Månad: <span>april 2008</span>

En högst ordinär dag. Räkningarna är betalda. Deklarationen har gått iväg via sms. Detta är väl det mest vuxna jag gjort i dag. I övrigt försöker jag ägna så mycket av min fritid jag bara kan åt att läsa skönlitteratur. Sånt jag aldrig hinner annars men som jag försöker prioritera lediga dagar.

Angående rubriken. Jag är myndig. I egenskap av det har jag utövat skyldigheten att betala räkningar och deklarera. Därför – myndighetsutövande!

I am a
Snapdragon

What Flower
Are You?

Nja… Nä!

Update… Glömde… hittat… hos… Stationsvakt.

Jag har förvandlats till en stolt nazi-Jontas på jobbet. Tyrann och diktator. Bwahaha!

Jaja. Datorn är nu fixad. Det behövdes bara 21 sysslolösa timmar innan man fixade allt, så det numera bara är samma problem som för en vecka sedan innan datorn formaterades. Plus minus noll.

Äntligen lite ledigt. Öh. Ja. Jag menar, jag behöver inte närvara på jobbet på ett tag. Ännu en ledig långhelg. Eh, ledig och ledig… Jag tog hem lite ideellt arbete, som vanligt.

Upprörande. Snusbutiken hade stängt tidigt i dag. De har inte öppet mellan vissa klockslag – de har ”när vi känner för det”-öppet. Kanske de bara sålt slut på smuggelsnuset och dragit till Åland för import. Vad vet jag? Snuset är misstänksamt billigt, så något lurt är där.

Jag måste återigen förklara hur nöjd jag är med tillvaron i dag. Rad ett säger allt. Seger. Målgång. Rättvisa. Att vara ångvält har nu äntligen lönat sig.

På tal om ”löna sig”. Nu kan jag inte hålla tyst vad gäller vårdstrejken. Jag håller absolut inte med de argument som finns för högre lön för sjuksköterskor. Visst, de har dåligt betalt, but so what? Något de visste från början. Argumenten högskoleutbildning och/eller studieskulder gör mig mest förbannad. Hur och varför kopplar man det till lön? Studieskulden är något man själv valt att ta på sig, liksom valet av yrke. Jag har också studieskuld, förmodligen mer än vad en sjuksköterska har. Men det är inget argument för högre lön. Utbildningsnivån har heller ingen betydelse i det här fallet. Det är sköterskegruppen, inte arbetsgivaren, som dessutom flyttat utbildningen till högskolenivå vilket det inte var från början. Så därför kan jag inte förstå varför man klagar på arbetsgivaren. De har inte gjort något fel.

Det kan tyckas fel att jag som läkarsekreterare, eller en undersköterska, har mer betalt än en sjuksköterska. Men inte heller det är arbetsgivarens fel. Det är helt och fullt fackets fel som varit svaga i sina förhandlingar. Då är det märkligt att gå ut i en strejk mot arbetsgivaren. Man får väl helt enkelt gå tillbaka till förhandlingsbordet? Nej, jag känner inga sympatier. När jag pratat med andra på jobbet håller man med mig (ja, inte sköterskorna själva då).

Kanske det fungerar om jag neutralt återger fakta?

För ett och ett halvt år sedan byttes alla datorer ut på jobbet. Redan från början krånglade min dator genom att ge felmeddelanden på löpande band, men bara att klicka förbi. Vissa program brukade låsa sig varvid inga program alls gick att använda, starta eller stänga. Lösningen var att med muspekaren klicka ihärdigt tills programmet kraschade. Sedan var det bara att starta om programmet.

Så här har det varit 5-10 gånger per dag i 1½ år. Jag tröttnade, så jag felanmälde eländet. Men jag var tvungen att felanmäla varje program för sig till vederbörande ansvarig för just det programmet. Att anmäla datorn som helhet gick inte. Så förra veckan började person 1 forska på datorn. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 2 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring. Då tog person 3 över och kontrollerade min dator. Utan att nå någon lösning eller förklaring, men kom ändå fram till att hela datorn skulle felanmälas.

Så när jag var ledig i fredags försvann min dator utan förvarning. Jag visste inte om detta, men den togs för att formateras inför ominstallation, men skulle vara tillbaka senast i måndags eftermiddag. Det var den inte, så i tisdags efterlyste jag den. Supporten (person 4) visste inget om min dator. Men efter någon timme dök teknikern (person 5) upp med min dator, installerade den och sa att allt nu var okej. Jag provkörde och upptäckte att min skrivarkoppling var borta vilket bara en administratör har rätt att lägga till. Därför fick jag ringa person 7 för att få detta åtgärdat, men fjärrstyrningen från supporten fungerade inte så en tekniker skulle skickas ut. Då upptäckte jag att samma programkraschar fortfarande inträffade trots omformatering och ominstallation. Alltså ringde jag supporten (person 8) som skulle anmäla det till tekniker. Då kom person 9 för att installera skrivaren men vände när han såg att datorn fortfarande var trasig.

En stund senare kom person 5 upp med person 10 för att se om jag ljög, för datorn skulle ju nu vara i toppform. Jag visade och de häpnade över att jag hade rätt. Person 10 skulle därför efter min arbetstid i går fjärrstyra datorn för att kolla vad som egentligen var problemet. Så i går kväll fick jag ett mejl om att alla programkrascher var ett normaltillstånd som man får leva med.

