Månad: <span>maj 2008</span>

Förra året kom Sverige och The Ark på en 18:e plats. Samma placering i år. Skillnaden är att vi fick fler poäng förra året.

Jag är nöjd. Charlotte hamnade ungefär där jag trodde att hon skulle hamna. Så många bra låtar i ESC och Hero är inte en utav dem. Jag tyckte inte ens om låten när den vann svenska uttagningen då också där fanns så många bättre låtar. Av någon anledning skickar vi artister, inte låtar, som vi tror kan göra bra ifrån sig. Omöjligt. Skickar vi skitlåtar och dåliga framträdanden (d.v.s. inte mycket till show) så går det så här. Det antiklimax som uppstår varje år – efter all segervittring – beror på att media hausar upp det. Varför kan ingen ta ett steg tillbaka och försöka se lite nytert på tillvaron? Objektivitet, någon?

I år har jag inte varit särskilt intresserad. Det har väl främst märkts av att jag inte skrivit några egentliga sclagermassakrar.

Ryssland vann? Tja, känd artist som alla kommer ihåg från 2006. Status genom att Timbalandstallet varit inblandade. Låten är inte bra. Trist också att ännu en ballad vann tävlingen. Annars är det kul att Ryssland äntligen vunnit (tre förra året, två 2006) och att en manlig artist vann. Det var länge sedan sist. (Manlig soloartist, jag har inte glömt Lordi men det var en mixad grupp).

Spännande. Vilka ursäkter ska vi nu få höra om varför det gick så dåligt för Charlotte? Ingen lär erkänna att vi hade en dålig låt trots att det är sanningen.

Mitt fack, SKTF, har lanserat en ny sida för SKTF-tidningen. Där kan man under ”Ditt yrke” se vilket av fackets yrkesgrupper som är populärast. Inte är det då läkarsekreterare.

Det påminde mig om ett samtal jag hade på jobbet i går. Vi diskuterade löneutveckling och om hur jag blev bemött när jag flyttade från Kristianstad till Göteborg. Jag blev då underbetald jämfört med mina kollegor och fick under ett års tid bevisa att jag var på riktigt. Tre löneförhöjningar fick jag mitt första år. Åtminstone tror jag att det handlade om att jag var tvungen att bevisa att jag hade yrkeskompetensen trots att jag redan jobbat i åtta år som läkarsekreterare. Tidigare arbetsgivarintyg verkade inte bevisa något.

Varför tror jag att jag fick det här bemötandet? Genom erfarenhet. Redan som nyutbildad läkarsekreterare fick jag bevisa att jag var på riktigt även om jag blev portad. För landstinget vägrade anställa mig 1992 eftersom jag: 1) var man, 2) och normala män väljer inte lågavlönade kvinnoyrken, 3) samt kan därför inte vara seriösa och 4) personalsekreteraren skulle se till att jag aldrig fick ett jobb baserat på punkt 1-3.

Fortfarande efter 16 år i yrket känner jag att jag ständigt måste bevisa min kompetens och mitt engagemang. Sexton år av massivt motstånd som jag vägrat acceptera. Kommentarerna jag fått från arbetsgivare är att jag inte ska kunna arbeta eftersom jag har ms. Eller att jag inte har de arbetsuppgifter jag utför. Och därför inte kan få betalt för det ansvaret jobbet innebär.

Jag har aldrig hört något liknande. Åtminstone inte att mina kollegor skulle ha behövt utstå det jag ständigt lever med. Möjligtvis förekommer det i typiska mansdominerade yrken där kvinnor försöker ta sin självklara plats. Jag frågar mig inte längre om jag är utsatt för omvänd diskriminering. Svaret är nämligen ganska självklart. Och det finns inget jag kan göra åt det. Både fack och DO har varit inblandade, men vad hjälper väl det? Hjälp och stöttning kan bara kvinnor få? För män ska klara sig ändå? Män tar ingen skit utan söker nya vägar till andra arbetsgivare? Men så lätt ger jag mig inte. Får väl se hur det utvecklar sig nu. Jag slåss för min rätt och integritet. Hur många hade stått ut i sexton år?

