Flärdskrivaren

Melodifestival och Eurovision. Jag har verkligen tappat sugen vad gäller detta efter år av överexponering i antal program i tv. Nio sändningar per år plus inför-program och eftersnack med tyckarpaneler i tv-soffor och så vidare.

Av en händelse råkade jag dock se vad jag skrivit i mars.

Hur det går i ESC och Oslo? Ointressant, men hur bra jag än tycker att Anna är så misstänker jag att vi åker ut i semin. Jag tror nämligen inte att det är som i Sverige med ett balladår. Förmodligen vinner en halvupptempolåt i moll.

Hm. Det var ju en intressant iakttagelse. Särskilt med tanke på att jag inte såg några andra länders bidrag förrän direktsändningarna från Oslo. Ballader, märkliga sådana, fanns där dock. Men...

Vad var det jag sa!

Kanske jag också är så blasé på schlagern då det blivit så förutsägbart.

Årets upplaga av melodifestivalen såg jag som en stor besvikelse. Det är därför jag bara skrev schlagermassaker under de två första veckorna. Totalt sett kunde man inte finna tio bra bidrag utav de 32 som presenterats i år. Därför tyckte jag att resultatet av årets final var ganska givet på förhand. Där fanns bara en självklar vinnare. Redan för två år sedan sa jag att Anna Bergendahl skulle vara med i årets melodifestival och där vinna.

You're Out Of My Life - Darin
Han kan inte sjunga. Dålig låt.

Jag vill om du vågar - Pernilla Wahlgren
Schlagern var bäst före 1995. Sista förbrukningsdag var när Linda Bengtzing senast var med i melodifestivalen. Dålig låt.

We Can Work It Out - Andreas Johnson
Det var oförlåtligt att släpa med sig Carola i en duett, så du är inte välkommen i dessa sammanhang än. Och sluta med de krystade balladerna!

Kom - Timoteij
Sarek anmälde plagiatet men drog tillbaka anmälan. Synd.

Hollow - Peter Jöback
Fredrik Kempe borde ha sjungit låten själv. Och Peter verkade lite desperat vid det här framträdandet och försökte waila. Bra låt. Fel sammanhang. Dålig kombination av låt och sångare.

Unstoppable - Ola
Dolph Lundgrens okände yngre bror? Båda sjunger lika dåligt. Låten är okej, inte mer.

I Did It For Love - Jessica Andersson
Låten fungerar ända fram tills det oengagerade "baby baby". Och tyvärr så har Jessica inte så stark röst (eller känsla) som de högre tonerna kräver.

Keep On Walking - Salem Al Fakir
Bra låt som vinner på upprepning, men jag är ändå tveksam. Är det en låt eller en jingle? Salems sånginsats är också tveksam. Polyperna verkar sitta i vägen.

This Is My Life - Anna Bergendahl
Det retar mig att Bobby Lunggren är upphovsman till låten. Men likheten med hans tidigare låt Empty room till Sanna Nielsen är att man lyckats finna någon som kan framföra låten med känsla och övertygelse. Annas starka röst i kombination med rätt låt gjorde det till en vinnare.

Manboy - Eric Saade
Vem kunde väl tro att Fredrik Kempe skulle kunna få till en låt som inte är storslagen eller svulstig? Denna bagatell är behaglig men utgångsdatumet ligger i en nära framtid. Och Eric sjöng rätt okej om än skakigt.

Två mellanakter.

1. Norge vs. Sverige i schlagerslaget. Inget som går till historien som särskilt berikande i sammanhanget. Jag satt mest och funderade på vad som egentligen hänt Kikki Danielsson? Hon sjöng falskt, inte i takt med musiken, verkade förvirrad, kunde inte texten, fick räddas av kören och de andra sångerskorna på scen. Det verkar som om Kikki aldrig mer kommer att vara med i schlagersammanhang. Eller i några sammanhang alls.

2. La Voix i hårdrockstappning. Märkligt att de här tolkningarna av fjolårets vinnare alltid är bättre än originalet.

Röstningen har jag inte så mycket att säga om. Jag tycker alltid att de är sega och tråkiga. Det är aldrig spännande. Europaröstningen vet jag inte om den har någon betydelse. Hade vi bara haft svenska jurygrupper hade Anna vunnit. Hade vi bara haft telefonröstningen hade Anna vunnit. Så eniga har vi väl aldrig varit. Och som vanligt lika oeniga med Europa.

Hur det går i ESC och Oslo? Ointressant, men hur bra jag än tycker att Anna är så misstänker jag att vi åker ut i semin. Jag tror nämligen inte att det är som i Sverige med ett balladår. Förmodligen vinner en halvupptempolåt i moll.

Slutord: Jag saknade tre låtar i vår final. Alcazar, Sibel och Pauline. Inte för att de skulle komma på någon topplacering, men där hade blivit lite klass och variation på tillställningen. Darin, Ola och Pernilla Wahlgren hade inte i finalen att göra.

Min tanke var att inte skriva någon schlagermassaker efter förra veckans bottennapp vad gäller låtar och artister. För det kunde väl ändå inte bli annat än sämre? Förvånande nog så skedde en uppryckning. Väldigt oväntat. Och här sitter jag nu med en ny och färsk sclagermassaker.

Först och främst tycker jag det är skönt att Dolph inte var med som programledare. Det är så rörigt med tre programledare som dessutom inte har något roligt manus att gå efter. Mitt förslag är att man slopar programledare helt.

För att sammanfatta kvällen: Det var kvällen då artisterna räddades av schlagerkören och förinspelade sånginsatser.

Eric Saade – Manboy
Ännu en bagatell till låt. En sådan där tuggummivariant där smaken ganska snart blir urvattnad och intetsägande hur ”hitig” låten än är. Snygg koreografi. Men. Vilket snävt sångregister Eric hade? Obefintlig, skulle jag vilja drista mig till att säga. För att klara refrängen sjöng kören parallellt så man inte skulle höra alltför mycket hur illa det lät. Och de högre partierna var förinspelade tillsammans med musiken. Eric måste vara vår manliga motsvarighet till Britney Spears. Hennes bakgrundsräddning heter Robyn. Erics räddning är ännu namnlös.

