Kategori: <span>Blogg</span>

Vid 2.30 vaknade jag i natt och kände mig påverkad av förkylningen och kunde inte somna om på 2-3 timmar. Plötsligt var det väldigt jobbigt att vara förkyld, så jag sjukanmälde mig och stannade hemma från jobbet. Min badrumslampa gick sönder för en vecka sedan och nu ringde elektrikern och frågade vilken dag jag var hemma. Nja, i slutet av veckan. För min plan är att jag måste jobba tisdag. Måste, verkligen måste. Ni vet den där deadlinen…

• Plötsligt i dag har de upptäckt att våra system inte uppdaterats utan det kan ha kommit till mer som måste åtgärdas före morgondagens magiska 12-slag.
• Plötsligt fick jag också listor från ekonomen som vill ha helt andra typer av fakturaunderlag (senaste i dag).
• Plötsligt vet jag inte vad mer som kan ha tillkommit sedan jag blåste rent i lördags.

En runda till affären. Jo, jag kände att jag var tvungen att ge mig ut i bitande kyla och blåst, eftersom det känns så skönt mot narig och sårig näsa. Men största anledningen till affären var…. Glögg! Och jag hade rätt! De hade utförsäljning, så det blev två pavor à 10 kr. Glögg är väldigt gott och värmande när man är förkyld.

Efter att ha sovit ett par timmar i eftermiddags så verkar snoreländet ha gett med sig. Så förhoppningsvis går det bra på jobbet i morgon. Det viktiga är ju att jag kan tänka, och slipper snorbromsen.

Varför lägga ut selfies av skägget när man kan göra riktig skäggporr? Med musik och effekter. Okej, jag får skylla på att jag är dunderförkyld och inte har något bättre för mig. Nåja. Jag blev plötsligt väldigt populär på Instagram. 😉

Ett par Panodil och sedan drog jag till jobbet i morse. En timme senare var jag klar med min ekonomiska deadline, tre dagar i förväg. Där var väldigt lugnt och skönt, ingen som störde mig, jag kunde spela musik högt (radio) och jag stördes inte nämnvärt av min förkylning. Var i kontakt med bossen mejlledes som tyckte att jag varit så duktig (fick ett tack för mitt engagemang där min insats gör att vi når våra verksamhetsmål) och som ansåg att jag borde åka hem och bädda ner mig resten av helgen. Nå, men jag stannade kvar ytterligare ett par timmar och skrev ihop den nya arbetsrutin som ska börja gälla från och med måndag (jag har inte haft tid innan att skriva ihop den). Och här slutade Panodil göra någon verkan, så jag åkte hem och bäddade ner mig. Det halsonda är väl över, men jag nyser och snyter mig non-stop och känner mig allmänt mossig i huvudet (snor i kombination med feber?). Så jag stannar hemma söndag också. Mineralvatten och glass är min huvudföda vid förkylning.

Instagram. Jo, jag måste säga något som jag säkert redan sagt. För jag blir så… förundrad? Det där med att jag gör filmer där jag pratar på engelska är ganska kul (för mig). Särskilt som jag inte sagt något på engelska sedan jag läste medicinsk engelska 1991/1992. De infödda engelsktalande tycker att 1) jag har svensk brytning men perfekt engelska, 2) låter väldigt sexig, och 3) de skulle kunna lyssna på mig dygnet runt då de tycker det är så behagligt. (fnys) Men jag skriver ganska mycket på engelska också. Alla kontakter jag har är oftast i textform och på engelska. Vilket gör att jag nu ofta måste gå tillbaka och kolla om det var på engelska eller svenska jag fick ett meddelande och vilket som är det rätta språket att välja. Tror också jag sagt det tidigare, men periodvis tänker och drömmer jag på engelska. Särskilt när det blir väldigt intensivt. Vilket är imponerande för någon som inte pratat eller skrivit på engelska det här årtusendet.

Och alla Dubsmash-filmerna där jag läppsynkar till något? Jag har skämts lite för det, har märkt att de som avföljt mig inte stått ut just på grund av Dubsmash. (Många som slutar följa mig återkommer dock efter en tid, för de hittar länkar till mig hela tiden och inser att de trots allt vill följa mig). Men det var ändå lite oväntat gällande Dubsmash. När Hollywood tar kontakt med en, ja då tusan! Jo, faktiskt. Jag har fått uppskattning från kändisar som också skrivit till mig. Och inte bara från Hollywood. Kommentarer jag fått är att jag är en duktig skådespelare och är väldigt uttrycksfull (mimiken), samt… rolig. Nå, men jag säger själv att jag är silly acting. Vad menar jag med kändisar? Förmodligen namn som inte känner till ändå, ofta är det regissörer slash skådespelare. En handfull. Och en del musiker och sångare (från bland annat American Idol).

