånd i hjärnan som leder till funktionsnedsättning eller döden, infektion som inte går bota)
  • Makulaödem (svullnad på gula fläcken så att man inte kan se rakt fram, inte kan se färg eller konturer)
  • Påverkad leverfunktion (nedsättning)
  • Högt blodtryck (och man får inte ta läkemedel som är mot hög blodtryck eller som sänker puls)
  • Nedsatt lungfunktion
  • Posteriort reversibelt encefalopatisyndrom (PRES, har man för lågt antal vita blodkroppar kan detta tillstånd tillstöta och man blir förvirrad, får synförändringar, krampar, får svår huvudvärk)
  • Basalcellscancer (BCC, hudcancer)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Hosta och feber, tecken på lungpåverkan
  • Herpesinfektion (som bältros)
  • Långsam hjärtrytm
  • Hudcancer (BCC)

Allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Lunginflammation
  • Makulaödem
  • Minskat antal blodplättar, leder till blödningar och blåmärken

Allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • PRES med synförändring, kramper och svår huvudvärk
  • Lymfom (en typ av cancer i lymfsystemet)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10 000:

  • Onormalt EKG (T-vågsinversion)

Allvarliga biverkningar, enstaka fall:

  • Svampinfektion som leder till hjärnhinneinflammation

Allvarliga biverkningar, så få att det inte går beräkna utfall:

  • Nässelutslag
  • PML, hjärninfektion
  • Kaposis sarkom (cancer)

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Infektion
  • Bihåleinflammation
  • Huvudvärk
  • Diarré
  • Ryggvärk
  • Höga leverenzymer
  • Hosta
  • Ringorm
  • Yrsel
  • Migrän
  • Låg halt vita blodkroppar
  • Kraftlöhet
  • Eksem
  • Klåda
  • Ökning av blodfetter (triglyceriderna)
  • Håravfall
  • Andfåddhet
  • Depression
  • Dimsyn
  • Högt blodtryck

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Låg halt vita blodkroppar (särskild typ)
  • Nedstämdhet
  • Illamående

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • Sjukdomar i blodkärl
  • Sjukdomar i perifera eller centrala nervsystemet
  • Cancer i lymfsystemet

Mindre allvarliga biverkningar, okänd frekvens:

  • Svullnad i armar och ben

Förstår ni varför jag inte vill påbörja denna behandling? Det finns inget läkemedel som jag inte får biverkningar av. Uppväger riskerna vinsterna? Av nuvarande sprutor som jag tagit i 13 år har jag inte haft en enda biverkning (om man inte räknar bältros). Jag har nästan aldrig några skov, men man hoppas helt eliminera antalet skov med ny behandling då jag blir äldre och sjukdomen i sig alltid har en progress som tar ett skutt till det sämre utan återhämtning vid ett nytt skov. Känns ändå inte motiverat att byta till en mycket dyrare behandling som kräver väldigt mycket övervakning och kontroller, och som ändå är så pass farlig. För det inte direkt kattpiss de här biverkningarna.

Det värsta är att jag själv ska vara så observant på mitt mående. Minsta lilla symtom kan vara början på något av de mer allvarliga biverkningarna som man möjligen kan åtgärda om jag slår larm snabbt nog. Det där med att få tag på sjukvården är ju hopplöst som det är, och ska jag dagligen ringa så fort jag känner att något är annorlunda? Att ha MS innebär att man ständigt har märkliga symtom som skiftar över dygnet. Jag kommer hata varenda minut med nya behandlingen även om jag inte kommer drabbas av något. Bara vetskapen om att något när som helst kan dyka upp, gör att jag aldrig kommer att kunna slappna av.

Sedan har jag ett annat lite klagomål. Jag tycker inte jag får tillräckligt med patientinformation. Jag har ställt frågor som de valt att inte besvara ens ansikte mot ansikte. Och jag har inte fått svar på varför man väljer att ta bort min spruta och sätta in mig på en tablett där det finns alternativ som inte är lika aggressiva men som ska ha samma effekt utan biverkningarna.

Detta känns som en enorm risk. Särskilt som jag inte har stöttning i vardagen och kan diskutera mina farhågor med någon.

Förresten – det är tre veckor kvar tills jag får besked om käkcystan var god- eller elakartad.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nå. Ett kort inlägg. Jag kommer fortfarande inte åt min blogg via min dator (trots att brandväggar och virusprogram säger att det inte ska vara några problem), utan sitter med jobbdatorn hemma via VPN-uppkoppling.

I går blev jag opererad. Käkoperationen blev av! Äntligen! De hade planerat att det skulle ta två timmar eftersom jag har extrem kräkreflex plus panikångest där jag inte fick ta lugnande. Men ingreppet tog cirka 30 minuter. De var effektiva och hade bättre instrument än hos en vanlig tandläkare. Fem bedövningssprutor gjorde väl sitt till. Och de drog inte ut tänder, de skar inte ut cysta. Som jag uppfattar det så borrade de sönder en tand och kunde plocka den med pinnsett. Håligheten i tandköttet efter detta gav fri tillgång till att även plocka cysta och därefter inbäddad visdomstand. Sedan sydde de ihop tandköttet med fem stygn. Och jag fick gå hem.