Andra Generationen & Dogge – Hippare Hoppare
Här var en kombination av två stilar som får min peristaltik att stanna upp för att vilja gå baklänges. Lite rap, lite balkan. Är inte detta lite överrepresenterat i melodifestivalen? Finns det verkligen inte bättre låtar? Nej, nu vill jag inte tänka på detta.

Anna Maria Espinosa – Innan alla ljusen brunnit ut
Här vaknade jag till och hörde något intressant. En melodi. Som påminde starkt om Europas bidrag i ESC. Ja, i slutet av 50-talet alltså. Finstämd, bra. Enda problemet, ett ganska stort problem, var att Anna Maria inte kunde hålla tonen i de utdragna tonerna. Hela denna ballad byggde på utdragna toner. Senast jag hörde något liknande var när jag råkade köra över kissens svans med min datorstol. Hon har förlåtit detta. Hur förlåtande jag är över ovan bidrag vill jag låta vara osagt.

Highlights & MiSt – Come And Get Me Now
Mikrofonklappen. Nej, nej, nej, totalförbjudet! Och har vi fortfarande inte portat dansbandsträskets sörja i dessa sammanhang? Fast det fanns värre saker. Sången. Falskt och eländigt. Ska man sjunga på engelska får man gärna också vara bra på uttalet. Samt att man gärna får uttala alla bokstäverna i orden och inte svälja dem nonchalant. Skulle det vara coolt? Inte coolt!

Pauline – Sucker For Love
Oj? Det här var riktigt bra! Härlig soul som borde dominera den här tävlingen. Snyggt utförande, bra sång, bra röst. Dock är jag lite rädd för jämförelserna med Amanda Jensen, Duffy och Amy Whinehouse. För det är inte riktigt rättvist. Visst, stora likheter, men bra och eget. Även om det mest såg ut som om det var Mimmi Pigg på scen. Jo, låten. Det märktes at man lagt ner tid på hanverket.

Andreas Johnson – We Can Work It Out
Dötråkig låt som växter först efter några lyssningar och då känns riktigt fräsch och bra. Första gången jag hörde låten tänkte jag att inte ens U2 skulle vilja ta i låten med tång. Dock reflekterade jag att Andreas sjöng fel andra gången han fick framföra sitt bidrag. Illa när upphovsmannen inte kommer ihåg sin egen text. Undrar om de haft diskussioner kring låtens sista mening. Det var det som skilde.

Kalle Moraeus & Orsa Spelmän – Underbart
Vissa musiker borde aldrig får öppna munnen. Det skar sig väldigt. Tonartshöjningen gjorde det inte bättre. Och låten i sig… nja, kanske den var bra. Förutom att den så kallade sånginsatsen störde, blev jag också irriterad över fiolgnetandet. Ska de ut på turné i sommar får det bli på ålderdomshemmen, där hela upplägget hör hemma. Och där är man så pass lomhörda att de säkert kan tycka att detta var bra.

Hanna Lindblad – Manipulated
Sveriges svar på Lady Gaga. Total avsaknad av hook i låten. Precis allt påminde om Lady Gaga. Just nu är jag väldigt trött på Lady Gaga som spelas från morgon till kväll i radion. Nej, usch.

Ytterligare två solomän vidare till Globen. Kändes väntat den här veckan också, men trist att inte Pauline knep en av finalplatserna direkt. Och Anna Maria hade gärna fått ta Kalles plats. Även om bådas sånginsatser var klena. Vilket man också kan säga om Erics insats.

Marginellt bättre jämfört med förra veckan. Fortfarande känns alla bidrag pinsamma. Inget jag vill skicka till Oslo. Vissa låtar duger här på hemmaplan. De andra låtarna borde posten slarvat bort när de skickades till Melodifestivalen.

Ack, nu är jag sänkt igen inför nästa vecka. Det kan ju bara bli sämre…

Vad bedömer jag i en schlagermassaker? Jo, röster och låtar.

Ändå ska jag börja med att summera själva paketeringen. Tre humorlösa programledare som gjorde konstpauser för skratt och applåder. Utan att få de förväntade skratten eller applåderna. Hade man gett manusförfattarna sparken i år? Jag säger bara: Kåta! Inget roligt alls.

Inledningsnumret med schlagerslampornas slakt av Bonnie Taylors I need a hero var obegriplig. Varför detta högtempodisco från 80-talet? Vad hade den med melodifestivalen att göra? Ärligt så var detta den enda upptempolåten i hela tävlingen, och då var den inte ens ett bidrag.

I övrigt för att sammanfatta artisterna. Bleka, stela och orörliga på scen, kläder hämtade från både Ellos och ett skrotupplag. Variationen var inte stor. Lugna eller mellantempolåter. Svaga röster. Löjliga texter med ständiga upprepningar av enstaka ord eller meningar.

*

Ola Svensson – Unstopable
Vänta! Hörde jag inte den här låten förra året, då framfört av E.M.D? Eller var det bara en korsbefruktning med Lily Allens Fuck you? Och refrängen – Marion Gold i Alphaville? Och varför tänker jag Magnus Carlsson när jag ser Ola? Vilken soppa! Mest av allt påminde det om tysk schlagerpop från 80-talet.

Betyg: 2 av 10
Motivering: Ett smörgåsbord till låt. Det finns något för alla att känna igen. Och på minnet av bättre låtar så slinker denna med. Och var det Rowlf the Dog från Mupparna som spelade piano?

*

Jenny Silver – A place to stay
Kommer man på sista och åttonde plats i ett sådant här svagt startfält så får man tåla min kritik, även om vi är grannar. Framförandet var inte av en låt eller av en artist. Det var en stillastående installation hemmahörande på ett museum eller i något gatuhörn. Med tanke på den minimala klädseln säger jag ett gatuhörn. Förslagsvis i Rosenlund (speciellt stråk i Göteborg). Det jag undrar mest över är den halva vougerörelsen (en arm viftade i värsta spasticiteten framför och bakom huvudet). Skulle det tillföra något?