Sedan har vi alla inbjudningar jag fått om jag har vägarna förbi. Just nu har jag stående inbjudan till Australien, Italien, Oman, Tunis, Turkiet, Belgien, Tyskland, England och USA.

Ja, tänk vad +3000 bilder/filmer under ett halvår kan göra?! Och eftersom alla vill komma i kontakt med mig mer avskilt, så har jag också börjat med WhatsApp, Snapchat och… lagt till några på Facebook. Så det där med anonymitet existerar inte. Men ärligt så litar jag på flertalet av mina 530 följare på Instagram. Vi är ganska nakna inför varandra, till och med mer än med blogosfären och dagboksträffarna.

Vad får jag då ut av det? Kontakter. Inblick i kultur. Förståelse. Den största aha-upplevelsen är att alla människor har samma vardag vart de än befinner sig i världen och oavsett statsskick eller ekonomiska förutsättningar. Samma känslor. Samma vardagsbestyr. Samma önskan om tillhörighet om de känner sig förföljda i vardagen. Alltså… Jag vill verkligen inte gå in närmare på det, men Mellanöstern. De skriver väldigt försiktigt och visar väldigt försiktigt hur de har det. Men det går att läsa mellan raderna. Tvetydigheten i det de skriver säger något väldigt konkret. En vän i Egypten lever ganska farligt, och jag försöker stötta. För det är Instagram för mig – stöttning, medkänsla, förståelse, närvaro.

Ny månad, nytt år. Därmed går nu bloggen in på år 18. Om jag nu har något nyårslöfte så är det att försöka blogga lite mer regelbundet och kanske mer ta upp vad jag tänker och känner. För jobbet och Instagram är same same no difference.

Vad jag känner just nu? Feber och halsont. Mer i dag än tidigare, även om jag känt att det varit på gång nu i tre veckor. Det har inte brutit ut riktigt och jag vet inte om det blir värre än så här eller om det blir långvarigt. Just nu känns det rätt okej. Inte tillräckligt för att jag skulle sjukskriva mig. Och nu ska jag jobba fyra dagar på raken eftersom jag har den där ekonomiska deadlinen. Men sedan tar jag fritt allt det jag hade tänkt ta nu i jul och nyår, men som inte blev av. För någon vila har det ännu inte blivit trots storhelgerna. Jag avskyr att behöva jobba som en galning, men som jag tidigare sagt (tror jag) så har kollegor inte gjort det som förväntats av dem (det de blivit tillsagda att göra) och då är det bara jag kvar med någorlunda arbetsmoral. För det har direkt ekonomisk påverkan på våra tjänster. Själva har de tagit ut semester unisont och bara stuckit. Ja, jag är fortfarande upprörd. Över att de kom undan. De borde inte fått semester beviljad. Själv är jag nu uppe i 40 arbetsdagar att ta ut under detta året, men precis som förra året så lär det inte bli av då jag beordras in.

Feber och förmodligen smittsam. Tur att jag är ensam på jobbet. Ingen jag kan smitta (de har ju semester). Bara jag klarar av att tänka så ska det nog gå bra. Hoppas jag.

Nu blir det säng all tid som inte tillbringas på jobbet. Vilken start på nya året…

Fem dagar senare.

Modern har varit hos mig i fyra dagar, men resten hem igen i går. Vi har inte något att säga varandra. Jag sitter på Instagram och hon förstår inte konceptet sociala medier. Men vi har verkligen ingenting att prata om. Eller göra.

I förgår var det 27 år sedan jag flydde hemifrån. Inget jag brukar tänka på, men jag reagerar alltid på datumet. För det var traumatiskt. Hotfullt. Farligt.

I dag var jag tillbaka på jobbet. Även om jag officiellt hade semester. Den där jäkla ekonomiska deadlinen är ett problem varje år, och det här året skulle jag inte behöva bry mig eftersom andra fått det som sina arbetsuppgifter. Men de har inte utfört jobbet under året och nu har de tagit jul- och nyårsledigt. Alltså har jag fått offra väldigt mycket tid själv. Nå, men det kanske kan bli bättre? 2-3 stycken av dem får gå under 2016, de får inte vara kvar på grund av ålderdom.

Nyårshelg. Det blir till att återgå till sängen och vilan ett par dagar, för sedan är det arbete lördag+söndag+måndag+tisdag. Och därefter… Långledigt! För då ska jag vara klar med ekonomin.

Skägget är i dag 178 dagar. Jag har nu bestämt mig för en ettårsutväxt. Vad nu ömma modern ska säga. Hon var emot att jag rakade huvudet. Och sedan också emot att jag skaffade skägg. I går kväll satt jag några timmar och chattade med annan skäggig karl som höll med mig – ens största fiende är ens mamma. Vad nu det kan bero på. Egentligen.

Nej, jag har aldrig ångrat skägget. Men det är ändå märkligt. På nätet är jag poppis på grund av mitt skägg. Utomlands. Inte ens Bearded Villains i Sverige verkar vara intresserade. Men Bearded Villains i andra länder är väldigt… på. Mig, inte på Chapter Sweden. Ja, jag är lite sur.

• Bild 1: I går kväll. Uttråkad med världens migränanfall.
• Bild 2: I går kväll. Hästsvansen har ett syfte – visa skägglängd. Jag är med i en FB-grupp med skäggbeundrare där man är väldigt avundsjuka på mig och frågat om jag har några tips för skäggväxt. Tydligen är det så att min skägglängd motsvarar ettårsutväxt trots att det är först på nyårsafton som jag ”firar” sexmånadersutväxt. Mitt tips? B-vitaminer, grönsaker, skäggvård.
• Bild 3: Efter morgonens dusch, väntade på att skägget skulle torka så jag kunde massera in beard balm. Glittret senaste veckorna har torkat ut det väldigt och det är nu extra viktigt med oil och balm. Glittret gjorde skägget till fnöske.
• Bild 4: Profil. Trots att jag för någon månad sedan trimmade polisongerna något, så vill det locka sig och krypa in i öronen. Jag är väldigt kittliga öron. Och i går rakade jag huvudet, men det har redan börjat växa ut. Hårskugga syns inte efter rakning. Men så går det 12 timmar…

Jul afton. Klockan är 18.07 och jag tror de flesta i denna stund mår lite illa i samvaro med nära och kära. Kanske mer över matfrossan än sällskapet, även om det i vissa fall kan vara dött lopp. Själv sitter jag med världens huvudvärk och gör ingenting. För här är det varken matfrossa eller sällskap. Det blev pizza och TiVo. Så är det när man inte firar jul, inte var vänner eller släkt i sin omedelbara närhet. Nå, men ömma modern kommer om några dagar.

I vanliga fall arbetar jag alltid jul/nyår, men inte i år. Varför? Tja, alla kollegorna som arbetar dessa storhelger har nu vuxna barn och känner inget behov av att vara lediga. Så jag känner mig lite överflödig och onyttig. Och nätet tystnade då alla verkade gå offline, men snart kommer alla bilder från kvällen och jag vill bara kräkas. På grund av huvudvärken, kan vi säga…

För första gången på 15 år känner jag mig ensam. Samtidigt… Jag skulle inte stå ut med julfirande. Har förstått att man i stan har ganska många pubar öppna på julaftons kväll, för att många är i samma sits. Vill ha sällskap, men inte traditionellt julfirande.

Nå.

God Jul!

Glögg!

På mindre än en vecka har jag jobbat över 14 timmar utöver normal arbetstid. Så plötsligt i dag tog det stopp efter lunch på jobbet. Jag hade inget att göra. Eller, jag har massor att göra innan deadline vid årsskiftet, men jag är i fas och måste nu vänta in sista veckan jobbhändelser innan jag åter måste slutspurta. Och så gick luften ur mig eftersom jag blivit smått förkyld, förmodligen på grund av tröttheten av att alltid jobba. Så jag tog mitt pick och pack och drog hem för att nu vara ledig i en hel vecka. Jag minns inte när jag var ledig sist. I somras? Jag minns inte när jag flexade senast. När jag var akut hos tandläkare i september? Jag minns inte ens när jag senast kunde gå hem i tid från jobbet. Det har jag nog inte gjort den här sidan sommaren.

Jaha? Och vad gör en nu då? Det enda jag kan komma på är att titta på det jag spelat in från tv under hela hösten. Men förra helgen såg jag 63 timmar inspelat, så jag har inte så mycket att se ikapp inför vårens säsongsstarter. Jag vet heller inte vad man gör när man inte arbetar julhelgen. Julmat och gotter är inget för mig. Och jag bör undvika Instagram under julen, för jag blir bara deprimerad av alla lyckliga instamoments.

Men det jag sörjer är att jag inte kan dra till Italien i februari. Och så säger jag inte mer om det. Vi har försökt och vi har tittat på det, men nej. 🙁 Jäkla ms!

3000 bilder utlagda på Instagram under sex månader. Och +400 följare. Oj, det här trodde jag aldrig i somras. Tänkte att jag kommer aldrig att få ens 100 följare med tanke på att jag nästan bara lägger ut selfies på en fet gubbe, men skägget lockar till sig likasinnade. Men omsättningen är enormt hög. Ett fåtal har blivit… nära och kära. Dessutom tror jag att jag snart har all världens länder representerade (utom Sverige, höll jag på att säga, men så är det). Jag är väldigt glad och tacksam för Instagram. Och att jag får hålla på även på arbetstid (inom rimliga gränser), vilket jag tolkar som en nyfikenhet då man vill att jag berättar om alla människor och kulturer jag kommer i kontakt med. För ibland är det häpnadsväckande. Nej, inte vad folk lägger ut för bilder, men jag pratar ju med människorna bakom bilderna. Och det mina studenter på jobbet ganska snart förstår är att jag har en 15-åring att uppfostra i USA. 😉 Jo, men jag känner mig faktiskt mer som pappa än en nätvän.

Nu kom jag ifrån ämnet. Jag tror jag hade ett ämne. Åtminstone hade jag en tanke innan jag började skriva ovan. Undrar vad som hände med den tanken?

Jo! Instagram gör att jag sover väldigt gott. Jag som alltid haft sömnsvårigheter. Jag sitter med Instagram så länge om kvällarna (efter midnatt) att jag stupar i säng och klockan ringer alltid obarmhärtigt kl. 05. Så jag sover mycket mer strukturerat på det här sättet. Tar jag sovmorgon vaknar jag med huvudvärk/migrän. Lägger jag mig tidigare så översköljs jag av insomnia. Detta betyder att jag aldrig sover mer än max 5 timmar per dygn, oftast 4½ timme. Och det fungerar!

November/december är årets värsta månader på jobbet, så ock i år. Så nu vet jag med säkerhet att bältrosen blossar upp när jag är superstressad. Personalgymmet har fått stått tillbaka några veckor, för jag hinner inte med jobbet. Det är 10-12 timmarsdagar som gäller. Plus att jag årets sista två veckor ska jobba över 40 timmar utöver min normala arbetstid. För att hinna med. För även om delar av mina arbetsuppgifter numera delats ut till 5-6 personer, så visade det sig i förra veckan att de struntat i att utföra jobbet. Alltså kastas allting tillbaka på mig. Diskussioner på jobbet… där jag hävdar arbetsvägran… skäl till uppsägning… inget gehör. Självklart får jag inte ha övertid, utan det blir ledighet (en vecka) i slutet av januari istället. Så frågan är om jag får någon jul? Nja. Vet inte. Jag har ingen aning.

Problemen på jobbet. Efter åratal av vakanser där jag jobbar ihjäl mig, så ska vi nu anställa sex (6!) nya kollegor till mig. Fattar ni? Ser ni sambandet?

Ja, rubriken sammanfattade allt. Ändå blev det inte mycket gjort, för jag fick inte arbeta ensam i dag trots att verksamheten har stängt lördagar. Nej, det var full rulle och ytterligare fem arbetskamrater var inne. Märkligt nog så kom de till mig hela tiden med arbetsrelaterade frågor trots att de inte visste i förväg att också jag skulle arbeta i dag. Hur hade det gått om jag inte varit i tjänst?

Och hela långa arbetsveckan har varit just det… Lång! Jag som är så stressad inför nya året! Varför lämnar de mig inte ifred? De märker på mig att jag är superstressad, men de bryr sig inte.

I går blev det inte mycket gjort heller, för då skulle vi fira Lucia. Vilket i praktiken betyder äta, äta, äta hela tiden under arbetstid. Utan Lucia, sång eller annat som påminner om något firande. Men jag gjorde succé genom att ha på mig min nya tomteluva som är 1½ meter lång. I övrigt minns jag inte så mycket av veckan. Mer än att jag jobbat för mycket och sovit för lite.

Lite Instagramfoton:

Fredag dag: Tomte på jobbet

Fredag kväll: Glitterskägg

Lördag i omklädningsrummet på jobbet (japp, kanske lite naket kan locka tillbaka läsare?)