Månad: <span>december 2017</span>

Varje dag migrän. Hela tiden. Om och om igen. Periodvis har jag migrän ofta, typ 1-2 dagar på en månad. Nu har jag det 1-3 gånger per dag. Kan man ha migrän flera gånger per dag? Ja, jag kan. Ögonflimmer en timme med tillhörande migränhuvudvärk. Efter ett halvt dygn börjar det kännas som om det lättar, då kommer ögonflimmer tillbaka med ännu värre migränhuvudvärk. Så eskalerar det. Neurologen vill inte utreda eller ge mig medicin mot migrän trots att jag fick det för 25 år sedan. Att det blivit så mycket värre nu beror förmodligen på min nya ms-medicinering då det beskrivs som en vanlig biverkning. Biverkningar brukar gå över efter upp till en månad. Jag har nu haft det i två månader.

Vet inte vad jag ska göra. Kan inget göra.

Tusen röster och de är alla mina. Jag inser att jag använder mig av olika uttryckssätt när jag skriver på nätet i olika sociala medier. Den insikten kom jag till efter att ha återupptäckt mitt Twitterkonto och började läsa vad jag skrev för tre år sedan. Rå, kränkande, inga spärrar, grov i språket. Inte alls något jag i dag vill erkänna eller stå för. Ska en förklaring ändå utkrävas för att förstå det hela, så berodde det på att jag endast skrev nattetid på Twitter när jag var trött, inte kunde sova och då totalt saknade filter. Men emellanåt är det kul ändå. Med drygt 8000 inlägg så är naturligtvis kvaliteten skiftande.

Jag funderar på att återuppta Twitter och mina störda tankar, men nu måste jag tänkt på hur jag formulerar mig, för jag måste leva upp till skäggansvaret och vara gentlemannamässig. Samtidigt vill jag inte ta bort något jag tidigare skrivit då det också är en del av mig. Okej, jag vet inte hur jag tar bort enskilda kommentarer på Twitter. Lättare det bara ligga kvar.

I går fick jag migrän tre gånger under dagen, eller om det var ett anfall som periodvis ökade enormt i intensitet? I dag har det varit ”dagen efter” vilket är som värsta bakfyllan. Jag gick hem tidigare och chefen tyckte jag kunde jobba hemifrån i morgon. Jo, det gör jag nog. Det kvittar om jag sitter på jobbet eller hemma och jobbar, men det känns bättre hemma där man kan slappna av på ett annat sätt vilket behövs då migränefterkänningen kommer finnas kvar typ en vecka framåt. Samtidigt är det jobbigare att arbeta hemifrån då inga naturliga raster eller avbrott då infinner sig. Jag glömmer tiden.

Hann se att jag fått ett upprörande mejl från jobbet som jag måste ta itu med i morgon. Trots att jag tjatat i tio år så följer man inte den enda regel jag gett. Jag trodde det fungerade, men när en för mig okänd läkare mejlar mig och klagar på att ingen följer det som jag predikat om i alla sammanhang, blir jag bekymrad.

På tal om i går och jobbet. Jag tog itu med mejlen jag inte hunnit svara på. I går hann jag 113 mejlsvar på åtta timmar (två månader gamla mejl). I dag hann jag ett mejl och det tog 3½ timme att besvara. Fortsättning följer i morgon, resterande mejl. Eller, ett mejl om dagen kanske jag hinner då mejlsvaren alltid kräver utredning och sammanställning av statistik inklusive en utvärdering. Fick också i dag klartecken att släppa de arbetsuppgifter som legat över mig och tagit för mycket av mina verkliga arbetsuppgifter. Vecka 2 2018 lär jag upp ny personal för att sedan helt släppa det ifrån mig.

Komplimanger ska man ta till sig och tacka för. Ändå blir det så märkligt. I fredags fick jag höra att jag var så lugn och strukturerad. Okej. Tack. Med tillägget ”och du ser så ung ut, inga rynkor trots skägget”. Öh? Jag tror nog det var uppriktigt sagt, men vad låg bakom det? En för mig okänd karl. Hm…?

Grått, långt skägg. Japp, jag ser inte ut att vara en dag under 47. Så vad har man då för preferenser?

I förra veckan fick jag också vinterns första kommentar om tomteskägg. För det första är mitt skägg inte vitt, för det andra har tomten ett patetiskt kort skägg – inte värd kallas skägg ens. Jag kan vara partisk. Och lite sur på tomten. Han har inte visat sig sedan 1988. Eller om det var 1987.