Betyg: 3 av 10
Motivering: Trots allt en behagligt enformig och entonig låt. Att betyget inte blev högre beror på musiken. Där var något ljud som jag enbart kunde associera till mina avlopp när där är stopp.

*

Linda Pritchard – You’re making me hot-hot-hot
En artist som kunde röra sig och som följde sina dansare. Jag fick nästan stillestånd av rörelse på scen, alla eldregn och strålkastarflashar. I mitt förlamade tillstånd kunde jag bara få fram en tanke: Ukraina – ni har blivit rånade på en låt i år!

Betyg: 1 av 10
Motivering: Om vi ska sno upplägget från Ukraina borde det göras bättre än originalet. Låten tillförde ingenting.

*

Pain of Salvation – Road Salt
När någon låter plågad, krystar fram orden genom hårt sammanbitna käkar, tänker jag direkt på Antony & The Johnsons. Utan den känsla och smärta som Antony & The Johnsons kan uppbringa. Hur var det nu? Pain of Salvation har fem bandmedlemmar? En sjöng. En spelade keyboard. De andra tre…?

Betyg: 2 av 10
Motivering: Helt okej låt, men… Sedan kommer inget mer efter ”men…”. För något saknades. Något som berör. Att sjunga om vägsalt i dessa dagar är lite hånfullt.

*

Anders Ekborg – The Saviour
En man med pipa. Tyvärr i fel sammanhang. Det här var ingen musikal, men låter hörde hemma där. Operapop som varit bättre med enbart stråkar och utan popkänslan. Lite beklämd blir jag av texten. Om man enbart tolkar vissa ord av refrängen skulle man kunna tro att han lovsjöng en diktator.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Rösten får godkänt. Resten vill jag förtränga. Långt bak dit där jag också förträngt att jag en gång i min gröna ungdom röstat på KD. (Och jag förnekar detta om någon försöker påminna mig).

*

Jessica Andersson – I did it for love
Jag såg inga likheter med Empty room (Sanne Nielsens låt). En hyfsad ballad och en ovanligt påklädd Jessica (utan hotpants). Remixen kan bli riktigt bra. Det störde mig något att där var ett långt parti mitt i låten där det inte var någon sång. Trots allt är bidragen inte mer än på max tre minuter, så det var verkligen dötid. Värst var dock Jessicas sång. Sista halvan av låten vrålade och skrek hon. Skulle det vara hjärteskärande? Det skar mer i huvudet än i hjärtat. Jag kan bara konstatera att hon inte har en stark röst och inte kan bära upp en sådan här låt som trots allt har potential.

Betyg: 3½ av 10
Motivering: Låten är bra. Bort med artisten, fyll tomrummet i låten och gör en upptempomix på låten!

*

Frispråkar’n – Singel
Ska man rappa på svenska får man gärna artikulera bättre samt inte leka förortsunge med attityd när man ser ut att vara i 30-årsåldern. Refräng: Singel. Jag är singel. Singel. Osökt kom jag tänka på Carola och hennes lysande bröstskylt med ”ledig” eller vad där stod. Andas desperation.

Betyg: 1 av 10
Motivering: Ska man få 0 i betyg måste man sjunga jäkligt falskt. Här kom han undan genom att inte sjunga alls.

*

Salem al Fakir – Keep on walking
Nasal och pipig. Klen och anorektisk (säkert p.g.a. kameravinkeln). Skulle jag bli glad av detta? Visst, låten var ovanligt ”fartig” i det här startfältet men bestod låten egentligen av mer än två meningar? En mening om man översätter till latin: Ad astra, per aspera.

Betyg: 2½ av 10
Motivering: Uppryckning i tempo i slutet av tävlingen. Märklig låt, ännu märkligare röst. Fastnar som vilket suggestivt sekttal som helst.

*

Summering: Nästan samtliga låtar dominerades av piano eller keyboard. Inga klara hits, inte mycket att minnas.

Utslagna: Jenny, Frispråkar’n, Anders, Linda.
Andra chansen: Pain of Salvation och Jessica Andersson.
Globen: Salem al Fakir och Ola Svensson.

Vad jag tycker om detta? Föga förvånande. Och jag bryr mig inte. Dock hade jag gärna bytt ut Jenny mot Ola, men som vanligt styrs den här tävlingen av prepubertala småtjejer som ännu inte upptäckt tjusningen med hästar och stalliv. Nej, jag kan inte bry mig. Låtarna var inte tillräckligt engagerande.

I morgon hade jag tänkt mig en schlagermassaker här. Snacka om åtagande, för eländet drar ju ut i många dryga veckor. Jag har ju liksom inte tid med sånt här, som jag sa i går. Även om det blir både "avslappnande" tv och dator som distraherar mig från jobb och studier.

Jag är väldigt orolig. Hur ska jag kunna massakera Silvers bidrag? Efter att ha tjuvlyssnat på låten så kliar det i fingrarna, för jag vet precis vad jag tycker och det är inte snällt.

Oron handlar om att hon bor mindre än 400 meter från mig. Tänk om jag springer på henne eller den hårdrockande maken på Ica en dag? Vi får se hur modig jag är i morgon.

Nej, jag har inga problem med att Norge vann schlagereländet. Jag uthärdar låten i sig, men sången är bedrövlig - på den punkten kommer jag aldrig att ändra mig.

Nu börjar väl klagolåten för Sveriges del, den om vad vi gör för "fel" som aldrig vinner och alltid hamnar så långt ner i resultatlistan.

Alltså.

1. Det är över fyrtio länder som röstar i finalen.
2. Till final går 25 länder.
3. Vi vann för tio år sedan.
4. Vårt bidrag i år skrevs av Fredrik Kempe, precis som förra året då vi kom på plats 18.

Självklart kan vi inte falla alla i smaken, särskilt inte som det faktiskt finns bättre låtar att rösta på än det vi skickar. Ser jag till de bidrag vi hade i melodifestivalen så tror jag inte att där finns ett endaste som skulle komma på en högre placering än Malena. Vi hjälper hellre andra länder med deras bidrag. Arash var dessutom missnöjd med tävlingens upplägg i Sverige. Så han gjorde rätt som flydde till Azerbajdzjan. En imponerande tredjeplacering.

