Månad: <span>juni 2018</span>

Anledningen till att det blivit så jobbigt på arbetet just nu, beror på ett nytt datasystem. Kopplingarna fungerar inte mellan olika system vilket innebär att jag manuellt får söka fram data ur ett program jag inte kan få utbildning i, för att sedan manuellt lägga in det i rätt program. Vi är tre personer som ska arbeta med data vi hämtar från det program där det automatiskt skulle överförts till. Men bara jag har någorlunda kunskap (samt behörighet) att göra den manuella kontrollen som tar timmar. Det är otroligt viktigt och därför så märkligt att man inte kan lösa den automatiska överföringen. Att jag gör en manuell kontroll innebär inte att jag hittar allt det som skulle överförts per automatik. Och, ja. Det kan få extrema konsekvenser om något missas eller går fel. Det är därför en del av min semester lär ryka och jag arbetar över så mycket. Hur dumt var det inte att införa ett system man inte trodde skulle fungera 100 % precis före sommaren? Hoppas inte problemet är bestående, för jag har inte tid att göra denna dubbelkoll hela tiden.

Det som skrämmer mest är att jag upptäckte detta direkt, att inget fungerande. Och att ingen annan slog larm utan bara konstaterade ”det verkar vara något som är fel”. De bara tänkte det. Det var jag som skapade en nödlösning och skapade en rutin för det. Men det är bara jag som vet och kan trots att jag försökt sprida informationen. Reaktionen jag får är ”jaha” och att man inte orkar. Det administrativa läget är just nu extremt och överbelastat. Detta hamnade ovanpå allt annat, och ingen orkar bry sig. Trots riskläget som uppstått. Att jag ensam får ansvaret känns inte optimalt då jag egentligen inte har med saken att göra. Kanske jag inte behöver bry mig men allting landar ändå på mig då jag är problemlösare man till sist ändå vänder sig till. Att jag ändå bryr mig beror enbart på en sak – patientsäkerhet. För i slutändan får allting konsekvenser oavsett vad det handlar om. Att allting ska vara så tungrott… Jag har blivit ett filter för att det just inte ska drabba annan part.

Men jag fick positivt omdöme då jag också tagit ett annat initiativ som också tar tid och som bara jag kan. Eller. Det beskriver allt jag gör på jobbet. ”Bara jag kan”. Oroväckande.

På fredag blir det ultraljud av testiklarna. Eller av PLÄP, som jag säger. Pung Längre Än Penis. Tur man är över 45 år, då alla män fått PLÄP i den åldern. Blir mycket mer lättundersökt i motsats till pansarpung. Ja, detta är uttryck jag lärt mig av ”skäggen”, då jag aldrig hört uttrycken tidigare. Så veckans två semesterdagar är helt vikta åt tre vårdkontakter. Semestern hade jag lagt in om för flera månader sedan, och tiderna för vård har jag fått senaste veckan och inget jag kunnat styra över. Bara tacka och ta emot.

På tal om sommarsemester så kommer jag att dra en del strödagar och istället arbeta, för jag är åter stressad och överhopad. Då känns det inte bra ha semester även om det är något jag också behöver.

Jobbade i helgen och ska jobba kommande två helger. Får inte ihop det annars.

Nationaldagen i morgon. Nå. Ja. Sova. Varit jobbiga veckor men är nu klar med jobbet jag ägnat dygnets alla timmar (25 rutindokument till jobbet, hann bli 27 dokument innan jag var färdig i dag).

Senaste dagarna har jag inte haft min dator påslagen eftersom jag istället suttit med jobbdatorn många långa timmar. I ett par månader har jag försökt skriva ihop ett rutindokument som varit extremt svårt att författa då jag behövde hämta in information från många källor. Det jag kommit fram till är att inte ens ”experterna” vet. Nu är jag klar med dokumentet som i praktiken blev 25 olika dokument (mellan 1-6 sidor per dokument, genomsnitt 3-4 sidor) då det inte går att sammanfatta på annat sätt. Och härmed utnämner jag mig själv till expert i ämnet. Nu vet jag *nästan* allt vad gäller regelverk för utländska medborgare som söker vård, och hur det ska registreras för att bli rätt. Okej, två saker återstår att göra. 1) Formatera dokumenten till pdf med fungerande länkar i text. 2) Publicera det hela på intranätet. Tyvärr måste jag då befinna mig på jobbet, och där är jag inte förrän tisdag morgon (och enbart då under hela veckan).

Japp. Nu börjar min veliga sommarsemester. Kommande vecka har jag två semesterdagar, för att veckan efter det jobba normalt. Jag tror det är mellan 25-30 semesterdagar jag nu ska ta ut under 11 veckor.

Kommande vecka. Jag har två arbetsdagar varav en blir distansarbete hemifrån bortsett från det möte på två timmar som jag måste ta på. I slutet av veckan kör det ihop sig (på min semesterdag) då jag fått två tider på vårdcentralen. Nej, de krockar inte – det är ännu värre! Mellan 10-11 är jag hos astmasköterska för utredning, och sedan ska jag till psykolog mellan 14-15. Ett glapp på tre timmar. Det tar under två minuter för mig att gå mellan hemmet och vårdcentralen, men eftersom jag det är ett helvete att förflytta sig, så är det inget alternativ. Och lunch? Under vårdcentralen ligger snusbutiken. Jag får väl sätta mig där på ”utefiket” och ta en kaffe och en kulglass. Det enda som serveras där om man inte vill ta sig en cigarr.

Semester stressar mig som vanligt. Dels för att jag inte har tid, men också då jag har så mycket semester som måste tas ut. Samt att jag inte vet vad jag ska göra. Jag lämnar inte lägenheten när jag inte jobbar, för jag kan inte. Visst, jag kan ta flärdtjänst, men till vad? Och varför? Inget gör mig så frustrerad som att sätta mig på ett fik eller shoppa (behöver ny mobiltelefon, men tycker det är för dyrt).

Förresten. Nej, jag minns inte varför jag ska till psykolog. Förmodligen på grund av att min panikångest är obehandlad och att jag så mycket fysiska åkommor som börjar bli besvärande. Eller nåt.