Månad: februari 2018

Genomförkyld. Nåja.

Om en månad håller jag i ett möte på jobbet som enbart ska ske på engelska. En av deltagarna kan inte svenska. Jag är inte van vid att tala engelska, finner aldrig orden lika lätt som när jag skriver på engelska. Värst är uttalet då det är så sällan jag får praktisera verbal engelska. Ändå ser jag inte detta som ett lika stort problem som att prata termspråk på engelska, för jag tror inte jag vet vad allt heter på engelska. Som av en händelse så ska jag om ett par veckor gå på en engelsk föreläsning/utbildning i medicinsk engelska, men det är mer kliniska sjukvårdstermer och det jag behöver kunna om en månad är en ekonomisk/statistisk engelska. Ändå är det inget jag ligger sömnlös över, för jag tar saker och ting som de kommer. Det går inte förbereda sig, utan man får improvisera.

Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet. Eller. Det är väl en engångsföreteelse. Jag ska utbilda kollegor i hur vårt datajournalsystem egentligen ska användas. Själv arbetar jag inte i datajournalen längre, men gissa vem som kan…?

  • 2004 införde vi datajournalen. Jag gick då handledarutbildning i detta och är enda personal som finns kvar i verksamheten från denna tid.
  • 2014 uppgraderade vi system rejält och då satt jag med i projektet inför nya införandet, var systemadministratör för systemet samt var med och utbildade samtliga personalkategorier. Samma år och efter införandet, så avsade jag mig allt samröre med datajournalen (eftersom jag utsattes för trakasserier i den organisationen).
  • Jag har aldrig kunnat släppa det ändå eftersom jag haft minst 3-4 nya systemadministratörer som kommit efter mig under dessa år. Där har periodvis varit obemannat och då har jag ”hoppat in” samt lärt upp alla som sedan fått uppdraget.
  • Tyvärr är jag den enda som har historiken till varför och hur man ska arbeta i systemet. Självklart finns det inga utbildningar, ingen upplärning eller skrivna rutindokument och lathundar. Trial and error gäller för alla som börjar arbeta i systemet. Den ”genomgång” kollegor ger är bristfällig, ytlig och genraliserande.

När jag i dag nämnd ett exempel på vad nästan alla gör fel på, och som får konsekvenser de inte ser, ledde till att frågan lyftes upp på dagordningen – och plötsligt ska jag utbilda 17 kollegor. Som sagt har jag ett fotografiskt minne och kan återge allt jag lärt mig. Sånt straffar sig. Eller mig.

Bäst att tillägga – ja, det handlar om patientjournalsystem, men är av teknisk natur och om arbetsrutiner. Det är inget som har betydelse för en patient. Administrativt är den annan typ av utbildning. Något jag också föreläser om. *suck*

Jag gör inget annat på jobbet än internutbildar och pratar i det oändliga.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Ny arbetsvecka står för dörren. Åtta timmar möten ska hinnas med. Men det är så utspritt att endast en av arbetsdagarna blir en heldag vid skrivbordet.

På tal om det. Jag vet inte inte hur länge jag får sitta vid mitt skrivbord där det är placerat i dag; jag ska åter byta arbetsrum då jag inom en ganska snar framtid kommer bli utkastad då avdelningen jag sitter på ska användas till annat. Lokalansvarig har bestämt att jag ska sitta ensam i ett hus cirka 500 meter från min verksamhet. Det betyder att jag aldrig kan gå på några möten, träffa arbetskamrater, köpa frukost/lunch eller hämta/skicka post. Jag kommer bli så otroligt off och kan inte gå dessa avstånd fram och tillbaka flera gånger om dagen. Hur man motiverar att jag hamnar så långt bort? Jo, rummet jag ska få (som är mindre än nuvarande) är handikappanpassat. Jag är skeptisk. Det ger mig ju mer hinder att inte befinna mig i anslutning till min arbetsplats. Jag kan lika gärna börja arbeta helt på distans hemifrån. Så slipper de besväret hitta ett arbetsrum åt mig. Även om vi har lokalbrist så är det märkligt att prioritera bort mig som behöver vara i anslutning till arbetsplatsen (för tusan – jag är ju systemadministratör som ska utbilda ”min” personal!), med tanke på att det faktiskt går strukturera om. Varför flytta på mig? Varför inte flytta på någon annan som inte behöver sitt i anslutning till arbetsplatsen?