Ändå kan man inte säga att öststatsländernas kompisröstning skulle påverka (alla länder kompisröstar). Man får väl ändå säga att det blev väldigt nordiskt i topp med Norge och Island.

Om där nu är över fyrtio tävlande länder tycker jag att vi har en bra statistik om vi vann för tio år sedan. Hur många länder har egentligen vunnit mer än en gång sedan ESC utökades med antal länder? Vår tid kommer nog igen, någongång. När vi har något vettigt att skicka.

Ja, jag tror att vi har två problem. Det är inte de bästa låtana som skickas in till melodifestivalen. Och vårt omständliga upplägg med deltävlingar, andra chanser, jury- och telefonröster. En soppa.

I går röstade jag på fem låtar. Dock har jag två favoriter.

Sjätteplacering:

Sjuttondeplacering:

Finland gillade jag inte även om de var duktiga. De kom på jumbo. Det förtjänade de absolut inte.

Norden:
Placering 1: Norge 387 poäng (i semi 2 fick de placering 1 med 201 poäng)

Placering 2: Island 218 poäng (i semi 1 fick de placering 1 med 174 poäng)

Placering 13: Danmark 74 poäng (i semi 2 fick de placering 8 med 69 poäng)

Placering 21: Sverige 33 poäng (i semi 1 fick vi placering 4 med 105 poäng)

Placering 25: Finland 22 poäng (i semi 1 fick de placering 12 med 42 poäng - juryn fick med Finland och slog ut Makedonien* som annars skulle fått tiondeplatsen av de som gick till final)

Resultatlistan.

* Makedonien hade hårdrock - vilken ironi. Ett koncept Finland övergett och som visade sig vara ett misstag i slutändan.

PS. Läste lite kommentarer i USA. De konstaterade att vi i Europa som vanligt röstade fram ett töntigt bidrag och att Alexander Rybak är han med de sjungande ögonbrynen.

Jag hade ju inte tänkt schlagermassakera ESC i år, men tydligen så gör jag det ändå. Orkar jag så blir det lajvbloggning, annars uppdaterar jag i natt efter eländet. Eländes elände är precis vad det är.

Först och främst stör jag mig på den inledande eurovision-sången som visar att det är en europeisk samsändning. Varför har den blivit så klämkäck?

Öppningsnumret: Skit i det!

1. Litauen - Sasha Son: Love

Aldrig att han kommer att kunna waila som sin favorit Justin Timberlake. Tråkig låt utan hook. Tråkig scenografi i svart och vitt. Låten verker dessutom aldrig att ta slut. Malande. Tröttande. Och han gör ett typiskt schlagermisstag - mikrofonklappen.

Fördel: Tonartshöjning.
Nackdel: Ingen brygga.
Happening: Brinnande hand.

2. Israel - Noa & Mira Awad: There must be another way

Deprimerande i moll, inte konstigt att de verkar vara ovänner nere i Israel. Okej, så refrängen övergår i dur men det hjälper föga. Deras toner är så sura att man kan tro att rötmånad redan är här. Begravningskläderna är inte tilltalande trots urringningar där det hoppar när de bankar på sina trummor.

Fördel: Ingenting.
Nackdel: Allt.
Happening: Trummorna de bankar på.

3. Frankrike - Patricia Kaas: Et sil fallit le faire

På dagen tio år sedan hennes pappa dog. Sa de på tv:n. I tidningen stod det att det var tjugo år sedan mamman begravdes i dag. Hm.
Tyiskt franskt, men inte typisk fransk schlager. Ännu mer svarta kläder. Här passar det då sången är så sorglig. Här finns känsla och sångröst (om än väldigt mycket djup vibrato). Hm igen. Hon skakar på huvudet som om hon hade Parkinson. Förmodligen har hon det, för hon verkar vara kvällens äldsta artist.

Fördel: Fransk sång.
Nackdel: Inget.
Happening: Barfota.

4. Sverige - Malena Ernman: La Voix

In på scen kliver Diva Plavalaguna från Luc Bessons Femte elementet. Dock med ett hår så platinablonderat att hon mer liknar en rumpnisse. Oavsett om håret nu plötsligt var lockigt.

Fördel: Körens volym hade dragits ner.
Nackdel: Dålig sång i verserna.
Happening: Det lockiga håret.

5. Kroatien - Igor Cukrov feat. Andrea

Igor sjunger med magstödet först i (det som skulle kunna vara) bryggan (men som är slutet på sista refrängen) och då låter det plötsligt riktigt bra. Låten är bra men förstörs naturligtvis av den osynkande kärringen som skriker som måsarna inför ett regnväder.

Fördel: Bra låt.
Nackdel: Andrea.
Happening: Andrea är gömd bak svart skynke och träder fram i sin vita klänning.

6. Portugal - Flor-de lis: Todas as ruas do amor

Favoritlåt nr 1. Därmed kan jag inte massakera. Men jag tänker på Mama Cass när jag ser sångerskan. Hoppas hon inte också kvävs av en brödskiva.

Fördel: Glatt.
Nackdel: Inget.
Happening: Dragspel och ukelele?

7. Island - Yohanna: Is it true?

Låten växer hela tiden. Den är snygg och Yohanna sjunger väldigt bra. Men jag skulle inte vilja att den vinner.

Fördel: Hon visar känsla (inte gjort tidigare)
Nackdel: Man glömmer låten så fort den tar slut.
Happening: Jättering på ena handen.

8. Grekland - Sakis Rouvas: This is our night

Vitt på en åldrande man ser mest ut som en svepning. De sexiga rörelserna är inte särskilt tilltalande på en åldrande man. Ser ut som om han hamnat i en 40-årskris. Låten är dussinpop.

Fördel: Inget.
Nackdel: Inga grekiska toner.
Happening: Catwalken.

9. Armenien - Inga & Anush: Jan Jan

Ofra Haza har återuppstått? Det är sånt här Israel borde ha som bidrag. Refrängen är otroligt irriterande. Verserna är bäst men deras röster är märkliga - väldigt grova, rösterna sitter i halsarna.