Mellan hösten 1999 och hösten 2003 gav jag mig själv en spruta varannan dag som gav mig så starka biverkningar att jag blev sängliggande dagen efter injektion. Från hösten 2003 till dags datum tar jag istället en annan sorts sprutor, som jag tar varje dag. Helt utan biverkningar och med god effekt. Till skillnad från de tidigare sprutorna som inte bromsade ms-förloppet alls.

De första åren var jobbiga. Man fick själv blanda sprutorna genom ampuller och som man sedan fick dra upp i sprutan. Sedan fick jag injicera manuellt i mage eller ben. Och som sagt med rejäla biverkningar i form av svår muskel- och huvudvärk.

När jag bytte till de nya sprutorna var de förfyllda samt att jag fick en autoinjektor som skjuter in innehållet utan att man ska behöva förlita sig på sin dåliga ms-relaterade fingermotorik. Så jag har i snart i fem år dagligen tagit en spruta med en autoinjektor.

De är inte bra. De tömmer inte sprutorna helt så jag får inte i mig den mängd läkemedel som är meningen.

I dag har det varit en lång dag på jobbet. Från dess jag lämnade hemmet i morse tills jag kom hem igen från jobbet och nådde min dörr hemma, hade det gått 12 timmar. Jag var redan sen med att ta sprutan och den var inte ens rumstempererad då den fortfarande låg i kylskåpet. Så det fick bli uppvärmning av spruta genom att sitta och hålla i den i tjugo minuter. När det sedan var dags att ta den orkade jag helt enkelt inte resa på mig och hämta autoinjektorn. Så jag gjorde på det gamla hederliga sättet som jag inte gjort på år. Jag högg kanylen i benet där jag satt försjunken i soffan. Lite besvärligt av några anledningar. För det första saknar sprutan ”vingar” så där finns inte att hålla i. För det andra är det nästan omöjligt att sticka en kanyl i min hud. Efter alla tusentasls sprutor jag satt i benen har jag så omfattande ärrvävnad att en autoinjektor behövs för att slå hål på huden. Jag har läderartad hud. Men det gick även om jag fick kämpa en stund. Fördelen med den manuella sprutan var att jag fick i mig allt innehåll samt slapp undan blödningen. Annars blöder jag alltid efter kanylen – kanske för att jag dessutom tar blodförtunnande efter den misstänka stroken för 1½ år sedan. Och jag måste ta blodförtunnande livslångt eftersom min far fick hjärtinfarkt före 50 års ålder. Ärftligheten gör att jag måste ta den här medicinen också.

Men lite stolt är jag. Svårt att förklara, för jag har aldrig haft sprutskräck. Men det där att det trots allt gick med tanke på den dåliga utformningen av spruta samt min läderartade hud. Dock tror jag inte att jag fortsätter med manuella injektioner. Det tar för lång tid. Dessutom har jag en katt som undrar vad jag håller på med, vad det är som sticker ut från mitt ben. Så hon vill knuffa med nosen på sprutan när jag har kanylen inkörd kroppen. Inte lyckat.

Jag… öh… hinner nog inte mer blogg nu förrän på söndag kväll. Glöm schlagern – jag har annat för mig från och med nu.

Apoteksbesöket kan jag glömma. Det hinns inte med. Under förmiddagen har jag haft besök av fönsterputsaren. Efter det har jag hängt upp nya gardiner (lila, jättetjusigt). Men detta har inte tagit så lång tid. Det har istället konsekvensen av att vara ledig varit. Alla dessa mejlutskick hit och dit med jobbet. Tydligen är där kaos och jag sitter på distans och försöker ge direktiv och rabblar upp regelverk från Socialstyrelsen direkt ur huvudet. Dessutom fajtas jag lite med kommunen och försäkringskassan telefonledes.

Nåja. I detta kaos av att vara ledig tvättar jag skjortor (oh, måste stryka också innan arbetsdagen i morgon), lagar mat och… det viktigaste av allt… Jag har precis betalt in min årsavgift till webbhotellet. Så jag lär kunna blogga i ytterligare ett år. Tror jag. När betalade jag in för min webbadress? Äsch. Det är inte aktuellt just nu åtminstone.

