Kategori: <span>Blogg</span>

Tjohoo! Äntligen! Jag har vunnit på Lotto! 23 kronor! Räcker till en liten latte på Pressbyrån. Om jag nu satsar ännu mer pengar så kanske jag vinner 30 kronor så jag har råd med en stor latte? Drömma får man väl?

Nu fick jag ett mejl också om att min specialtryckta t-shirt från USA är på väg, den har skickats iväg men det kan ta tre dagar innan den går att spåra. Öh? Skickar de den med cykelbud som får simma över Atlanten? Hoppas den är värd pengarna och tiden. Jag vill gärna få den före onsdag. Annars får jag ta iväg på utbildningsdag utan fräck t-shirt, utan istället ta på mig finvästen i siden. När jag nu ska umgås med arbetskamraterna utan arbetskläder, så måste jag representera mitt skägg och klä mig därefter. Unicorn-t-shirt eller kostym. Vi får se hur det blir.

Just nu befinner jag mig i en märklig ålder. Jämnåriga har antingen barn i 30-årsåldern eller nyfödda (eller allt däremellan). Eller har barnbarn. Det är förvirrande! Särskilt om barnbarnet är i 15-årsåldern, för jag känner mig jämnårig till en del då jag själv inte har några barn. Jag kan fortfarande identifiera mig med olika åldrar utan att lägga in värdringen av att erfarenhetsmässigt vara förälder. Jag har inte det filtret. Och jag är väldigt medveten om att de i 20-årsåldern tycker att jag är skitgammal. Jag märker det på mina studenter jag handleder. Men jag ser också gränsdragning hos de som är i 30-årsåldern, de har inte samma allmänbildning. Det har jag själv fortfarande inte heller när det kommer till äldre generationer som hade mer litterärkulturell och kristendomsbildning från skoltiden. Samtidigt som jag känner mig gränslös åldersmässigt, så känner jag mig också tyngd av ålderdom.

Lediga dagar på G. Jobbat halvdag hemifrån i dag, och går nu inte på förrän på lördag.

Det var ganska väntat att man avföljde mig på Instagram efter att jag publicerade bilder av mig själv i bara kalsongerna. Öh. Jag har stått med bar överkropp tidigare och det tycker jag är mer på gränsen till oanständighet (när man är fet, har bröst och enorma bröstvårtor). Kalsonger och t-shirt är ganska oskyldigt. Särskilt som kalsongerna inte avslöjar något i form av kukbula (vilket jag också tidigare haft betydligt mer avslöjande bilder av). Eftersom det nu var en arbetskollega som avföljde mig, så ska det bli intressant att höra i morgon om hur h*n tänkte.

Ögonflimmer (ögonmigrän) tre gånger på 12 timmar. Jag envisades med att under min lediga fredag inte ta någon tupplur trots att behovet fanns. I vanliga fall brukar jag inte kunna motstå, för jag måste sova akut när jag blir trött. (Tack, ms!) För att motstå tröttheten bad jag om hjälp av min pensionerade rektor i USA, att chatta, vilket han gjorde hela dagen tills det var natt hos mig och han skulle ut på fredagsmys med sin make. Men det straffade sig i form av migrän. Tror jag. För jag kan inte skylla på det där med vin, ost och choklad.

Och här kan jag radera allt vad gäller migrän och ms! Migrän i mitt fall beror förmodligen på förändringar i hjärnan på grund av ms. Åtminstone har man kommit fram till något i den stilen för ms-patienter, eftersom de är överrepresenterade vad gäller migrän och huvudvärk. Dock kan jag inte vara säker ändå, i mitt fall. För yrkesgrupp är kontorsarbetare överrepresenterade vad gäller migrän. Och jag vet att ljus ger mig migrän, vilket också har klassisk orsak till migrän (liksom vin, ost och choklad som jag på intet sätt överkonsumerar).

I dag är det lördag och jag ska försöka ta det lugnt. Vilket betyder att jag inte ska yrkesutöva. I morgon måste jag tyvärr jobba lite ideellt eftersom jag ska föreläsa kl. 10 på måndag. Även om hela presentationsmaterialet är klart, så behöver jag memorera det. Och kanske skriva om. Jag är expert på att skriva om mina presentationsmaterial i sista sekund. Varför? Jo, det är som jag effektiviserar det och försöker göra det mer lättförståeligt för åhörarna. När jag gör ursprungsmaterialet så är jag insnöad på det ur min synvinkel, lever väldigt länge med att göra presentationen. Sedan låter jag det ligga färdigt i några dagar innan presentation innan jag ska memorera det. Och då inser jag att som åhörare är det obegripligt då jag har andra preferenser till materialet. Alltså förenklar och förkortar jag det. Samt att jag måste läsa in mig på sådant som kan bli följdfrågor.