Fördel: Nja, inget.
Nackdel: Texten med jumping up, jump, jump...
Happening: Ingenting.

10. Ryssland - Anastasia Prikhodko: Mamo

Svag inledning med svag röst. Utseendemässigt påminner hon om Sara Löfgren. Och så refrängen - har jag inte hört den i någon annan låt? Klagosång. Kanske det sistnämnda gör att det inte märks hur illa hon sjunger? Gud, nu kom en sur ton!

Fördel: Den tar slut efter tre minuter.
Nackdel: Vrålen i slutet.
Happening: Hon åldras på skärmen i bakgrunden.

11. Azerbajdzjan - Aksel & Arash: Always

Bra låt, men inget som sticker ut. Det låter Arash helt enkelt. Tyvärr låter inte Arash särskilt bra live. Det är Aksel som räddar både sången och låten. Förresten - detta är favoritlåt nr 2.

Fördel: Låten funkar i Sverige.
Nackdel: Liveframträdande.
Happening: Arash håller i ett instrument.

12. Bosnien-Hercegovina - Regina: Bistra voda

Favoritlåt nr 3. Tungsinnet är underbart. Introt liknar förra årets vinnarlåt, men det är elakt att göra vidare liknelser. För detta är bra.

Fördel: Stark röst.
Nackdel: Röd fana.
Happening: Den kommunistiska fanan.

13. Moldavien - Nelly Ciobanu: Hora din Moldova

När jag var inne på iTunes såg jag att de censurerat titeln H**a min Moldava. De hade gärna fått censurera hela låten. Okej, den är bra men jag gillar inte romertrumpeterna. Tror detta är öststatsländernas favorit.

Fördel: Inget.
Nackdel: Trumpeterna.
Happening: Hon liknar verkligen Shirley Clamp.

14. Malta - Chiara: What if we

Riktigt, riktigt dåligt. Låten är introt till en film som man väntar på ska börja. Och Chiara sjunger väldigt onyanserat. Höga och starka toner klarar hon, men så fort hon ska gå ner i registret blir det väldigt skakigt. Dock inte så illa som i semin.

Fördel: Suggestiv låt.
Nackdel: Har Malta bara dåliga artister? Kanske de endast platsar i Idol?
Happening: Hon kan vricka på huvudet och sjunga samtidigt.

15. Estland - Urban symphony: Rändajad

Favoritlåt nr 4. Nästbäst. Underbar. Stråkarna passar här. Nu måste jag lyssna.

Fördel: Allt.
Nackdel: Nä.
Happening: Avskalat.

16. Danmark - Brinck: Believe Again

Sånt här gillar jag inte. Typ av låt, alltså. Dock sjunger Brinck bättre nu än i semin. Om än en och annan sur ton och tendens till att bräka. Vissa ord försvinner i något nasalt läte - så odanskt!

Fördel: Ingenting.
Nackdel: Han står så hjulbent att ett hundspann skulle kunna springa där utan problem.
Happening: Han satt på en kontorsstol i inledningen av låten.

17. Tyskland - Alex swings Oscar sings: Miss kiss kiss bang

Favoritlåt nr 5 - jag älskar swinginspirationen! Men gillar inte vissa partier i låten. Dock påminner refrängen mycket om Falco (R.I.P). Catchy refräng.

Fördel: Tyskland låter inte tyskt.
Nackdel: Vulgostrippandet.
Happening: Dita von Teese.

18. Turkiet - Hadise: Düm tek tek

Den mest irriterande låten av dem alla. Jag förstår inte att någon skulle komma på tanken att vilja dansa till detta. Turkiska toner, men inte mycket till refräng. Versernas sång är hemsk. Usch.

Fördel: Ingenting.
Nackdel: Alllt.
Happening: Två män på scen båda grön/brunt klädda vilket inte passar riktigt med tjejernas röda... trasor.

19. Albanien - Kejsi Tola: Carry me in your dreams

Lajvbloggningen tog slut här. Webbhotellets fel. Detta är min absoluta favoritlåt i ESC. En riktig schlager à la pop. Och hon har en speciell röst som sticker ut. I övrigt? Den intelligenta värktabletten Ipren har blivit pappa.

Fördel: Allt!
Nackdel: De distraherande dansarna.
Happening: -

20. Norge - Alexander Rybak: Fairytale

Pojkvaskern kan inte sjunga. Den oskolade rösten överröstar naturbegåvningen. Det han gör med rösten är motsatsen till att waila (där man snabbt ändrar tonhöjd och ansats i sången). Röstmässigt påminner hans sång hur stora bocken Bruse klampade över trollets bro. Det vill säga väldigt klumpigt och anstötligt.

Fördel: Dansarna.
Nackdel: Texten och rösten.
Happening: Dansarna.

21. Ukraina - Svetlana Loboda: Be my Valentine!

Varför har Ukraina alltid så slampiga bidrag? Bra utförande trots detta och jag är fascinerad över dansarna här också. Deras dans med ryckande axlar. Dock vet jag inte om låten är så bra, för det låter som upprepning av tidigare bidrag från Ukraina. Hm. Visst påminner hon om Madonna när hon rör sig på scen? En favoritlåt.

Fördel: Discorökare.
Nackdel: Lång väg till refräng - de borde börjat med refrängen.
Happening: Hon kan röra sig på scen och sjunga samtidigt.

22. Rumänien - Elena: The Balkan girls

Nej, bort! Först och främst - lär dig engelska om du ska sjunga på engelska! Baddi ska tydligen vara party. En strandlåt. Där sangrian flödar friskt. Då kan man nog tycka att detta är bra. Om man samtidigt fått solsting.

Fördel: Njet.
Nackdel: För lite instrument som skulle kunna höja låten.
Happening: Ingen. Ting.

23. Storbritannien - Jade Ewen: It’s my time

Dussinlåt ur en musikal med en Houston-wannabe på sång. Finns inget bra med detta.

Fördel: Absolut ingenting.
Nackdel: Har inget med schlager att göra.
Happening: Hon satt på huk i inledningen och visade muttan (nästan) - snacka om röstfiske.

