Dag: <span>9 februari 2013</span>

Publicerad 9 februari, 2013

Styrka


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Jag har en favoritlåt med Louise Hoffsten.

HEALING RAIN

you were both a stranger
and a friend
I can see that now at
our road’s end
I saw you, you saw me
but we saw love differently
and I never was one to pretend

I thought time would change things
and you tried
I know now how much you
had to hide
I used a thousand words
I knew you never heard
what I tried to tell you when I cried

now I’m alone
and only the passing of days
can wash away these tears of pain
and may they flow
’til all the hurt slowly fades
’til all that remains
is a healing rain
’til all that remains
is a healing rain

sometimes love is blind to
who we are
sometimes in a dream we
see too far
I set my sights to high
I tried to touch love’s sky
and when I fell the ground was hard

I watched you go
and only my heart can explain
these tears of pain, my tears of pain
someday I know
something of love will remain
I just hope and pray
for a healing rain
time will show
that only love can remain
I hope and pray
for a healing rain
I hope and pray
for a healing rain

||||| 0 I Like It! |||||

Musik

Kommentarer stängda

Publicerad 9 februari, 2013

Paralyserad

Hur har min natt varit? Inledningsvis hemsk! Efter en timmes sömn fick jag sömnparalys. Jag vet att min far drabbades ganska ofta och jag har det också emellanåt. Hur vanligt det är vet jag inte, förmodligan mycket även om det inte är något man pratar om.

Wikipedias sammanfattning är en ganska bra beskrivning, men jag uppfattade inte några sexuella anspelningar, att någon skulle stå vid sängen eller att jag blev bortrövad av utomjordingar. Nej, det var mer klassiskt:

  • Jag var vaken, men min kropp var förlamad.
  • Jag kunde titta, röra på ögonen.
  • Jag kunde höra som vanligt (festglada människor ute, min nattradio som alltid är på).
  • Jag var hela tiden medveten om att det var en sömnparalys, att jag var vaken men inte kunde väcka muskelkontrollen.
  • Min hjärna försökte få kontroll över musklerna. Jag kände hur jag rörde på kroppen – det kändes som om jag gjorde det samtidigt som jag inte rörde en muskel. Märklig upplevelse. Jag kunde heller inte prata.
  • Jag kämpade verkligen för att försöka väcka mig själv (okej, jag var vaken men försökte väcka kroppen/musklerna).
  • Eftersom jag såg kunde jag följa klockan. Det tog cirka tio minuter innan jag äntligen kunde sätta mig upp och skaka av mig obehaget en sömnförlamning innebär.

Om jag nu var medveten och vaken, varför kunde jag inte ”väcka” mig själv? Varför var det så nödvändigt för mig att kunna sätta mig upp? Varför kunde jag inte bara vara nöjd med läget och somna om? Jo, jag behövde vända på mig. Det är smärtsamt att ligga still i en timme (MS thing)

När jag väl lyckats ändra min liggställning så somnade jag om direkt. Efter att först ha läst lite twitteruppdateringar på mobilen.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt

Kommentarer stängda