Något vi (jag) insett på jobbet, är att jag kommer längre och längre ifrån kunskapen om hur det praktiska arbetet ska utföras (det som andra gör, sånt som jag gjort förr men inte längre). Däremot har jag en helhetsbild av hur och varför allt ska göras, men inte de praktiska detaljerna. Jag är väldigt nöjd med att inte kunna detaljerna, för det innebär att jag inte kan utbilda och lära upp nyanställda som hamnar på vakanta tjänster. Så då slipper jag den tidspressen med att trycka in ännu mer arbete på jobbet. Det jag däremot kan är organisationen. Jag får ödmjukt säga att jag trots allt vet allt om organisationens struktur, vilka personalkategorier vi har, vad de ansvarar för, och vilka patientgrupper och behandlingar vi har. Den helhetsbilden saknas generellt (mjukt uttryck) sett hos samtliga (hårt uttryck) medarbetare oavsett tillhörighet. Så där kommer jag ändå in på ett hörn. Nyanställda förstår sina roller snabbare om de förstår den miljö de hamnat i – alltså brukar jag ha snabbgenomgångar kring detta. Det är också svårt att i början lära sig komma ihåg allt då intrycken är många. Därför har jag skapat skriftligt material som delas ut till alla, som en informationskälla att gå tillbaka till vid behov. För min del förenklar det att vara en del av den allmänna introduktionen, så jag inte behöver vara med i allt som händer efter introduktionen. Jag är en del av basinformationen och har helhetsbilden.

För några dagar sedan pratade vi om vilka triggerpunkter vi har – sånt som andra säger men som kan göra oss vansinniga. Själv har jag två triggerpunkter.

1. Ska du inte ta och raka dig snart?

Nej! Inte för att någon påtalar det. Ingen har med det att göra. Borde inte du ta och sminka dig? Dra en kam genom håret? Köpa lite snyggare kläder? Och en bättre personlighet? Mitt skägg är min privata angelägenhet. Du kan tycka illa om det, eller gilla det, men du har ingen rätt att kommentera mitt utseende. Kanske skägget ser risigt ut eftersom skägg inte är av samma hårkvalitet som uppe på huvudet. Det är mer afro; krulligt och platta strån (åtminstone hos mig). Men jag vårdar det. Schampo, balsam, oljning och sheasmör. Jag duschar också dagligen och har alltid rena och hela kläder på mig. Så – kommentera inte mitt utseende! Jag blir vansinnig!

2.  Utför arbetet ”good enough”

Så i helvete heller! Jag vägrar vara så slarvig att jag bara gör något ”good enough”. En arbetsuppgift ska slutföras. Under dess gång kanske man förenklar saker, men vissa saker bara måste utföras och slutföras. Börjar man tumma på yrkesstoltheten och kvaliteten, så är det meningslöst att alls jobba kvar. Det betyder att man får uppskattning för att vara en medelmåtta som kan slarva sig igenom precis allt, vilket betyder att arbetet inte blir utfört korrekt och någon annan får gå igenom och göra om allt igen. Ingen ska nöja sig med ”good enough”. Varken arbetsgivare eller medarbetare. Jag blir vansinnig!

Okej, nu ska jag lugna ner mig och återgå till lat lördag.

Never ending story. Det där med flärdtjänst. I går kväll plockade de åter isär min rollator som är specialinställd av sjukgymnast där de fått mäta min kroppslängd och min armlängd. Så nu är inställningarna borta och det är stor skaderisk att använda rollatorn. I mitt beviljade flärdtjänsttillstånd står exakt vilka hjälpmedel jag har och vilken typ bil som ska skickas till mig. Jag åker alltid kombibil. Eller, ska. Men jag får små kompakta SUV:ar utan bagageutrymme, så det är klart att chaufförer försöker trixa för att få till det.

En lösning för mig att komma ifrån alla frekventa flärdtjänstresor är att arbeta hemifrån på distans. Det gjorde jag också under 1-2 månader före semestern, med en dag varannan vecka. Efter att mitt schema ändrades efter semestern så är det nu en dag var sjätte vecka. Och här himlar jag med ögonen och suckar djupt.