24. Finland - Waldo’s people: Lose Control

Nja, just nu känner jag mig inte som en halvfinne, för detta är inget jag älskar även om de gör det bra. Jämförelsen med E-type är att här kan sångaren både sjunga och rappa (sådär gällande båda).

Fördel: Tempo i balladernas afton.
Nackdel: Rap är alltid omotiverat.
Happening: Brinnande oljefat.

25. Spanien - Soraya: La noche es para mi

Svagt bidrag med falsksång. Det finns inget att säga.

Fördel: Spanien försöker modernisera sig utan att ha ett bidrag hämtat ur ett barnprogram (som tidigare år).
Nackdel: Det mesta. Allt.
Happening: Hudfärgad kroppsstrumpa.

Jag återkommer efter midnatt med sammanfattning av hur det gick.

Är jag förvånad? Självklart inte. Men jag sparar reflektionerna tills jag fått en natts sömn och gått igenom ESC en gång till.

Jaha. Behöver jag säga det? Norge vann.

En av mina favoritlåtar som jag brukar sjunga till. Det är väl dags att ladda upp inför Eurovision Song Contest på tisdag...

Je suis une poupée de cire
Une poupée de son
Mon cœur est grave dans mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Suis-je meilleure suis-je pire
Qu'une poupée de salon
Je vois la vie en rose bonbon
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Autour de moi j'entends rire
Les poupées de chiffon
Celles qui dansent sur mes chansons
Poupée de cire poupée de son

Elles se laissent seduire
Pour un oui pour un nom
L'amour n'est pas que dans les chansons
Poupée de cire poupée de son

Mes disques sont un miroir
Dans lequel chacun peut me voir
Je suis partout à la fois
Brisée en mille eclats de voix

Seule parfois je soupire
Je me dis a quoi bon
Chanter ainsi l'amour sans raison
Sans rien connaitre des garçons

Je suis qu'une poupée de cire
Qu'une poupée de son
Sous le soleil de mes cheveux blonds
Poupée de cire poupée de son

Mais un jour je vivrai mes chansons
Poupée de cire poupée de son
Sans craindre à la chaleur des garçons
Poupée de cire poupée de son

Texten jag fann på nätet var inte helt korrekt, så jag ändrade den. Nu ska det stämma. N'est-ce pas?

Föga överraskande slutade schlagereländet på enda möjliga sätt. En vann.

Folkets röster avgjorde och man var lika eniga som i delfinalerna. Jurygrupperna däremot spretade och kunde inte bestämma sig för att hålla en enhetlig linje, vilket jag tolkar som att jag hade rätt. Årets bidrag var urusla och hur väljer man då något som är "bäst"? Jurygrupperna består bl.a. av branschfolk.

Därför var det så lätt för folkets röster att köra över jurygruppernas val. Jag hade verkligen blivit skräckslagen om Sarah Dawn Finer vunnit eftersom hon fått kämpa sig igenom Andra chansen och alltså inte hade folket med sig. Att Caroline af Ugglas kom på silverplats kanske också kan tyckas märklig då också hon fick ta sig via Andra chansen, men där har vi en låt, en röst och en personlighet som växer - något jag sagt hela tiden.

Men jag är ändå skräckslagen. Jag har absolut inget emot La voix med Malena Ernman. Den är helt okej. Däremot är frågan om det gör någon skillnad i ESC när årets upphovsman är den samma som förra året - Fredrik Kempe. Och då hamnade vi på 18:e plats.

Sedan kanske man också ska fundera på hur det kan komma sig att en inplockad joker går och vinner. Visar det inte också på att vi inte skickar in tillräckligt bra bidrag till tävlingen? Ett beställningsjobb vinner.

Jag har också hört det där argumentet att vi måste finna en vinnarlåt som dessutom kan ta hem hela Eurovision. Varför? Vår inhemska final är väl den vi värdesätter mer? Ser man till skivbranschen här i Sverige är man bara intresserad av den nationella marknaden. Majoriteten av bidrag ligger på listor över hela året och genererar pengar. Varför satsa på osäkra kort att skicka ESC där vi, även vid eventuell vinst, inte får någon utlandsmarknad försäljningsmässigt. Så jag förstår att det är samma upphovsmän år efter år i mer än ett bidrag. Pengarna finns i landet - inte i övriga Europa. Fokus kommer alltid att ligga på vår egen marknad och därför låter bidragen samma år efter år. Vi har sopat in oss själva i ett hörn. Och med "vi" menar jag svenska musikbranschen. För vi vill ha det så här.

Min favorit slogs ut ganska tidigt. Sverige är inte redo för bossapop. Maja Gullstrands bidrag Här för mig själv var i mitt tycke årets bästa låt. Och Caroline därefter.

Självklart måste jag kommentera överraskande Melodifestivalen. Varför det gick som det gick.

Efter första röstningen gick fem vidare:
- Agnes
- Star Pilots
- Sarah Dawn Finer
- Malena Ernman
- Thorleifs

Självklart fick alla här skrämselhicka. Ingen vill riskera att ett värdelöst dansband med röstsvag sångare ska gå vidare. Då måste man tokrösta - men på vad? Agnes, Star Pilots och Sarah Dawn Finer förstod man ju skulle få många röster och att Malena Ernman skulle riskera utslagning av ett patetiskt dansband. Alltså var Malena missnöjesröstarnas alternativ - av två anledningar. Slippa dansband OCH tendensen vi sett alla deltävlingar; totalt 32 hopplösa bidrag där udda låtar går vidare för att folk är trötta på upplägget och årets låtar är sämre än på många år.

Nu var det dags att rösta mellan duellanterna. Här var inte Thorleifs längre med i leken - tack och lov! Så folk slutade rösta och lät naturen ha sin gång. Därför vann Malena över Sarah Dawn Finer.

Och fördelen med att Malena vann... Är vi inte lite väl trötta på alla årets ballader? Men vilka som slutligen hamnar i final vet vi inte. Eller vem som vinner. Själv tycker jag att vi kan skicka vilket bidrag som helst till Moskva - vi kommer sist med vilket av bidragen som helst. Om vi ens tar oss vidare från kval till final i Moskva. Årets bidrag är verkligen riktigt urusla.

