Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Självklart är min sömn störd efter så lång ledighet. Senaste två dygnen har jag totalt sovit 9 timmar vilket kanske är lite för lite. Ändå har jag inte besvärats särskilt av det, utan har jobbat normalt. Det jag upptäckte av en händelse i dag är att jag nog inte behöver rollatorn längre. Knappt krycka heller. Frågan är om det bara är något tillfälligt eller om yrsel och panikångest har gått tillbaka? Jag tror att yrseln är nyckeln till panikångest. Det ena skapar det andra. Så ingen yrsel – ingen panikångest? Samtidigt har jag också vilat under lång tid nu och verkligen kommit ifrån alla stressmoment. Men nu är jag tillbaka i stressen. Där är några saker som stressar mig på jobbet.
Nej, jag älskar att ha för mycket att göra på jobbet! Där ska vara kaos! Mitt kaos. På mina villkor. Däremot så reagerar jag enormt negativt på när någon kommer och ger mig arbete som inte gick att förutse och som inte går in tidmässigt i mitt schema. Jag behöver framförhållning på minst ett halvår (jo). Så tajt är det. Och jag avskyr när jag tvingas att göra saker som jag finner oacceptabla men inte kan (får) neka att göra det. För att inte sedan tala om att behöva jobba med vissa personer där jag sagt ”aldrig”, fått det sanktionerat, och sedan ändå ovillkorligt tvingas. Och det här negativa… Det är januari-februari-mars. Kanske april också. Sedan är jag fri!
Det värsta med detta jag ska behöva utstå nu under kvartal 1, är att mina egna arbetsuppgifter – det jag är anställd att göra och som ingen annan kan – blir liggande i en växande hög på skrivbordet. Som jag ska arbeta ikapp när allt sedan egentligen är för sent. Det enda positiva under kvartal 1 är att jag har en (1) kamrat. I par ska vi utbilda tillsammans väldigt mycket de kommande veckorna, och denna kamrat som jag egentligen inte organisatoriskt har någon samhörighet med, ställer upp enbart för mig. Varför? Jo, h*n ser orättvisan och inkonsekvensen jag får utstå och känner medlidande. Eftersom vi känner varandra från andra sammanhang, så litar vi också på varandra och kan samarbeta (något som jag kan säga är svårt med vissa andra personer). Jag kan aldrig återgälda denna… vänlighet. Det är inte första gången jag får stöttning från denna person. Tacksamt…
Är där något jag ska bli förbannad för, så är det detta att alla (jag menar alla) säger att jag ur ett sjukdomsperspektiv aldrig får stressa eller tvingas till saker som inte är motiverat. Just därför blir jag lite orolig för vad detta kommer att innebära för mig. Att inte få göra mitt eget arbete under så lång tid.
Jag räknade lite på januari månad. Om vi säger att jag ska jobba 160 timmar i januari (4 veckor à 30 timmar) så har jag 16 timmar där jag kan göra eget arbete (som är 75 %). Men dessa små luckor fylls snabbt av andra och inte av mitt arbete. På 10 % ska jag hinna 75 %. I de bästa av världar.
Det ”roliga” är att jag inte har en aning om vad eller hur jag ska utbilda. Men jag ska. Tvingad. Och jag är totalt ovetande.