Första timmarna var lite jobbiga. Det ville inte sluta blöda och bedövningen hade redan börjat släppa innan jag hann hem. Att bita i kompresser för att stoppa blodflödet var svårt då det var smärtsamt. När blödningen äntligen slutade och jag kunde strunta i kompresser och fick i mig vanliga receptfria värktabletter, så har det känts bra. Visst, ömhet och smärta, men inte så farligt och kommer och går i vågor. Jag har också full koll på min temp så jag inte får inflammation.

Mat är jobbigt. Jag är hungrig. Hur mycket jag än dricker i form av soppor eller äter proteinpuddingar, så mättar det inte. Jag saknar bröd. Det där med att äta skonkost (för tänderna då jag inte får tugga mat på några veckor) är nog det jobbigaste. Men dag tre ska jag få prova potatismos och lite köttfärs, eller nåt. Men allt jag stoppar i munnen gör ont (utom snus, det är himmelriket). Ändå känner jag mig inte så sårig, utan det är stygnens trådar som mest skavar (försvinner om 1-4 veckor).

De vill göra om operationen om tre månader, fast i den andra käken. Tydligen ser de spår av cysta även vid den inbäddade visdomstanden. Men där har inte någon cysta ätit käkben, så där drar de nog inga andra tänder. Vi får väl se. Först måste jag återhämta mig från nuvarande operation.

Jobbet saknar mig. De har försökt få med mig ett projekt om framtidens journaldokumentation samt att ha bredvidgång av en riksdagspolitiker. Nå. Nej. Jag kan inte tänka på jobbet just nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Medicinering Politik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

  • En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
  • Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
  • I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Första arbetsveckan efter semester är avklarad. Självklart har jag inte hunnit uträtta något, för det är lika obegripligt som tidigare. Jag är jagad av telefon (nu när jag sitter off). Ändå händer inget, känns det som. Tiden bara går, och jag har jobbat över en timme per dag. Sedan i juni.

En liten förskjutning i arbetsuppgifter. Jag lägger nog alltför mycket tid på att skriva lathundar och instruktioner. Och mycket tid går åt till att uppdatera intranätet. Jag diskuterade om detta med en kollega i dag, som också är lika konfunderad som jag. Varför ska man behöva skapa skriftliga rutiner för något alla redan ska kunna i sin grundkompetens? Och varför följer man inte rutinerna?

Det var något som också diskuterades på utbildningsdagen tidigare i veckan. Folk har ärthjärnor. Man minns lite av det man hört. Lite mer än så minns man om man fått det skriftligt. Ytterligare om man läst det som en PowerPoint på storskärm.  Men det mesta minns man om man på en föreläsning både sett och hört informationen samt får en åhörarkopia av den. Vilket är precis så som jag utbildar. Plus att jag tar samma information flera gånger vid olika tillfällen med samma personer. Hjälper inte?!

Så varför lägger jag ned så mycket tid på något som inte uppskattas eller används? Jo, för att ha en källa att hänvisa till när jag ständigt möts av ”det har du aldrig sagt eller förklarat”.

Varför är jag den som framför rutiner då? Några påstår att det beror på att jag har en märklig förmåga att veta saker som ingen annan kan förstå hur jag tagit del av. Öh? Vi har samma utbildning, arbetar på samma ställe. Varför har andra inte kunnat ta till sig den information som jag har? Men vad skulle hända om jag släppte detta, inte förklarade hur vi ska arbeta? Jag vet inte riktigt. Sämre ekonomi och statistik för verksamheten. Sämre flyt i utförande av arbete. Ökade risker. Nu kan jag faktiskt inte vara överallt och göra allt, även om jag får städa upp väldigt mycket av alla felaktigheter, och jag ser att det blir ungefär de här konsekvenserna. Det tråkiga är att ingen heller verkar bry sig om konsekvenserna. Kanske för att de flesta får höra att det räcker att de gör ”good enough”, vilket triggar mig och gör mig förbannad. För det tar udden av yrkesstolthet och kompetens samt utförande. Vem ska reagera? Nu råkade det bli jag.

Om vi pratar konsekvenser. Man är rädd för mig. Just för att jag är engagerad, går igång, blir till synes väldigt arg (tomtebloss) och kommer med pekpinnar (som de upplever det, och det stämmer men är nödvändigt). Själv önskar jag bara att allt kunde flyta på och att jag inte behövde vara överallt för att styra upp. Men det stödet har jag aldrig haft och lär aldrig få.

Trött och irriterad. En vecka efter semestern. Vänta. Jag har arbetat två dagar. Det räckte.

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Det börjar köra ihop sig. Kanske. Känner mig som ett vårdpaket som åker fram och tillbaka.