Ett märkligt uppvaknande. Två saker ekar i huvudet på mig.

Det första är BWO:s värdelösa ballad från melodifestivalen i lördags. Jag visste inte ens att jag kom ihåg den, men där är den nu 2½ dygn senare - i min skalle! Aaargh!

Det andra är ett ord (två då), nämligen Dresslers syndrom. Jag tycker mig känna igen det. Så jag sökte på nätet och fann att mina ögon passerat namnet i söndags när jag läste en lista över sjukdomar. Men jag vet att jag inte reagerade då eller stannade upp vid begreppet. Då. Nu när jag ser en svensk synonym på begreppet vet jag faktiskt exakt vad det är. Men varför har jag det i huvudet nu 1½ dygn efter att jag läst ordet?

Ovan är något som bara fanns där nu när jag vaknade. Något som måste ha legat i bakgrunden och plötsligt bestämt sig för att poppa upp till ytan. Så... fjantigt!

Nåja. I dag är det dags för semlan. Fettisdagen.

Sedan jag såg Abba vinna Eurovision Song Contest 1974, kan jag inte påminna mig att jag missat någon årsupplaga av melodifestivalen eller ESC. Det är något som alltid hört till - man tittar oavsett vad man tycker.

När jag började blogga för tio år sedan upptäckte jag att det var ett tacksamt ämne att skriva om. Allt tycker något. Eftersom det på nätet bara engagerade de frälsta - som enbart skrev om hur bra allt var, eller besvikelse det var att deras favoritlåt inte vann - valde jag inriktningen massaker. Kritisk blick, kritiskt öra. På ett skämtsamt och lättillgängligt sätt.

Förra året tog jag en bloggpaus och hoppade över schlagermassakern. Väldigt skönt att åter bara bli en tv-tittare. Och inte behöva engagera mig mer än de minuter tv-sändningen varade.

Därför tyckte jag i år att man kunde göra två flugor på smällen och skriva samtidigt som man tittade. Men, usch! Där finns inget att skriva om! Årets upplaga är så urusel att jag inte finner ord. Jo, totalsågning finner jag ord till, men inga ord för att ge omdömen. Som att titta på smutsigt diskvatten som man sedan ska bedöma vilket som är minst hälsovådligt.

Av denna anledning lägger jag ner schlagermassakern med hopp om bättring till nästa år. Och då menar jag bättring på de bidgrag som presenteras. Drömscenariot är bra artister med bra låtar. Allt det som inte finns i år. Även om jag ännu bara sett hälften av årets bidrag, så har jag inga förhoppningar om förändring till det bättre i år.

Frågan är bara varför det blivit så mycket sämre i år? Jag vet faktiskt inte. Jag uppskattar schlager. Jag har inte övergett musiken. Min övertygelse är att det verkligen blivit så illa som jag beskriver och att förändringen inte ligger hos mig. Och jag köper inte årets upplaga.

Nej, jag tror inte att jag fullföljer årets schlagermassaker. Årets upplaga av melodifestivalen är för usel för att alls omnämna. Jag kommer nog titta, gäspa och glömma. Skriva tänker jag inte mer göra.

Lajvbloggning! Med början kl. 20.00.

Ännu en lajvbloggning. Som jag ser det finns det två onda ting med schlagermassakern. Lajvbloggar jag kan jag inte koncentrera mig på tv:n i så hög grad, men ska jag blogga efter tv-sändningen kommer jag inte i säng i tid. Nej, ingen arbetshelg men jag orkar inte sitta uppe länge om kvällarna längre. Jag börjar bli gammal.

Under veckan har jag inte följt några skriverier i media kring melodifestivalen. Jag har inte läst andras förhandsåsikter i bloggar. Och jag har inte hört 60-sekunderssnuttarna av låtarna i förväg.

Förra veckan minns jag inget av. Jag var så stressad av jobbhelgen, magsjukan och lajvbloggandet, att det känns avlägset typ år tillbaka. Tittade jag verkligen på melodifestivalen för en vecka sedan?

Nu börjar det!

Nej, jag är fortfarande inte så imponerad av tjafset programledare Mede tvingas inleda programmet med.

Skellefteå

Lili & Susie - Show Me Heaven
Helt okej, okej. Som radioskval, men varför är den så tungsint? Det finns ingen positiv anda i låten. Och L&S – så gamla och trötta de blivit. Jag vill hellre minnas så som de en gång var. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka. Där var väldigt många upphovsmän till låten och det blev lite burksoppa av det. Lite lagom menlöst. Jag saknade krydda i låten.

Bilden föreställer Show Me Heaven - med Maria McKee

* * * * *

Lasse Lindh och Bandet - Jag ska slåss i dina kvarter!
Nej, Gessle-rock! Marginellt bättre sångröst än Håkan Hellström. Vad i helskotta har vi gjort att förtjäna detta i mello? Dansa gata upp, gata ner? Öh, är det inte snott från förra veckans Scotts-bidrag? De körde gata upp, gata ner. Sponsras Melodifestivalen av svenska bilindustrin? Inte konstigt att det går så dåligt för Volvo och Saab.

Bilden föreställer ett kvarter - Skarpnäck

* * * * *

Jennifer Brown - Never Been Here Before
Kvällens hittills bästa röstinsats. Första balladen också. Jag förstår inte – var kommer alla menlösa låtar från som aldrig lyfter eller har tryck? Elfte låten som presenteras och jag måste säga att vi svaga låtar i år. De är tungsinta men går inte i moll. Ska jag nu bedöma den är låten kan jag inte säga annat än att det är sur mellanmjölk, vilket är synd om en bra artist.

Bilden föreställer en plats jag aldrig besökt - Guantánamo

* * * * *

H.E.A.T - 1000 Miles
Hårdrocksvrål och gitarrer? Nej, vad är detta för skitfestival? Och med en sångare med pubishår på överläppen? Hur 80 är inte detta? Gud, vad pinsamt! Märkligt nog skulle låten fungera i lugnare tempo, framfört på en pall och med akustisk gitarr. Förresten – man blir ingen Carola bara för att man fläktar håret.

