Kategori: <span>Blogg</span>

Trött och ledbruten. Hann lite eget arbete för första gången på jobbet sedan i januari. Och de hade snus i snusbutiken efter jobbet.

Just nu paniktvättar jag eftersom jag inte har något rent till i morgon. Tyvärr blir det inte torrt över natten. Nåja.

Nu ska jag vila ögonen lite lätt… Nästa inlägg kommer senare i kväll – Bitstrips! Men först… en paus på 2-3 timmar…

Vilken missräkning! Jag hade planerat sätta av väldigt mycket tid hos tandläkaren under våren eftersom de alltid vid årskontroll hittar någon trasig tand (dock aldrig hål) eller något som behöver rotfyllas. Nä, efter 45 minuter kom de i dag fram till att det såg bra ut. På grund av snuset brukar jag ha väldigt mycket tandsten, men den här gången var det bara mellan tre tänder. Så… åter om ett år (vilket bör bli i oktober i år eftersom jag har frisktandvård och ska komma samma månad varje år, det vill säga oktober).

Det som förvånade mig mest är att de ändrat direktiv och strategi. Jag behöver inte längre använda tandtråd, för det räcker med ”sticks” som ska gnuggas mot tandköttet och som inte behöver köras in mellan tänderna. Jag behöver inte heller köra med fluortabletter i kombination med fluorskölj (6 tabletter, 2 sköljningar), utan det räcker om jag sköljer en gång med fluor efter lunch. Tandkrämen ska jag byta ut mot dyrare apoteksvariant med högre fluorhalt. Det känns… lite slappt?

Och nu ska jag avsluta sjukgymnastiken i morgon. Alltså… fattar ni hur mycket fritid jag nu kommer att få?! Ingen tandläkare… Ingen sjukgymnastik… Ingen (reducerad) hämndtjänst… Tänk s många fler tv-serier jag kan följa!

Nu är det klart. Jag ska börja med gruppträning på sjukgymnastiken. Kvällstid efter jobbet. När det börjar vet jag inte, för där kan vara en väntelista då det är begränsat med platser. Fördelen är att jag kan arbeta normal arbetstid och inte behöva jobba in förlorad tid. Nackdelen är… Hur pigg är man efter en arbetsdag att då börja med gymnastiska övningar när soffan hemma skriker av separationsångest?

I dag missade jag ett samtal på mobiltelefonen, ser inget uppringningsnummer och ingen lämnade ett meddelande. Så går det när man inte hittar vilken av de tre mobiltelefonerna det ringer i. Och påstå inte att det är ett I-landsproblem!

Ännu en sådan där dag. Då jag inte hunnit arbeta då jag lärt upp studenter. Jag kan inte påstå att det ingår i min arbetsbeskrivning (även om det gör det), eftersom frustrationen över att inte hinna med ordinarie vardagsgöromål tär. Förhoppningsvis ska jag senare i veckan hinna göra det jag missat månadens första dagar. Frågan är när jag ska hinna påbörja februari månad? Jag skulle verkligen behöva arbeta en helg för att komma ifatt. Och jobba ostört. Hinna något utan avbrott. Men si, det får jag inte. Av en anledning som jag inte kan motivera med mer än ”det är bara så”. Hur jag än gör så blir jag bara frustrerad.

Nu är det också dags att börja med tandläkare så fort jag inte är på jobbet. Det går i ett.

Veckan som kommer. Självklart ska jag arbeta som vanligt, men jag ska också göra mina två sista pass hos sjukgymnasten. Tror jag. Planen är lite oklar just nu för vad som kommer istället, för någon form av träning ska jag fortsätta med. Frågan är bara hur och när. Jag står inte längre ut med att ha gått ner i arbetstid för träning, utan nu måste jag arbeta normaltid igen. Fem månader med rejält färre arbetstimmar har nu nått sin gräns och tanken med förebyggande sjukpenning var att jag inte skulle känna mig stressad av att jobba ikapp mina arbetstimmar jag förlorat hos sjukgymnasten. Nu blir jag istället stressad av att aldrig vara på jobbet och av att gå på en sjukgymnastik där vi insett att vi inte kommer längre. Jag är ”friskförklarad” efter snart två år av sjukgymnastik och efter fyra år av balansproblem. Rollatorn är överflödig men jag använder den som en säkerhet när jag är ute även om jag kan gå helt utan hjälpmedel.

