Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Har det gått typ en vecka igen? Fråga mig inte vad som händer, för jag hänger inte med. Vet inte ens om jag är närvarande i mitt liv. Stressad? Nej, faktiskt inte. Är väl lite mer händelselöst än vanligt bara, inget att lägga på minnet. Fast vänta – jag arbetade ju i lördags?! Det var ju därför jag var ledig i går och grottade ner mig i soffan framför åtta avsnitt The Magicians. Det bästa med serier på HBO är att de svär ordentligt även när det inte är motiverat. Skönt med uppriktighet istället för amerikansk dubbelmoral.
I dag var det uppföljning efter besöket på akuten för typ 40 dagar sedan. En arg doktor undrade varför min uppföljning dröjt så länge då det skulle skett en vecka efter akutbesöket. Nå, men det var ju det där med mässlingexponering, avstängning, falskt larm och så vidare. I vilket fall så vet man inte varför jag hade bröstsmärta då, för nu precis som då, så har jag normala blodprover, normal röntgen, normalt ultraljud, normalt blodtryck och normalt EKG. Ett mysterium som man inte utreder vidare. Typ friskförklarad då man inte har något alternativ till den bedömningen.
I januari uppstod panik på jobbet – på högsta nivå. Något som sedan rann nedåt i organisationen och träffade bland annat mig som nu fått uppdrag att utreda och reda ut. På tiden, för det är något jag larmat om över tio år. Därför samlade jag lite nyckelpersoner i dag för ett möte då vi har ett jobb framför oss. Men vi har ingen uppdragsbeskrivning och inga mandat. Så det är det första jag kommer att begära efter att jag bokat in möte med chefens chefs chef. Ja, högt upp i hierarkin får man ta sig då det är på den nivån verkliga beslut kan tas om det ska genomsyra en hel organisation. Tur jag är kompis med chefens chefs chef. Som jag sagt tidigare – efter alla år på jobbet så känner jag alla då vi alla jobbat tillsammans ”på golvet” innan alla andra lyckats ta sig uppåt i karriären (jag är slav – har inte kunnat frigöra mig på motsvarande sätt från mina bojor). Bitter? Nej, men trött på att ständigt få ”ärofyllda” uppdrag (beordrad) men inget för det. Men uppriktigt så är det något som får genomslag varje år i löneförhandlingarna. Dock tycker jag att jag skulle haft en annan befattning, titel och adekvat lön.
Av någon mystisk anledning tappar jag enormt mycket skägg. Läste att man också kan tappa skägget helt. Allt beror på ens hälsa och vilka mediciner man tar. Öh, är det vad som händer? Normalt tappar man 50-100 hårstrån per dag. Och det inkluderar alla kroppsbehåring. Därför blir jag smått vettskrämt när jag bara genom att skaka på huvudet tappar typ 10 skäggstrån. Varje gång. Skulle tro att jag förlorar cirka 200 skäggstrån på en dag. En nödlösning skulle vara att klippa upp skägget så det blev kortare. Då skulle det inte se så glest ut. Långt skägg blir automatiskt glest (synvilla) i topparna. Men nu börjar det bli extremt.
För min del är det att fylla 48 som är gränsen mellan lycka och depression. Fast jag vet inte om det blir mer påtagligt då man är med i en skäggklubb där få är över 40 år. Jag är näst äldst i skäggklubben. Och detta att jag i princip är äldst på jobbet också (om ett år är jag äldst bland kollegorna på enheten). Nyligen var jag yngst. Jo, jag var yngst senast för nio år sedan. En konsekvens av alla pensioneringarna och nyanställningarna. Och jag är kvar.
Vid en diskussion i fikarummet fick jag medhåll. Jag är jämngammal med min modern. När jag blir 48 är hon fortfarande 65 år. Så nära har vi aldrig varit i ålder. Vad jag menar är att vi båda nått den ålder då vi mental och erfarenhetsmässigt är jämlika. Kollegor i min ålder har samma uppfattning när de jämför med sina föräldrar. I och för sig har väl deras föräldrar inte så unga som min när jag föddes, men någonstans kommer man ändå ikapp. Det som är deprimerande med det, är… Nej, jag vet faktiskt inte. Det ändrar lite i dynamiken förälder kontra barn. Och det känns nu lite mer påtagligt att man vänder på det och blir mer omhändertagande gällande föräldrar.
Okej, så jäkla tunt ser inte skägget ut att vara. Men det är nyfluffat på jobbet och oljan ger volym.
