Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Planen är att jag lägger ner den här bloggen när den fyller 18 år, det vill säga 15 februari 2017. Fram till dess fortsätter jag vara så där lite dekadent sporadisk med inlägg. Det som händer sedan, är att jag typ fortsätter blogga men inte här. Jag tänker fortfarande på det där med identitet (mina olika egon som jag skrev om i förra inlägget). Jag känner mig verkligen inte som Jontas längre. Han bloggade glatt och ofta, träffade vänner över nätet och så vidare. Det har upphört. Jag är inte blogg-Jontas längre.
Däremot har jag gått över till att bli Nile. Ingen säger Jontas längre till mig, utan man tilltalar mig som Nile. Inte bara på nätet eller i någon chatt, utan även när jag är ute i verkligheten. Nile blev jag i september, men det har gått väldigt fort. Det har skapat en ny identitet hos mig. Nej, jag är densamme oavsett vad jag kallas för, men det är ändå något annat som växer fram. Märkligt hur mina smeknamn kan fyllas med innebörd beroende på sammanhang. Vem är Nile då? Ja, han är inte (Gud, jag skriver i tredje person) bloggare. Han är en member i en skäggorganisation som chattar dygnet runt och som har fikaträffar samt åker på välgörenhetsevents. Och som plötsligt har skäggiga bröder, vilket är något jag aldrig haft – straighta karlar som vänner. Det som är mest rörande är att jag är accepterad. Kanske för att det vi har gemensamt är skägg. Annars hade vi kanske inte haft så mycket gemensamt, åtminstone inte vid en hastig blick. Jag hade aldrig träffat dem annars, hade aldrig kommit fram till att vi har något gemensamt förrän man skrapar på ytan. Jag har varit rädd och skeptisk till karlar och deras reaktion på mig. Kvinnodominerat yrke. Bög. MS. Men som sagt – jag är accepterad för den jag är. Min nästa tanke kring det är att det är lite löjligt; varför skulle jag inte vara accepterad? Jag accepterar ju dem?
Okej, jag är känd för att vara osammanhängande när jag skriver och ovan är åter ett bevis för det.
Nile har en blogg som bara har tre inlägg efter ett halvår. Jag har egentligen inget att säga efter att ha bloggat i nästan 18 år. Åtminstone har behovet upphört. Inte ens när jag känner aversion har jag något behov av att skriva av mig. Niles liv på nätet är Instagram, men mest som ett redskap då det är ett krav/förutsättning för skäggorganisationen då det blir ett skyltfönster för att visa upp vad vi har i form av skägg, vilka events vi tar på och vilka vi umgås med. Bloggen har jag mest som ett komplement till Instagram för att förklara situationer mer ingående. Från början hade jag tänkt köra på engelska på bloggen, men det räcker att jag gör det på Instagram. Bloggen riktar sig till mina bröder i Sverige (först och främst). Och de som inte kan svenska kan översätta bloggen till valfritt språk. Ser jag till vilka som följer mig på Instagram så kan ungefär hälften absolut ingen engelska alls. Så det skulle vara lite overkill att blogga på engelska.