Jag borde kanske arbeta mer på distans hemifrån. Det är något jag är beviljad, men jag har så många möten jag måste närvara på vid jobbet. Jag vägrar Skype, mest för att det är så krångligt. Våra säkerhetsrutiner och alla märkliga datorsammankopplingar på jobbet, ställer till ett helvete när man ska försöka använda Skype. För det är inte vanliga versionen av Skype. Och det kräver också webbkameror och mikrofoner. Vilket är ganska enkelt när man har bärbar dator, men i olika konferenslokaler med olika tekniska förutsättningar är det hopplöst. Och ingen vet hur något fungerar. Det går inte att lära sig, just på grund av alla de olika tekniska förutsättningarna. Alltså är det bättre att jag är fysiskt närvarande för ett möte. Och det är inte enstaka små och korta möten jag går på. Genomsnittstiden för ett möte är tre timmar. Och antalet deltagare varierar mellan 5 och 30.

Osökt kom jag tänka på en annan sak. Om en enskild arbetskamrat vill diskutera en fråga med mig, så är det bara inte att dyka upp spontant hos mig. Jag kan ha en lucka på en kvart om 2-3 veckor. Mitt schema är i princip fullbokad sex månader framåt. Möten har jag till viss del inbokade 1-1½ år framåt. Och jag har aldrig möten med kunder/patienter, utan detta är enbart arbetsmöten (som är beslutsfattande). Förutom alla de föreläsningar jag har. Jag går väldigt sällan på föreläsningar, men jag håller själv i desto fler. På måndag ska jag föreläsa.

Nu är jag ledig tre dagar över helg. Måndag känns lite kaosartat.

• Överrapportera student till annan enhet.
• Snabbmöte om hur vi ska lära upp ny personal som kommer väldigt omgående.
• Jag ska föreläsa 1-2 timmar för kollegor.
• Möte 3-4 timmar som är en kombination av att vi ska skriva rapporter, samt dra upp arbetssätt som vi ska presentera för storgrupp om någon vecka.
• Och så bör jag hinna 20 timmar eget arbete också. På måndag.
• Plus att det oväntade alltid inträffar och omkullkastar alla planer.

Så otroligt irriterande att alltid behöva sova när man inte arbetar! Nå…

Ljuset det här året, har varit min vän den pensionerade rektorn i USA. Vi skriver dagligen till varandra. Det är nog den person jag har mest kontakt med. Om man nu ska prata om att vara på samma våglängd, så tror jag att vi är det. Trots åldersskillnad och geografiskt avstånd. Men det där att kunna prata med någon utan spärrar, om högt och lågt, om precis allt. Och som alltid finns där tillhands. Jag känner tacksamhet.

Långa mejl med flärdtjänsten. Det försöker nu äntligen gå till botten med alla problem jag tjatat om i flera år. Det krävdes en olycka för att de även ska se över allt annat som inte fungerar. Tänka sig. Annars har de alltid ifrågasatt mig.

Jag har problem med malware. Om jag aldrig installerar några program, aldrig laddar ner något, aldrig besöker suspekta hemsidor, aldrig klickar på länkar och har brandväggar, antivirus med mera – hur kan jag då plötsligt ha 8094 malware på datorn? Jag använder min dator till: 1) skriva räkningar, 2) lyssna på Spotify, 3) blogga. That’s it! Varifrån kommer skiten?

Ändrade planer. Jag ska tydligen inte flytta till det där arbetsrummet jag blev lovad. De två alternativ som MÖJLIGEN finns, är att jag tar en kollegas lilla rum så de inte kan tränga in ytterligare en person där jag sitter. Eller, så får jag kasta ut min extraplats på nuvarande rum, men där behöver sitta två och jag tänker inte vara en utav dem.

Jag bråkar väldigt mycket med flärdtjänsten som nu ÄNTLIGEN försöker hjälpa mig mot deras chaufförer som slagit sönder två rollatorer för mig samt numera också skruva sönder rollator så den inte går att sätta ihop. Trots att det är standardmodell som går att fälla ihop, samt att jag alltid åker ensam i kombifordon med stort bagageutrymme. Hur svårt kan det vara? Enligt flärdtjänsten ska de nu gå ut till alla chaufförer och ännu en gång utbilda dem. Den här gången i att man aldrig får ta sönder ett hjälpmedel. Och att de får lära sig konstruktionen på de två modeller av rollatorer som finns.

I går beskrev jag märkliga smällar ute. Många ringde mycket riktigt pressen som forskade i det. Ett fartyg i hamnen firade med fyrverkeri som aldrig ville ta slut. Folk var rädda. Ungefär som i förra veckan när JAS flög lågt fram och tillbaka över centrum. Militärmakten erkände att de glömt meddela allmänheten om flygövning OCH flyguppvisning. Folk var skräckslagna och trodde det var invasion av främmande makt. Och hörselskadad stördes. Och hus och fönster skallrade. Svaret från försvarsmakten: De som var på flyguppvisning fick hörselskydd. Öh. Hela stan deltog i flyguppvisningen. De flög ju över centrum!