Jaja, så då återstod bara skrivaren som fortfarande inte var kopplad. Åter ett samtal med supporten (person 11) som fjärrstyrde datorn men inte kunde koppla drivrutinerna då teknikerna raderat dem på servern. Nytt meddelande till tekniker om att omgående installera min skrivare.

Kom de? Nej, jag har suttit hela dagen och åter studerat innertakets struktur. Okej, lite har jag försökt jobba men datorn kraschar även där det inte är ”normaltillstånd”.

Jag har ingen aning om vad nästa steg blir. Följetången är igång. Och jag vet inte om jag kunde vara så neutral. För ingen tror väl att jag med glädje berättar hur det går till inom vården? Elva personer och ingen har ännu kunnat fixa en fungerande och felfri dator åt mig.

Tja, även om jag inte kan jobba så får jag ju ändå lön. Det enda som egentligen irriterar mig är att man tog datorn utan förvarning och raderade alla mina specialfiler som jag lagt ner timmar på att skapa. Säkerhetskopior? Njae… Jag hann aldrig…

Jag har blivit så rädd för att skriva. Rädd för att stöta mig. Rädd för att ha en ståndpunkt, åsikt, tanke, vilja. Kanske jag bara bränt mig för många gånger på nätet genom åren vilket nu resulterat i ren och skär feghet. För samtidigt har jag med ålderns rätt slutat bry mig. För jag tänker, gör och säger saker som jag vill. Men inte på nätet.

Det gör mig arg på mig själv. Kanske lite också på de som hämmar mig. Jag tycker inte om att ha hämningar. Jag har passerat det stadiet. Det känns som att ha blivit nedtryckt i lådan igen. Mitt känsloliv är åter paketerat. Det kan aldrig vara hälsosamt.

I dag ikläder jag mig en egenhändigt tillverkad munkavel.

Mitt fack har sagt att jag ska ställa mig neutral i sjuksköterskornas konflikt. Ja, facket har alltså gått ut med en officiell önskan till sina medlemmar.

På jobbet fick jag i dag chansen att studera innertakets struktur. Bäst att inget säga om hur tillståndet för min dator är. Teknikerna är väl inte riktigt… klara… än.

Jag bör hålla tyst i dag. Det är mest hälsosamt så. Men hornen skaver under huden i pannan och vill bara poppa fram. (På tal om det där sista: Andra kanske borde ha haft min självdisciplin?)

Sista kvällen på min långhelg. I morgon är det åter arbete. Med lätt oro undrar jag om min dator är tillbaka där. I fredags stals den av IT-folk som lovade vara tillbaka med min dator, förhoppningsvis fungerande, tills jag åter var i tjänst. Är där ingen dator – jag vara sysslolös. Därför har jag packat ner min EKG-tolkningsbok i väskan. Det är nära nog ett arbete att sitta och plugga på jobbet. Annars kan jag ju fördriva tiden med att planera två föreläsningar, ett som jag har i veckan och ett jag har i nästa vecka. Men det hade inte varit dumt att då komma åt de påbörjade filerna som finns i den stulna datorn. Visst, de skulle säkert formatera datorn, men filerna är inte lagrade på hårddisken.

Det har varit skönt och avslappnande med långledigt. Nu ska det nästan bli kul att återgå i tjänst. Nästan. Om bara den förbaskade datorn är tillbaka. Där fanns förresten filer på hårddisken som förmodligen är borta. Jag hann inte säkerhetskopiera dem. Jag visste inte ens att datorn skulle stjälas utan förvarning från IT-folket. Datorn har varit trasig (men fungerat) i 1½ år. Typiskt att de passar på och tar datorn när jag är borta.

Hm… undrar om det finns någon annan ledig dator att låna… Men då får jag släpa med mig typ 30 pärmar + diverse böcker som jag behöver tillsammans med en dator. Äh, jag inväntar min egen dator. Undrar om den alls kommer den här veckan? Plötsligt blev jag uppgiven, vis av erfarenhet.

Jag har gått en tid och suktat efter en ny Vår kokbok. I dag gav jag efter och införskaffade den. Jag har redan en, men den är 20 år gammal. Nu när jag sitter och bläddrar i den nya så upptäcker jag nya saker hela tiden. För 20 år sedan åt man tydligen inte sallader, för det kapitlet är nytt för mig. Och alla andra nyheter som kommit in i boken. Det jag dock imponeras mest över är insikten som säger att det hänt väldigt mycket med vår matkultur på ynka tjugo år. Det var verkligen dags att uppgradera sig.

Men jag behåller min gamla kokbok också. Man har verkligen skurit ner på informationen om hur man hanterar kött och fisk. Okej, så det mesta är redan styckat och rensat när man köper det i affären, men ändå.

Tittar jag på människorna utanför mitt fönster går det inte att avgöra om det är vinter eller sommar. Solen skiner och det är fem grader varmt. Äldre går med vinterjacka och mössa, medan de yngre går i t-shirt. Jag kan förstå att det känns töntigt att gå i vinterkläder när solen värmer, men det är kallt. Det är en sällsynt vindstilla dag, men ändock kallt.

Om en stund ska jag gå till Ica och bokhandeln. Den stora frågan är vilken grupp jag ska sälla mig till; de yngre eller de äldre. Ska jag ta vinterjacka eller sommarjacka (absolut inte enbart t-shirt)? Ack, dessa beslut! Med min ambivalens är det skäl nog att inte gå ut, enbart för att slippa ta ställning.