I dag på jobbet föreläste återigen för ”mina” läkare, och det om cirka 40 av 70 vilket är ett gott betyg. Jag har fått frågan ”hur det gick” då jag inte hade någon kollega med mig, men det är inget jag kan besvara. Jag har ingen uppfattning. Enstaka frågor fick jag, men inga (förväntade) protester. Högsta chefen var nöjd. Och ryktesvägen fick jag höra att en läkare var väldigt nöjd med min presentation som varit lärorik. Så, tydligen gick budskapet fram, frågan är om det sedan efterlevs då jag kom med pekpinnar. Synd att jag fick så lite respons. Kanske de behöver låta det sjunka in innan de börjar jaga mig med hötjuga eller konfetti. Men som en direkt konsekvens av min föreläsning ombads jag skriva ihop en skrivbordslathund, vilket jag gjorde efter föreläsningen. Jag är lite stolt över att jag kunde koka ner 30 powerpointsidor till 2 A4-sidor.

Men jag är väldigt jagad som det är. Nu börjar jag få jobbmejl som frågar varför jag inte besvarar min jobbmejl. Öh, jag hinner inte? Jag läser ärenderaderna men innehållet hinner jag inte läsa, än mindre besvara. Jag har vikt halva onsdagen denna vecka till att besvara mejl för en månad tillbaka. Det är inte lite. Förutom besvara mejlen så innehåller de också uppdrag jag ska utföra. När?

I morgon släpper jag tanken på jobbet. Då ska jag till tandläkaren. De får titta på det där med att käkbenet sticker upp ur tandköttet efter operationen och att jag inte ätit på två månader (inget kött, inga grönsaker, ingen frukt, enbart gröt, glass och proteinpudding). Syftet med tandläkarbesöket är dock något helt annat. De vill borra upp en tand i andra sidan av käken för att byta ut amalgam som sprängt tanden där efter 35 år. Vad är tanken att jag ska kunna äta efter detta?

Efter fem år återupptar jag en funktion på jobbet då det ställts som ett krav på mig trots att jag i praktiken inte har tiden. Nu när jag sparkar igång detta så upptäcker jag att behovet tydligen är enormt. Jag blir matt. Tydligen har man diskuterat mig högre upp i organisationen och ryktet säger att jag är expert, enormt duktig och verbal. Därför vill man utnyttja mina tjänster mer än uppdraget säger, och jag måste säga nej. Jag tycker det är lite (mycket) fräckt (oanständigt) att försöka använda sig av mig i verksamheter där jag inte är anställd. Jag har i 10 år missionerat om att jag behöver kollegor, men man är för snål att utbilda. Nu har man upptäckt att jag haft rätt hela tiden, att nu kommer krav på att min funktion ska finnas överallt. Men det är inte bara en kostnadsfråga, nu handlar det också om att utbildning tar tid. Samt att man inte har förberett för den typen av förändringar det innebär. Och det vill man att jag ska lösa då jag har rätt kompetens. Nej, jag är inte lärare. Jag är inte kryptisk med vilje, det beror på att det är svårt sätta sig in vad jag arbetar med hur mycket jag än förklarar.

På måndag morgon ska jag undervisa (i ovan jag vägrar) läkare, men det är ”mina” 70 läkare. Det är fullt tillräckligt, och inte så betungande då jag kan min verksamhet och känner mina läkare. Nu kommer helgen handla om att stålsätta sig då jag vet att jag kommer bli hårt ansatt och ifrågasatt. Jag är tvärsäker, jag har rätt i det jag ska undervisa i, för som sagt är jag expert på mitt område. Men jag måste begränsa mig i målgrupp. Och detta gör jag utöver mina ordinarie arbetsuppgifter som jag inte hinner med. Det som jag känner mig mest pressad över just nu är att jag har obesvarade jobbmejl sedan en månad. Jag hinner inte besvara alla frågor jag får, jag drunknar i mejl.

I går satt jag i möte heldag. I dag satt jag halva arbetstiden och förberedde föreläsningen jag har på måndag, och halva tiden var telefonsamtal där jag fick frågor.

När ska det lugna ner sig på jobbet? Jag har haft för mycket att göra nu i typ femton år. Rast och lunch vet jag inte vad det är (okej, jag tar lunch 10 minuter varje dag). Och jag ska vara skyddsombud?! Vem skyddar mig? Detta inverkar negativt också på MS. Jippi.