Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Och där åkte skägget! Nej, lugn! Jag fick i går ett litet ryck och gjorde en egen liten trimning på 2-4 cm där det var som mest vildvuxet. Skägget växer inte jämnt bilateralt. Högersidan har varit lite längre än vänstersidan, så jag bara jämnade till det lite för att få till symmetri. Ingen såg det på jobbet förrän jag berättade det.
Trots att jag tjatat i två veckor, så vill inte min student anlägga skägg. Besvikelsen! Men läkarna har blivit duktiga på att nu anlägga skägg då de känner sig inspirerade. Ja, livet blir så mycket lättare med skägg! Det kräver ingen omvårdnad (mer än schampo, balsam, olja, balm, kamning och borstning). Man blir populär hos båda könen och får skamliga förslag från alla håll. Och så får man gratisfika i kiosken*.
Annars är jag ganska plågad av jobbet där jag har för mycket att göra (som alltid). Men jag hade inte räknat med så mycket så snabbt på året. Därmed blir jag mer stressad som leder till 1) mer yrsel, 2) mer neurogen smärta, 3) magont, 4) kronisk huvudvärk och 5) sömnbrist där jag sover 2 timmar per dygn. Sjukgymnastiken och gym har jag fått lägga ner trots att det hjälpte så mycket. För jag hinner inte och är för stressad. Fortfarande har jag ett helvete med flärdtjänsten. Inte blir det bättre av att chaufförerna skäller på mig. Jag som kund får allt ovett som de känner gentemot flärdtjänsten som uppdragsgivare. De hinner köra, hinner inte hålla tider, de är för få bilar, får för dåligt betalt plus att de sjukskriver sig på löpande band på grund av stressrelaterad magkatarr. Tja. Välkommen till min värld! Så ser det väl ut inom alla yrken? Och vad kan jag göra åt andras misär? Klaga inte på mig! Klaga i en blogg, vetja!
Det verkar som jag kommit undan att jobba nu en tredje helg på raken. Betyder att jag i lugn och ro kan stressa upp mig hemma av att inte vara på jobbet och veta att jag egentligen inte har tid med att vara ledig. Dessutom har jag 18 timmar flex att ta ut. Ja, jag låg 20 timmar minus före jul.
Hur jagad är jag konkret? I dag när jag kom till jobbet så tog det mig en timme innan jag kunde låsa upp min dörr eftersom jag blev stoppad på vägen av jobb. Och så behövde jag bara jobba över fyra timmar i dag.
Men det värsta av allt – jag hinner inte med Instagram!
Oj. En vän till mig berättade i går att han haft hiv i 14 år men först nu vågat berätta det. Alltså. Jag tror att stigmat blir större när man inte delar med sig. För vem bryr sig annat än att man känner empati? Jag är inte rädd för honom. Ser inte ner på honom. Hade jag inte haft bloggen 1999 och delat med mig av mina erfarenheter av ms, så vet jag inte hur jag hade reagerat i min ensamhet med mina egna tankar. Även om andras kommentarer och bekräftelse var viktiga inledningsvis, så kunde man själv se mer objektivt på sig själv när man läste vad man själv skrev. Jo, jag hade en svacka 1999 och planerade för särskilt boende (gruppbostad för handikappade). Innan jag fattade att man inte ska sätta sig ner och ge upp. Kanske det är därför jag ändå uthärdar det hektiska jobbet trots att jag ur sjukdomssynpunkt inte får stressa; jag behöver aktiviteten. Dubbelt.
Märkligt hur jag lyckades få det att handla om mig när jag skriver om en vän som har hiv. Vad jag menar är att jag nu stöttar hans beslut i att börja blogga om sina tankar och sin ångest. Jag hade nytta av det. Det kommer han också att få erfara. Även om jag genom åren stött på arslen, så är de flesta människor trevliga, empatiska och vill bara ens eget bästa. Vi behöver nog alla lite till mans höra hejaropen. Och jag stöttar honom helhjärtat. För jag har sett hur HIV-patienter bemötts av mina arbetskamrater. Det är en av få gånger jag inte kan hålla tyst. Fördomar gör jag allt för att ta död på. Varför jag känner så starkt för just HIV-patienter? Jo, jag minns hysterin 1983 och hur svårt det varit att därefter få bort fördomarna. Som jag tidigare berättat i bloggen så var det väldigt traumatiserande för mig som tonåring av skolläkare inför hela skolan få höra att vi alla förmodligen kom att dö inom ett år då bland annat husflugor skulle smitta oss med HTLV-III och vi skulle dö en plågsam död. Någonstans så la det ribban väldigt lågt. Under marknivå. Kanske jag länkar till bloggen när den väl kommit i gång. Så får ni träna lite på engelska också. Förutom upplysningsvärdet. Vi får se.
* Kom i dag på att jag faktiskt alltid fick gratisfika också när jag gick på Förvaltningshögskolan – före skäggets tid – jag är väl bara oemotståndlig rent allmänt, då.
