Hamsterhjulet snurrar på

Femton år av stress där jag förmodligen redan då gick in i väggen, men ignorerat det eftersom ingen tar det på allvar ändå. Det är därför jag har panikångest. Det som tillkommit är hudproblem (nässelutslag), tappar hår (skägg), smärta i leder och fruktansvärt jobbigt med andningen (djupandas, hyperventilerar tills jag blir andfådd). Jag kastade ut lite krokar på jobbet i dag – för vad kan man göra åt panikångest och stress? Ingenting. Åtminstone inte i mitt fall då ingen vill befatta sig med mig då jag är för komplicerad. Neurolog vill inte veta av mig, för panikångest är inte deras gebit. Psykiatri vill inte veta av mig då jag har en neurologisk sjukdom. Och primärvården vill inte veta av mig då de ändå inte kan behandlad mig på grund av kompetensbrist. Jag behöver en samordning och samsyn kring alla sjukdomstillstånd.

Borde jag vara orolig? Jag vet inte. Andningsproblem kan bero på så mycket annat (främst hjärtsjukdom, i andra hand lungsjukdom), men jag är utredd och friskförklarad fysiologiskt. Dock kan panikångest med sina symtom dölja om/när fysisk sjukdom uppstår eftersom symtombilden är den samma oavsett om det är fysiskt eller psykiskt bakomliggande orsaker.

Jag fick ett förslag i dag att eftersom jag är så stressad på jobbet, så borde kanske företagshälsovården kopplas in? Men det bestämmer arbetsgivaren (som får betala dyrt att remittera mig till företagshälsovård som ägs av arbetsgivaren). Anledningen till att ingen vill veta av mig beror också på att stressen är både på grund av MS och på grund av jobbet. Vem bär då ansvaret för att ta hand om mig? Ingen, alla avsäger sig ansvaret.

Den här veckan arbetar jag hemifrån på distans förutom att jag åker in enstaka timmar för att närvara på obligatoriska möten. Kan slappna av hemma bättre än att sitta på jobbet en hel dag och flämta efter luft. Kanske största stressmomentet just nu som ger panikångest är vädret. Jag som har så svårt för att gå tvingas gå på tjock is där det inte ens är minusgrader. Isen är våt och halare än… is. Och gå får jag göra även om flärdtjänsten ska hämta med bil utanför dörr. Frysproppar i låsen till bommarna. Alltså får jag gå en bit på is trots att jag inte klarar av det. Bara tanken ger hög puls och plötsligt är jag i en ångestattack. Det går inte tänka bort. Inga övningar hjälper.

Medicinering då? Nej, det får jag inte. Jag har så många olika läkemedel att allt som läggs till blir kontraindikation (farliga kombinationer). Ska jag behandla panikångest med läkemedel får jag inte medicinera mot migrän. Eller, då måste de sätta in en annan medicin mot migrän, och då får jag inte medicinera mot MS. Och medicinerar jag inte mot MS blir jag än mer handikappad som ökar påslaget av panikångest när kroppen inte lyder.

Jag vet inte hur jag ska få rätsida på detta. I grund och botten finns bara en sak att påverka – arbetssituationen. Men den förståelsen och acceptansen kan jag inte få. Trist.