  • Inom det snaraste bör jag höra hur det blir med elscooter. När jag fått den beviljad måste jag ta mig till hjälpmedelscentralen och lägga en beställning efter utprovning. Därefter måste jag övningsköra (faktiskt) med arbetsterapeut.
  • Väntar fortfarande på besked om käkoperationen. Jag skulle få besked under denna vecka, men ännu inget hört.
  • Däremot så har min ordinarie tandläkare kallat mig trots att det inte skulle göras förrän min operation av avklarad.
  • Jag skulle läggas in i slutenvård när jag ska prova ut min nya MS-medicinering, vilket skulle skett i våras men blivit uppskjutet på grund av käkoperationen. Där jag fortfarande inte vet något.
  • Och jag har nu fått kallelse till min läkare eftersom vi ska utvärdera min nya medicinering som jag ännu inte påbörjat.

Jag kan inte göra så mycket mer än förutsätta att allt ovan blir efter käkoperationen. Själv tror jag den blir i september/oktober, men så länge jag inte vet något datum, så kan jag heller inte boka om några av de andra tiderna. Jag vill inte avboka då jag kanske hinner med operation innan. Fast det är lite väl positiv inställning. För efter operation blir jag sjukskriven i en vecka med fruktansvärda smärtor där jag inte får äta fast föda första veckan. Vecka två kan man få försöka åta typ puré under en veckas tid. Vecka tre ska man försiktigt kunna börja försöka tugga med de få ömkliga tänder som finns kvar. Eller nåt. Jag vet väldigt lite, på gott och ont.

Det är skönt att fokusera på jobbet nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Hösten är här, vilket innebär action. Med det menar jag att jag får lämna soffan lite oftare jämfört med då jag har sommarsemester. Nu var jag tvungen att kolla när jag skrev senast och om vad. Äh, lördagsjobbet. Det är väl bara att haka på det?

Söndag

Ännu en dag på jobbet. Det jag möttes av där var att jag var tvungen att skriva ett väldigt brådskande intyg på engelska. Det hör till ovanligheterna, och kanske är det tur att sådant här dyker upp när jag arbetar. Jag är lite osäker på om alla ensamarbetande kollegor skulle klara av det. Tidspressen. Inte bara att det är på engelska, utan på medicinsk engelska. Egentligen är det inget svårt, men det många nog inte känner till är att man inte kan skriva svenska läkemedelsnamn då det är unikt för Sverige vad vi döper dem till. Till exempel min gamla MS-medicinering jag slutade med för 15 år sedan, heter i Sverige Betaferon. I USA heter det Betaseron. Vad det heter i andra länder vet jag inte, men man ska istället översätta läkemedelsnamn till substans (verksamma ämnet) på engelska och inom parentes skriva det svenska läkemedelsnamnet så tullen kan jämföra intyg med läkemedelsförpackningarna i resväskan. Aktiv substans i mitt exempel är interferon beta, vilket på engelska blir interferon beta-1b. Men när läkare dikterar säger de bara svenska läkemedelsnamnet (oftast). Det tar tid att komplettera intyget med rätt information. Och helgens intyg var lååångt! Extremt långt. Det gäller att ha nerver av stål när man vet att någon ska ha intyget i handen som har transport till utlandet om 50 minuter (som ett exempel). Men jag fixade det.

Måndag

I fredags fick jag en ingivelse. Jag tog och bokade tid till barberare då jag var trött på polisonger som ständigt krullar sig in i öronen och en mustasch som drunknar i alla drycker jag för till munnen. Den här gången blev det en ny barberare jämfört med i januari, och så himla mycket bättre! Jag fick en del förklarat för mig gällande mitt skägg, men också hans upplevelse av mitt skägg. Som att det var det näst längsta skägg han sett/arbetat med. På frågan hur länge jag hade låtit skägget växa, blev han imponerad över mina två år då det är ett snabbväxande skägg. 1 cm/månad är extremt och få som klarar av (tack genetiska förutsättningar, fast det var väl det som gav mig MS också). Det blev skäggtrimning plus att det formades lite (rundning i underkanten), vilket gjordes på frihand med rakapparat. Förklaringen jag fick var att stora skägg är svåra att trimma då det inte handlar så mycket om precisionsarbete som med mindre skägg. Skäggstråna är väldigt ojämnt långa även efter trimning och man klipper bara ytskiktet, inte det som finns under i skägget. Eftersom långa skägg blir tunna ytterst, så ser det fylligare ut om ”underskägget” är orört. Ett tips jag fick var att sluta med olja i skägget om det inte kliade, och istället uteslutande köra med skäggvax som ger stadga och gör att man kan forma skägget lite (och dölja om underskägget vill spreta ut). Dessutom kom vi fram till att inga linjer skulle rakas (skäggkniv för att markera linjen mellan hud och skägg på kinderna) då stora skägg utan linje ser mer naturliga ut. Japp, dit kommer jag gå fler gånger. Men 30 minuter (tiden som sker per trimning) tog 60 minuter. Jag har ett stort skägg. Även om jag tycker det är pinsamt lite.

Tisdag

Utbildningsdag med jobbet. Föreläsningar, rollspel och grupparbete. Redan glömt. Förutom utsikten på lunchen.

Våning 29. Med lilla Liseberg nedanför.

||||| 0 I Like It! |||||

Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda