Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Tålamod är inget jag besitter, vilket kan låta lite motsägelsefullt. Tålamod är att låta skägget växa fritt år efter år.
Just nu tryter tålamodet när det gäller alla TV-serier jag följer. Jag orkar inte se ett halvt avsnitt av något, trots att jag tidigare körde maratontittning hela dagar, dag efter dag. Och då är frågan – vad ska jag då ta mig till med min fritid? Nå, jag har väl blivit lite fysiskt starkare och piggare jämfört med hur hela 2017 varit. Kanske därför jag inte känner att jag kan sitta i soffan och glo.
Jag har kommit in i en period av mycket distansarbete där jag sitter hemma och jobbar istället för att ta in till jobbet. Båda varianterna har sina fördelar. Nackdelarna är mer uppenbara och irriterar mig.
- Det dataprogram som är mitt huvudinstrument (så att säga) är hopplöst via VPN. Varje knapptryckning tar 30 sekunder för reaktion. (Lika för alla som arbetar på distans).
- Varannan timme förlorar man uppkopplingen med VPN och datorn måste startas om. (Lika för alla som arbetar på distans).
- Inga naturliga avbrott (besökare, något att hämta, raster, ärenden), så man blir stillasittande väldigt länge framför datorn. Paus känns överflödigt. Man får helt enkelt planera in saker att göra under arbetstiden hemma (jag planerar in koka kaffe och att ta frukostrast i soffan för känna att jag kommer ifrån).
- Ingen skrivare/kopiator/fax hemma på grund av sekretess – inga patienters personnummer på papper.
Jag vet inte hur många tusen som arbetar på distans hos min arbetsgivare, vilket blir märkligt att man inte åtgärdar punkt 1 och 2 ovan. Punkt 3 är ett egenansvar. Punkt 4 har jag också ifrågasatt – varför det inte finns personlig funktionsbrevlåda dit jag kan lägga utskrifter på kö som går skriva ut när jag kommer till jobbet. Tydligen är det inte en teknisk lösning (?!) som existerar. Okej, jag kan skriva ut på jobbets skrivare hemifrån, men min skrivare står i ett låst rum som jag bara kommer åt. Tänker om ett papper fastnar? Om papper/toner tar slut? Om skrivaren börjar brinna (har jag varit med)? I efterhand kan jag inte få fram vad det var jag hade tänkt skriva ut och då är det inte patientsäkert.
Alltså är jag ganska begränsad till vad jag kan utföra hemifrån. Lyckligtvis har jag saker att utföra ändå, som att uppdatera vår hemsida (tar timmar) och våra lathundar/dokument. Och folk ringer mig konstant med frågor som jag ska besvara gällande jobbet. Så det är tuffare jobba hemifrån. Mer stressigt. Samtidigt som jag hinner så mycket mer utan spontanbesök.
Äh, nu är det ju helg. Varför skriver jag alltid om jobbet? Jo, arbetet släpper aldrig greppet om mig. När började jag bli synonym med mitt jobb? Jag tror det kommit gradvis från cirka 2005. Tidigare kände jag mig osäker i yrkesrollen men med åren har jag blivit den som stannat kvar på arbetsplatsen, gått universitetskurser, börjat ifrågasätta samt inte längre har vänner att umgås med på fritiden. Och detta att jag under hela yrkeslivet ifrågasatts som man i kvinnoyrke och sedermera om jag inte borde vara dum i huvudet som har MS. Framförallt tycker jag sjukvård är intressant oavsett om jag gillar min roll eller inte.
Jo, det där med MS. Ofta får jag höra att jag arbetar för mycket (för många procent) för någon med MS och att det är ett under att jag kan arbeta. Öh, det är väl något jag själv får avgöra? Och något som medicinskt ansvarig/behandlande läkare får avgöra? Och kanske också Försäkringskassan som i och för sig tycker att jag borde arbeta mindre. En diagnos betyder ingenting. Det är funktionsduglighet som räknas.
Men dum i huvudet? Tja. För något år sedan sprang jag på… Hur ska jag kunna censurera detta? Äh. Någon på jobbet som jag inte längre arbetar med (tack och lov). ”Men jobbar du?! Du har ju MS! Med ansvarsfulla arbetsuppgifter?! Men har du intelligens för sånt som har MS?”. Blir man paff, förbannad eller vad? Illa nog att man tror att MS är en muskelsjukdom, men att det också påverkar intelligens? Neurologisk sjukdom, påverkar kroppens styrförmåga, är enkla förklaringen. Det är en nervsjukdom där signalerna från hjärnan inte går ut riktigt i nervsystemet till kroppen. Påverkar varken tankeförmåga (mer än tröttheten som gör att man kan känna sig omtöcknad) eller muskler (musklerna som inte lyder beror på nerverna som inte skicka ut signalerna korrekt). Så kommentaren jag fick var inte riktigt intelligent.
Jag blir mer och mer övertygad om att jag har fotografiskt minne. Åtminstone för sådant som är viktigt, allt annat fullständigt förtränger jag (omedvetet). Är jag alert tar jag inte lättare och kommer ihåg. Det är därför jag minns ovan kränkning plus att alla ständigt ringer mig på jobbet.