Annars är det en katastrofsöndag i dag. Jobbets mejlserver ligger nere. Det är där min kalender ligger. Därför kan jag inte redogöra riktigt för veckan som kommer. Det enda jag minns är att jag har två kollegiala möten inplanerade i morgon och att jag ska till tandhygienisten på onsdag för min årliga kontroll.  Jo, där är nog något fackligt på fredag. Men tisdag och torsdag existerar inte i mitt minne.

Locket på. Molntäcket har lagt locket på och släpper inte igenom någon sol. Jag vaknar på morgonen av att solen lyser mig i ögonen, så en liten glipa finns för solen innan den kommit för högt på himlavalvet. Därför känner jag mig lurad och tror att det kanske ska bli en solig dag. Jag fick häromdagen frågan om jag påverkas av väder och årstid, men det gör jag inte. Jag är alltför fokuserad på det jag har för händerna, så petitesser som ljus/mörker reagerar jag inte på. Solen är inget jag har emot så länge den inte värmer och blåst är i längden tröttsamt. Att det spöregnar när jag är ute gör absolut ingenting. Jag reagerar inte. I dag är det en gråmulen dag med blåst. Dessutom har det blivit lite kallare ute. Jag kan inte påstå att jag kände något när jag var ute, det vill säga att jag inte mentalt påverkades av vädret. Innan jag går ut kikar jag ut, men inte för att vädret skulle hindra mig. Istället kollar jag läget så där inte är något hopplöst event på torget eller stora bohagsflyttar på gården. Sånt hindrar min framfart (med rollator och yrsel) mer än väderlek.

Jag hade tänkt gå en lite längre runda i dag, men nöjde mig med bokhandeln (nej, jag köpte inte böcker på rea) efter att ha sett alla röksvampar av tiggare längs vägen. Jag är så trött på den snitslade bana en raksträcka kräver av mig.

Nej, tiggare har jag fått mer än nog av. Droppen var i går på jobbet när de tog sig in i vårdmiljö för att tigga ännu lite mer. Vårdmiljö… Jag har sagt det förr och säger det igen. Offentlig sjukvård är offentlig för planerad vård svenska medborgare med giltigt svenskt personnummer. Akutvård (fara för liv) är för alla som vistas i landet.  Vårdmiljön i form av tomter och lokaler, är inte tillgänglig för allmänheten. Det är förbjudet att vistas på området utan giltig anledning. Giltig anledning är vård eller nära anhörig. Det är också förbjudet att ta med sig hunden (förutom ledarhund) om det så är för att gena över tomten. Därmed har tiggare inget existensberättigande i vårdmiljön, även om de sitter passivt inom tomtens gränser. Att de då går runt inne i vårdmiljö och verbalt tigger, är allt annat än passivt. Av samma anledningar tycker jag att det är okej att polisen skjuter ner alla som kommer och cirkulerar kring gängrelaterat skottskadade. Alla de känner kommer. Även gängen kommer. Släkten har inte där att göra. Inte ens familjen. Det är närmast anhörig – inte anhöriga – som har rätt att närvara. Vi har numera ständigt poliser närvarande i vårdmiljön. Tidigare fanns de där enbart om någon häktad behövde akut vård. Vi klarade oss bra med vaktmästare som vakade över vår miljö. Sedan fick vi köpa in vaktbolag. Nu har vi stationerade poliser dygnet runt. Men de eskorterar inte bort någon, vilket jag tycker är bedrövligt dåligt eftersom det vistas kräk på icke allmän plats. Är jag hård och fördömande? Nej, inte särskilt. Jag accepterar bara inte en ändrad världsordning där det är tillåtet att bryta mot lagar och förordningar. Vad gäller tiggare… det är organiserad brottslighet. Hur skulle annars en jämn fördelning av adresser kunna ske över landet? Slumpen? Knappast. Inte när man sett rivaliserande ”tiggare” köra bort någon. De kommer i bussar och hela gäng väller ut. Det rings med mobiltelefoner. Efter dagens slut går tiggaren sin väg och sätter sig i sin lyxbil av senaste modell. Har någon skänkt en påse kläder till dem, så går de och slänger det i papperskorgarna. Nej, det är inte hörsägen eller förtal – det är egenupplevt.

Nu har jag sagt upp hämndtjänsten veckovis – de får stå ut med att bara göra livet surt för mig en gång varannan vecka.

När jag var hos läkare i början av månaden, så slussade han mig vidare till ny läkare som skulle kalla mig innan månad var slut eftersom det var akut (beror på receptförskrivning – nej, det är inte metodon). I dag fick jag kallelsen, men inte är det i morgon månades sista dag jag får komma. Jag fick tid om drygt tre månader. Öh?

Kampen flärdtjänst fortsätter. I dag klagade jag igen och nu äntligen kom de fram till att de inte lagt in rätt uppgifter i systemet om mitt färdsätt. Bokningsenheten ser mina resor på ett sätt, chaufförerna på ett annat sätt och jag på ett tredje sett. Det ser rätt ut överallt utom hos chauffören. Det står bakskjutet framsäte överallt utom hos chauffören där det står ”åt”. Därför har flärdtjänsten gått in om bokat om alla mina resor två veckor framåt, så nu står det hos chauffören ”baksjutet framsäte, ingen passagerare får placeras bakom Jonas”. Ja? Åt! Fattar väl alla att det betyder samma sak?

Hos sjukgymnasten slet de mig från löpbandet med motiveringen att oljebyte behövde ske om inte löpbandet skulle skära sig. Alltså fick jag gå manuellt på golvet fram och tillbaka. Så 1900-tal!

Undrar vad mer jag gjort i dag? Det är fortfarande ganska värdelöst att försöka utföra något på jobbet, för Office har fortfarande inte installerats. Alltså kan jag inte utföra något som helst arbete.

Är det nästa vecka jag ska på konferens? Oh, då måste jag förbereda mig!

Vid flera försök har jag beställt bredband och telefoni via fiber utan att lyckas. Vi har haft fiber i huset nu i 1½ år och har själva fått beställa tjänsterna hos leverantör. Då, för 1½ år sedan, var tv akut och jag skaffade då TiVo via ComHem som jag är väldigt nöjd med. Det där med bredband och telefoni har gnagt i mig då jag är så missnöjd med telefonledningarna som gör att jag inte kan ringa ut samt att bredbandet är slött. Skitdyrt att ha något som inte fungerar! Genom att nu äntligen lyckats göra en beställning (krånglig webbsida för fibertjänsterna) så minskar kostnaden för bredband/telefoni och jag kommer bara betala 10 % av det jag betalar i dag. Ja, sådan skillnad är det. Men jag är väldigt tekniktrött då allt förr eller senare börjar krångla. Datorn är inte frisk och jag vill verkligen ha en dator. Surfplattor avskyr jag (har en). Det räcker med mobilen för att bara slösurfa. Men framför dator kan jag arbeta.

På tal om arbete. Nu är det klart att jag ska sitta med i en projektgrupp vars mål är det jag jobbat med och kämpat för i femton år. Mitt kvalitetstänk och breda kännedom om det mesta på jobbet, har gjort att jag blev föreslagen att sitta med i projektet. Vad kan jag bidra med i en stor projektgrupp med många människor? Jo, jag har både detaljkännedom och kan tänka brett (konsekvenstänk). Nu vet jag inte vilka personer i övrigt som ska delta, men en risk är att många tänker väldigt lokalt utan helhetsbild. Dessutom har jag haft så många roller att jag nu varit med om allt som kan dyka upp i projektet. Lite spännande är det. Det som skrämmer lite är att en fortsättning på projektet blir att börja utbilda. Jag vill verkligen inte utbilda. Ännu mer. Det kräver så mycket tid av förberedelser att man inte hinner något annat. Och jag har tillräckligt med arbetsuppgifter. Tror jag.

Helgen har visat sig gå i vilans tecken. Inte trodde jag att jag var så påverkad efter arbetsveckan?! Men det tar på tankemödan att handleda ny student. Att gå på rutin funkar inte, man måste veta vad man gör och ha en pedagogisk plan att följa. Men nu måste jag åter ratta in hjärnan på rätt frekvens, för i morgon är det lönesamtal. Varför är jag värd lön alls?

Ångestriden över melodifestivalen. Jag vill verkligen inte se på eländet, och det har jag inte haft lust för på flera år (typ senaste 40 åren). Ändå känns det som om man missar något väsentligt ur en social aspekt – ”alla” andra tittar ju? Det som ger mest ångest är att i någon form göra en schlagermassaker. En sådan tar längre tid att åstadkomma än programmet varar. Det har också blivit värre i och med att där är så många delfinalet istället för ett program. Nej, jag tycker inte att det är fest.

Annars är jag i dag mest förvånad över att jag sovit ännu mer än det jag nämnde i förra inlägget. Jag är verkligen totaldäckad av trötthet efter den här veckan. Att då också tvinga sig uthärda mello känns övermänskligt omänskligt. Jag trotsade ändå tröttheten i dag genom att yrvaken hasta ut på livsnödvändigt uppdrag, det vill säga jag var tvungen att köpa snus.

Det där med snus gör mig också lite orolig och ger smått ångest. Risken är att det blir totalt tobaksförbud på jobbet utöver redan rådande rökförbud. Hur gör jag då? Jag har pratat med HR-specialist redan nu som förklarat att man får varningar innan man blir avskedad med omedelbar verkan. För att jag sitter på mitt eget rum, aldrig träffar en patient, inte påverkar hälsan negativt för någon annan. Det låter hårt. Jag förstår ”omtanken” om friskare personal, men jag har också andra aspekter. Bortsett från ovan trötthet, så har jag också ms-tröttheten där nikotin har en uppiggande effekt. Men jag är livrädd för att sluta snusa. Inte på grund av abstinens, för den är snabbt övergående och knappt märkbar, utan på grund av det där med mina tänder. Hur mycket fluor jag än använder, hur mycket jag än sköter om min tänder enligt konstens alla regler, så håller min emalj på att tunnas ut. Detta är en konsekvens av min bromsmedicin mot ms, vilken jag alltså inte kan vara utan. Jag kan inte hålla riktigt jämna steg med fluor. Därför har min tandläkare inofficiellt förklarat att det är rena turen att min tandstatus inte är sämre än vad den är. Tack vare snus. Officiellt är de fördömande vad gäller snus, men har förklarat för mig att jag bör fortsätta snusa för mina tänders skull. Det är den ökade salivproduktionen som gör att tänderna skyddas. Men det finns ju tabletter med äppelsyra som ökar salivproduktionen? Kan jag inte byta ut snuset mot det? Öh, jag kör redan med maximal högdos av dessa tabletter parallellt med snus. Så min konsekvens av att sluta med snus är förödande. Frågan är – kan jag få läkarintyg och dispens mot ett totalt tobaksförbud? Nej, jag tror inte det. Antingen innebär det att jag avslutar min tjänst eller börjar med distansarbete. Eller drar ut alla tänder och skaffar lösgom. Har man verkligen tänkt igenom detta med totalt tobaksförbud?

Veckan har varit hektisk med att handleda student, gå på sjukgymnastik x 2, nio jobbmöten, slagsmål med flärdtjänst och hämndtjänst, egenträning, hushållssysslor och så vidare. Kanske det mest stressande har varit att inte ha utfört en enda egen arbetsuppgift.

Konsekvens: Vaknade nu efter elva timmar – så länge sover jag aldrig en natt. Jag åt inte efter jobbet i går, vilket innebär att jag inte ätit sedan lunch i går. En räkmacka. Lagad mat… I onsdags, en korv i bröd.

Jag känner väldigt sällan hungerkänslor. Eftersom jag dricker så mycket vatten. Nu har jag en helg på mig att vända det hela till ordentliga måltider på bestämda klockslag. Nästa vecka är samma kaos, så jag vet inte vad som händer med stress kontra mat.

Där är något sorgligt i det…