Det är otroligt så låg kunskapsnivå det finns kring handikapp och fysiska behov. Jag får alltså ett rum som är handikappanpassat vilket man tror löser allting. Men problemet är ju avstånd och ta sig från punkt A till punkt B. Avståndet är att jag ska ta mig mellan punkt A och Ö. På vilket sätt är det anpassat efter mina behov? Ingen har ens frågat mig om det. Man förutsätter. ”Han har MS, han behöver tillgänglighet”. Öh? 1) Jag behöver lugn omkring mig. 2) Jag får inte överanstränga mig fysiskt. 3) Jag behöver ett rum som är tillgängligt för mina gånghjälpmedel (typ automatiska dörrar, utrymme både i rum och utanför rum). 4) Jag behöver tillgång till min arbetsplats för den verksamhet jag jobbar för. 5) Jag behöver komma ifrån idioti. Som detta.

De säger att det inte finns några alternativ. Jag säger att det beror på deras ovilja.

||||| 0 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Femton år av stress där jag förmodligen redan då gick in i väggen, men ignorerat det eftersom ingen tar det på allvar ändå. Det är därför jag har panikångest. Det som tillkommit är hudproblem (nässelutslag), tappar hår (skägg), smärta i leder och fruktansvärt jobbigt med andningen (djupandas, hyperventilerar tills jag blir andfådd). Jag kastade ut lite krokar på jobbet i dag – för vad kan man göra åt panikångest och stress? Ingenting. Åtminstone inte i mitt fall då ingen vill befatta sig med mig då jag är för komplicerad. Neurolog vill inte veta av mig, för panikångest är inte deras gebit. Psykiatri vill inte veta av mig då jag har en neurologisk sjukdom. Och primärvården vill inte veta av mig då de ändå inte kan behandlad mig på grund av kompetensbrist. Jag behöver en samordning och samsyn kring alla sjukdomstillstånd.

Borde jag vara orolig? Jag vet inte. Andningsproblem kan bero på så mycket annat (främst hjärtsjukdom, i andra hand lungsjukdom), men jag är utredd och friskförklarad fysiologiskt. Dock kan panikångest med sina symtom dölja om/när fysisk sjukdom uppstår eftersom symtombilden är den samma oavsett om det är fysiskt eller psykiskt bakomliggande orsaker.

Jag fick ett förslag i dag att eftersom jag är så stressad på jobbet, så borde kanske företagshälsovården kopplas in? Men det bestämmer arbetsgivaren (som får betala dyrt att remittera mig till företagshälsovård som ägs av arbetsgivaren). Anledningen till att ingen vill veta av mig beror också på att stressen är både på grund av MS och på grund av jobbet. Vem bär då ansvaret för att ta hand om mig? Ingen, alla avsäger sig ansvaret.

Den här veckan arbetar jag hemifrån på distans förutom att jag åker in enstaka timmar för att närvara på obligatoriska möten. Kan slappna av hemma bättre än att sitta på jobbet en hel dag och flämta efter luft. Kanske största stressmomentet just nu som ger panikångest är vädret. Jag som har så svårt för att gå tvingas gå på tjock is där det inte ens är minusgrader. Isen är våt och halare än… is. Och gå får jag göra även om flärdtjänsten ska hämta med bil utanför dörr. Frysproppar i låsen till bommarna. Alltså får jag gå en bit på is trots att jag inte klarar av det. Bara tanken ger hög puls och plötsligt är jag i en ångestattack. Det går inte tänka bort. Inga övningar hjälper.

Medicinering då? Nej, det får jag inte. Jag har så många olika läkemedel att allt som läggs till blir kontraindikation (farliga kombinationer). Ska jag behandla panikångest med läkemedel får jag inte medicinera mot migrän. Eller, då måste de sätta in en annan medicin mot migrän, och då får jag inte medicinera mot MS. Och medicinerar jag inte mot MS blir jag än mer handikappad som ökar påslaget av panikångest när kroppen inte lyder.

