Dag: <span>20 december 2017</span>

Förhoppningsvis blir 2018 bättre än 2017 som gått i sjukdomens tecken. Just nu är jag inne på tredje veckan med konstant migrän. Inget hjälper och till och med apotekspersonalen är förbannad på neurologen som inte vill hjälpa mig eller skriva ut migränmedicinering. Trots allt så skrev neurologen ut migränmedicinering för 20 år sedan, men inte sedan jag flyttade till Göteborg. De vägrar. Det senaste är att de tycker att jag kan köpa receptfritt då det är dyrt för dem att skriva recept åt mig. Jäkligt snålt av dem när det är en konstaterad sjukdom som de ansvarar behandla. Just det där med snålhet är typiskt neurologen. Jag kan inte ens få ett recept för ett år, fyra uttag, för den medicinering de satte in mot MS där jag inte får missa en tablett. Visst, det är också ett dyrt läkemedel men det är på deras ordination på grund av en sjukdom. Istället riskerar jag missa förnya recept då inga av de mediciner de skriver ut åt mig är i fas. Och det är inte lätt få tag på neurologen när man behöver förnya recept. Sedan är det också läkemedel som apoteken aldrig har hemma, utan ska beställas i förväg. Lite lätt trött på neurologen som jag tycker börjar kuka till det igen efter senaste årets uppsving efter åratal av misskötsel.

Nej, jag ha inte använt min elscooter nämnvärt. Jag kommer inte in eller ut ur huset, och det är inte aktuellt med den bostadsanpassning som var ett förslag. När arbetsterapeuten senast var hemma hos mig såg hon mig gå med rollator och blev förskräckt. Nej, jag kan inte gå fem meter utanför ytterdörren till cykelrummet. Jag behöver ha elscooter i trapphuset. Men där är det redan fullt och hyresvärden vägrar bidra med något trots att de genom fastighetskontoret hänvisat mig till nuvarande bostad som perfekt läge för någon med handikapp. Vi kommer ändå lämna in ansökan om bostadsanpassning och på något sätt blir det ändå hyresvärdens ansvar att erbjuda mig utrymme. Eller annan bostad. Dock kommer detta ta många månader innan jag får några besked om vad nästa steg blir.

Äntligen blev jag färdig till att beställa tid hos optiker för synundersökning. De blev lite förskräckta (ville knappat boka in mig) då jag berättade om att jag står på medicin som kan leda till blindhet. Men det kan de ignorera, för min dåliga syn just nu beror inte på att jag känner några symtom på läkemedelsbiverkan. Mina glasögon är väl nu drygt två år gamla och min syn har försämrats ”normalt”. Nu måste jag använda mina läsglasögon mycket mer framför datorn (jag har inga terminalglas då jag har samma styrka för läsglasögon, ganska ovanligt). Mina progressiva linser har jag inte använt på 1½ år då det är för pilligt även om jag hade stor nytta av linserna. Alltså behöver jag nu mina första riktiga progressiva glasögon. Det var bara under ett tag jag kunde hålla på växla mellan vanliga glasögon, läsglasögon och progressiva linser. Nu när synen ändå blivit sämre så känns det bättre att slå ihop allt till ett par glasögon som dock blir dyrare än att köra varianten glasögon+glasögon+linser (nej, man har inte dubbelt på sig samtidigt).

Jag förstår inte julstress. Det är inget jag lider av. Istället är det som vanligt arbetsstress som gäller. Bokslut på jobbet plågar mig rejält och märkligt nog så är där väldigt mycket vårddagar på jobbet och väldigt få arbetsdagar i slutet av året. Den 3 januari ska allt som hänt i vården vara registrerat i våra datasystem, samt kompletterat och rättat om det inte varit det från början. Man tror man är i fas men så lägger någon in något i systemet så allt skiter sig och jag får lägga dagar på att efterforska och rätta. Nu har jag bara 72 arbetstimmar kvar i år. Jag skulle behöva minst 10 gånger så lång tid på mig, för det ungefär den mängden av jobb jag måste hinna. Och det finns inga alternativ. Det. Måste. Göras. Oavsett. Om. Jag. Är. I. Tjänst. Eller. Inte.

Samtidigt är det då löjligt att bli påtvingad julledighet. Jag måste enligt alla regler och lagar som finns ta ledigt trots att det är årets brådaste tid. Även om jag behöver ledighet så gillar jag inte sammanhängande ledighet då jag efter ett par dagar blir sämre i MS om jag inte är aktiv. Tyvärr är inte Försäkringskassan eller Arbetstidslagen så förstående när det kommer till hälsa även om de vill påskina att det är deras intentioner när de tvingar in en i någon sorts kollektiv mall för hälsosamt arbetsliv. Självklart ska jag inte arbeta fler timmar än bestämt, men det är fördelningen av potten timmar som är rakt åt skogen och som inte tar hänsyn.

Inget har ändrats. Jag svarar fortfarande inte på arbetsmejl och har några hundra (nya) obesvarade mejl. Folk är sanslösa med märkliga frågor, men det är ändå bättre sedan jag flyttade fysiskt från min verksamhet. Tidigare sprang folk bara rakt in till utan respektera stängd dörr. Nu kan jag ignorera mejl (och röstbrevlådan som de hittat på tjänstemobilen som jag inte längre startar). För jag har verkligen inte tid på jobbet med mer än det jag sitter och håller på med för stunden. Inga avbrott här tack!

Efter årsskiftet. Blir det bättre då? Nej. Då ska jag börja utbilda plus att jag ska starta några nya arbetgrupper där våra möten ska ledas av mig. Så det blir mer. Mejl och telefon ignorerar jag. Och hittar man till mitt arbetsrum kommer man ändå inte in då det är låsta dörrar som kräver särskild behörighet.

Min arbetssituation låter inte normal.