Dag: <span>6 mars 2014</span>

Även om jag är tv-seriefanatiker som ogillar långfilmer, så försöker jag att en gång per vecka hyra en långfilm via Itunes. Den här veckan blev det Gravity som blev Oscarsbelönad häromdagen. Att få 7 Oscars var förmodligen motiverat. En Oscar för varje betygsgrad jag ger den av 10 möjliga.

Det som imponerar och som blir uppenbart när man ser filmen, är hur man i en och en halv timme faktiskt får en väldigt tunn story. Ja, det är imponerande. Varför kommer jag till strax. Det som förvirrar mig något efteråt är att dessa 91 minuter ska motsvara en linjär handling i realtid. Men egentligen är det tre timmar handling på 91 minuter. Det går inte riktigt ihop eftersom där inte är några egentliga kamerabrytningar, utan man får vara med utan avbrott vad som händer under tre timmar. Fast på 91 minuter. Ja, förvirrande.

Ja, storyn är lite tunn men fyller ut sin tid och är i sammanhanget väsentlig och realistisk. Man blir inte bombaderad av något spektakulärt (annat än de otroligt välgjorda och snygga visuella effekterna), utan det är balanserat och avskalat. Det som också imponerar är en annan form av avskalat. Hela filmen består av två skådespelare, Sandra Bullock (Oscarvinnare!) i huvudrollen och George Clooney i vad jag vill säga en mindre biroll. Utöver det finns det fem röstskådespelare (över radio) och några stuntskådisar. Så hur tunn storyn än är så håller den, och det mycket tack vare det visuella och skådespelarinsatserna. Ska man etikettera filmen så är det en kombination av rymdfilm och katastroffilm, men den etiketteringen förringar filmen. Så jag säger bara – bra film!