Jag vet inte hur jag ska få rätsida på detta. I grund och botten finns bara en sak att påverka – arbetssituationen. Men den förståelsen och acceptansen kan jag inte få. Trist.

||||| 1 I Like It! |||||

Arkiverat

Jag eldar för kråkorna. Så känns det att efter 19 år (i torsdags) bloggat men inte direkt få några reaktioner på någonting. Samtidigt – jag är själv dålig på att läsa/kommentera bloggar. Främst för att jag enbart sitter vid datorn när jag skriver en bloggpost. Att läsa/skriva via mobil är inte riktigt min grej (förutom att jag är på appen Line dygnet runt – extremvarianten av ICQ).

I fredags blev jag 48. 50-årskris here I come. Inte blev det bättre av att jag blev uppvaktad på jobbet i torsdags av närmaste kollegorna. Sitter man och pratar med dem känner man hur tänderna faller ur munnen av ålderdom. De vet inte vad skrivmaskin är. Åtminstone känner de inte till begrepp som vals, vagnretur, radmatning, tabb eller färgband. Det är väl därför de blir till frågetecken när jag instruerar hur de ska skriva på en dator och jag säger ”gör nu två radmatningar”. Efter lite förvirring får jag då säga ”två Enter”. *fnys* 90-talister…

Tror inte jag vågar nämna att jag 1988 hade som (en) arbetsuppgift att kopiera ritningar i A0-format (dubbel A4 blir A3, dubbelt A3 blir A2, dubbelt A2 blir A1, dubbelt A1 blir A0; A0 är 16 gånger så stort som A4). Och absolut inte berätta att ”kopiera” betydde blåstencil. Eller att vi i skolan hade datahantering med ADB. Eller att jag på gymnasiet förutom maskinskrivning hade lektioner i räknemaskin (med pappersremsor). Och att jag fick lära mig räkna ut personnummers sista kontrollsiffra. Jag. Är. Gammal.

Vi har samma yrke, samma titel. Arbetsuppgifterna nu är de samma som för 26 år sedan när jag började i yrket. Men den tekniska utvecklingen har verkligen gjort att mycket fallit i glömska och när jag berättar historier från tidigt 90-tal så häpnar många över hur otekniskt det då var. Vi hade datorer men de användes i liten utsträckning. För drygt tio år sedan fick vi datajournal. Dessa nya kollegor har naturligtvis hört talas om pappersjournal, men ingen har berättat hur en sådan var uppbyggd, vad den innehöll eller hur man sorterade journaler i ett arkiv. Vilket gör mig lite deprimerad. Att man inte känner till bakgrunden eller grunden till sjukvård. Hur kan något försvinner ur folks minne efter tio år? Varför lär inte yrkeshögskolan ut vår historik inom yrket? Okej, det gjorde man inte när jag gick utbildningen 1991/1992, men ändå visste jag mer om hur kollegorna arbetade på 50-talet. Titeln då var skrivbiträden och var det en kirurgisk operation så var man med och stenograferade innan man renskrev på manuell skrivmaskin. Och dikterade läkare så var det inte digitalt, inte ens på kassett. De var på vaxskivor à la LP-skivor. Skivorna ersattes sedan av rullband (föregångare till kassettband). Nå, istället för att berätta allt för mina nya kollegor, så upplyste jag om att en kollega till oss doktorerat i ämnet och skrivit två böcker om vår yrkesmässiga historia.

På tal om det. Min nuvarande elev undrade varför jag inte undervisade på yrkeshögskolan. Nej, jag är inte intresserad. För jag pratar i det oändliga. För är det något jag kan så är det allt inom sjukvårdsadministration.

Ny vecka på gång. Blir en del distansarbete, en del möten, fackligt arbete samt lönesamtal. Jag saknar vila. Nu har jag haft en ledig långhelg, men ömma modern har varit på besök. Det lär dröja nu innan hon besöker mig, då hon står mitt uppe i försäljning av hus och flytt till mindre lägenhet. Fortfarande är jag lite skeptisk till att hon flyttar tillbaka till byhåla efter 30 år. Men moster flyttade dit för ett par år sedan, så de kommer ha varandra som grannar.