Tillbaks till kaoset. Öh, vänta… satt jag inte och tittade på dvd innan jag laddade om tvättmaskinen och betalade min räkning? Oj, jag har nog pausat dvd:n. I dag är jag verkligen disträ. Som sagt kan jag glömma apoteket.

Självklart funderar jag på att flytta tillbaka till Kristianstad. Jag tänker på det varje dag. Men där finns två anledningar till att jag inte gör handling av det. För det första har jag mitt arbete i Göteborg. Det befinner sig i en intressant utvecklingsfas och jag skulle gå ut i arbetslöshet om jag återvände till Skåne.

Den andra orsaken till att jag inte vill tillbaka till Kristianstad är att jag inte längre känner igen staden, miljön, mentaliteten, och så vidare. Under mina åtta år i Göteborg tror jag att både jag och staden utvecklats men inte åt samma håll. Klyftan har växt. Till den grad att jag aldrig kan återvända. Någonsin. Skulle jag trots allt göra det, så skulle jag åter lämna Skåne inom ett år. Anledningen till att jag sätter likhetstecken mellan Kristianstad och Skåne i stort beror på det högfärdiga storhetsvansinne som drabbat politikerna både på kommun- och regionnivå. Jag vill inte leva i den världen.

Är det så mycket bättre i Göteborg då? Nej, förmodligen inte. Skillnaden ligger i att jag anpassat mig till rådande situation här. Mitt liv fungerar här. (Tror aldrig att Göteborg kommer att lämna sin nuvarande mentalitet). Kanske inte perfekt och därav att jag dagligen funderar på skånelandet. Men det är bara att skaka av sig de tankarna. Om inte annat så räcker det att jag läser Sydsvenskan och Kristianstadsbladet eller pratar med de jag lämnat efter mig.

När min feedläsare radar upp nyheterna kan de te sig väldigt märkliga. Eller logiska.

Nåja, jag är lugn. Säger experten att det är okej för barn att hållas som gisslan, så får jag väl tro det.

Hela veckan har jag skjutit på det framför mig. I dag var jag helt enkelt tvungen att ta itu med allt det där jobbiga. Så jag traskade till apoteket där jag tog ut mina mediciner samt beställde hem komplettering tills på måndag, gick till bankomaten, gick in i snusbutiken där det blev två stockar snus, gick vidare till grillkiosken för Dagens lunch (biff med mos) och slutligen till ”posten” där jag hämtade specialbatterier som jag beställt till telefonen. Allt som allt 25 minuter.

Varför detta var så jobbigt? Jo, för att det känns som Göteborgsvarvet. Fast nu blev det bara torgvarvet. Som känns livsfarligt eftersom jag blir spaghetti i benen och yr samtidigt som jag ska korsa fyra vägbanor och totalt fyra spårvagnsspår. Det gäller att vara stadig på benen och se sig för då här inte finns trafikljus men hårt trafikerat. Nåja, jag klarade mig i dag också. Annars är det rätt ofta att här håller ambulanser som plockar upp alla som blir överkörda på övergångsstället eller av spårvagnen. Varje vecka är väl ingen större överdrift.

Åter långledig. Det blev bara två arbetsdagar den här veckan. Men jag måste nog ändå förbereda lite möten jag har i nästa vecka. Så helt slapp kan jag inte tillåta mig att bli. Annars skulle det vara väldigt skönt. Slappa. Vara ledig på riktigt.

På tal om det. I måndags blev semestern äntligen klar. Mer än två månader dit men bara totalt 30 arbetsdagar. Plötsligt blev jag stressad. Och sedan har jag bara tolv semesterdagar som jag bryter i halvtid för en arbetshelg.

Insikter ska man skynda sig att skriva ner. Jag fick en precis. Plötsligt inser jag att man börjat lyssna på mig på jobbet. Jag värdesätts. Mitt kunnande har fått ett erkännande. Med tanke på hur många år jag fått kämpa med det, så måste jag säga att jag känner… tacksamhet. Motvinden har svängt om och blivit medvind. Jag är nöjd. Inte i form av bekräftelse, utan för då jag har rätt och nu inte behöver argumentera. Men annars fortsätter jag som vanligt med det jag alltid gjort. Skillnaden är också att jag inte känner mig så utsatt. Det underlättar.