Bilden föreställer boken 1000 Miles

* * * * *

Markoolio - Kärlekssång från mig
Strongt att han vågar sjunga, och i dessa sammanhang. Men! Ballad? Skämtsamt? Nej, jag förstår mig verkligen inte på årets alla bidrag. Inga hits har jag sett röken av (bara en brinnande bakgrundsfigur). Inget vi kan skicka till European Song Contest.

Bilden föreställer ett känt kärlekspar

* * * * *

Amy Diamond - It’s My Life
Herregud! Blir hon aldrig äldre? Det värsta är att hon tidigare gjort relativt vuxna låtar, men det här?! Det lät som en karaokeversion av Hits for kidz – märkligt falskt också?! Vad tusan ska det här föreställa? Alltså, nu funderar jag allvarligt på att sluta titta på Melodifestivalen för all framtid!

Bilden föreställer Bon Jovis It’s my life

* * * * *

Cookies ’n Beans - What If
Oj, en trio och en gitarr. Första tanken var Göingeflickorna. Tja, likheten är väl folkmusik. Men det blir så märkligt när svenskor ska sjunga country & western. Vi har ingen förankring i den typen av musik. I ESC fanns en counrylåt förra året och det gick absolut inte . Det som är värre med detta bidrag är att tre tjejer står och vrålar fram texterna istället för att satsa på stämsång. Nej, inget bra. Glöm. Radera. Gå vidare.

Bilden föreställer serietidningen What If

* * * * *

Måns Zelmerlöw - Hope & Glory
Kempe? Att han vågar visa sig efter fjolårets fiasko med Charlottes Hero. Men vänta! Detta måste vara årets homolåt. Men är den bättre än Cara Mia? Tveksamt. Men absolut kvällens bästa låt även om jag fortfarande inte vet om detta är något jag själv vill lyssna på framöver. Dock är jag glad över att Måns vågar sjunga de högre tonerna i år. Med CM gick han ner en oktav i höga toner för att det inte skulle spricka och skära sig. Här gjorde han en god insats. Duktig pôjk!

Bilden föreställer filmen Hope & Glory

* * * * *

H.E.A.T. till Globen. Amy till Andra chansen.

Cookies ’n Beans på femte plats.

Är det egentligen rättvist med duellerna? Frågan ställde jag förra veckan också. Som jag ser det är det de jämnbördiga låtarna som hamnar i duell. Konsekvensen är att hälften av de bästa låtarna hamnar i Andra chansen samtidigt som hälften av finallåtarna är de halvtaskiga. Tidigare hamnade alla de halvtaskiga låtarna i Andra chansen men man visste att de bästa redan var klara i final.

Måns till Globen. Lili & Susie till Andra chansen.

Tja. Nu skiter jag i det här för denna vecka.

Äh, glömde ju internationella juryns val. Amy. Ha! De vill verkligen att vi ska misslyckas.

Det är 23 år sedan jag var på en konsert. Jag menar riktig konsert. Internationellt turnérande. Året vaf 1986 och jag såg Eurythmics i Malmö. När jag tänker efter så är det också den enda konsert jag varit på. För jag tycker egentligen bara att det är enbart jobbigt med alla människor, den höga ljudvolymen och den dåliga sikten. Av den anledningen är jag inte så intresserad av konserter trots att jag inte har en kilometer till Ullevi.

Självklart har jag varit på andra mindre konserter, men jag har varit ditsläpad. Det hände ganska ofta när jag var minderårig. Hasse Andersson. Glenmarks. Svenne & Lotta (enda jag gillar). Kikki Danielsson (Wisex?). Bröderna Djup.

Vad har jag förhållningssätt till musik? I dag är det svårt att säga något. Musik tröttar ut mig mentalt även om jag periodvis lyssnar en del. Det måste vara begränsat i små portioner. Ljud är jobbigt.

En gång i tiden testade min morbror mig genom att sätta olika instrument i handen på mig. Jag spelade på gehör (allt utom sträng), det vill säga jag kunde ta ut låtar direkt utan att följa noter. Instrumentet lärde jag mig direkt. Men så spelade jag ju elorgel* också under ganska många år som barn. Så jag kan noter. Numera kan jag inte spela något alls på grund av min dåliga motorik.** Min morbror tyckte att jag, liksom han, borde bli musiker på riktigt. Jag var inte intresserad. Att spela till husbehov är en sak, inför publik något annat.

För några år sedan tog jag sånglektioner, men imponerades inte. Jag tar mig inte ton i onödan (undviker helt) även om jag kan hålla ton (är inte tondöv åtminstone). Ett mål var att börja sjunga i någon kör, men inser att också där har jag fysiska begränsningar (kan inte stå rakt upp och ner i timmar). Nåja. Det finns en del filer på nätet där jag sjunger solo och a capella. Men jag vet inte hur jag hittar dem (annat än om jag laddar ner allt från mina tre olika servrar med filer).

Musik har varit mig väldigt nära större delen av mitt liv. Så är det inte längre. Dock fortsätter jag med min schlagermassaker. För det är verkligen bedrövligt, det som presenteras i form av låtar och framförande. Även om jag själv inte är någon stjärna som precis vill stå i strålkastarljuset på en scen, så gör det mig väldigt ont att höra bidragen varje år. Så falskt. Så dåliga låtar. Så accepterat som något bra.

Den enda konsert jag just nu skulle kunna tänka mig närvara vid är en opera. Madame Butterfly skulle jag gärna vilja se. För med ålder och mognad intresserar jag mig mer och mer för klassisk musik och opera. Och blues och jazz. Jag har alltid lyssnat till sådant, men det blir oftare och oftare. Eller så är jag bara trött på hysterisk populärmusik.

* Elorgel. Tja. De enda noter vi fick spela efter på kurserna var vals och tango. Men jag köpte andra noter själv som jag spelade efter hemma. Eller så slog jag på radion och spelade till vad som än dök upp på radion.
** Sorg! Och jag som gillade att teckna också, klarar inte längre det på grund av motoriken.