Tänk om jag kunde göra bloggandet roligt igen…

||||| 1 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Har det gått typ en vecka igen? Fråga mig inte vad som händer, för jag hänger inte med. Vet inte ens om jag är närvarande i mitt liv. Stressad? Nej, faktiskt inte. Är väl lite mer händelselöst än vanligt bara, inget att lägga på minnet. Fast vänta – jag arbetade ju i lördags?! Det var ju därför jag var ledig i går och grottade ner mig i soffan framför åtta avsnitt The Magicians. Det bästa med serier på HBO är att de svär ordentligt även när det inte är motiverat. Skönt med uppriktighet istället för amerikansk dubbelmoral.

I dag var det uppföljning efter besöket på akuten för typ 40 dagar sedan. En arg doktor undrade varför min uppföljning dröjt så länge då det skulle skett en vecka efter akutbesöket. Nå, men det var ju det där med mässlingexponering, avstängning, falskt larm och så vidare. I vilket fall så vet man inte varför jag hade bröstsmärta då, för nu precis som då, så har jag normala blodprover, normal röntgen, normalt ultraljud, normalt blodtryck och normalt EKG. Ett mysterium som man inte utreder vidare. Typ friskförklarad då man inte har något alternativ till den bedömningen.

I januari uppstod panik på jobbet – på högsta nivå. Något som sedan rann nedåt i organisationen och träffade bland annat mig som nu fått uppdrag att utreda och reda ut. På tiden, för det är något jag larmat om över tio år. Därför samlade jag lite nyckelpersoner i dag för ett möte då vi har ett jobb framför oss. Men vi har ingen uppdragsbeskrivning och inga mandat. Så det är det första jag kommer att begära efter att jag bokat in möte med chefens chefs chef. Ja, högt upp i hierarkin får man ta sig då det är på den nivån verkliga beslut kan tas om det ska genomsyra en hel organisation. Tur jag är kompis med chefens chefs chef. Som jag sagt tidigare – efter alla år på jobbet så känner jag alla då vi alla jobbat tillsammans ”på golvet” innan alla andra lyckats ta sig uppåt i karriären (jag är slav – har inte kunnat frigöra mig på motsvarande sätt från mina bojor). Bitter? Nej, men trött på att ständigt få ”ärofyllda” uppdrag (beordrad) men inget för det. Men uppriktigt så är det något som får genomslag varje år i löneförhandlingarna. Dock tycker jag att jag skulle haft en annan befattning, titel och adekvat lön.

Av någon mystisk anledning tappar jag enormt mycket skägg. Läste att man också kan tappa skägget helt. Allt beror på ens hälsa och vilka mediciner man tar. Öh, är det vad som händer? Normalt tappar man 50-100 hårstrån per dag. Och det inkluderar alla kroppsbehåring. Därför blir jag smått vettskrämt när jag bara genom att skaka på huvudet tappar typ 10 skäggstrån. Varje gång. Skulle tro att jag förlorar cirka 200 skäggstrån på en dag. En nödlösning skulle vara att klippa upp skägget så det blev kortare. Då skulle det inte se så glest ut. Långt skägg blir automatiskt glest (synvilla) i topparna. Men nu börjar det bli extremt.

För min del är det att fylla 48 som är gränsen mellan lycka och depression. Fast jag vet inte om det blir mer påtagligt då man är med i en skäggklubb där få är över 40 år. Jag är näst äldst i skäggklubben. Och detta att jag i princip är äldst på jobbet också (om ett år är jag äldst bland kollegorna på enheten). Nyligen var jag yngst. Jo, jag var yngst senast för nio år sedan. En konsekvens av alla pensioneringarna och nyanställningarna. Och jag är kvar.

Vid en diskussion i fikarummet fick jag medhåll. Jag är jämngammal med min modern. När jag blir 48 är hon fortfarande 65 år. Så nära har vi aldrig varit i ålder. Vad jag menar är att vi båda nått den ålder då vi mental och erfarenhetsmässigt är jämlika. Kollegor i min ålder har samma uppfattning när de jämför med sina föräldrar. I och för sig har väl deras föräldrar inte så unga som min när jag föddes, men någonstans kommer man ändå ikapp. Det som är deprimerande med det, är… Nej, jag vet faktiskt inte. Det ändrar lite i dynamiken förälder kontra barn. Och det känns nu lite mer påtagligt att man vänder på det och blir mer omhändertagande gällande föräldrar.

Okej, så jäkla tunt ser inte skägget ut att vara. Men det är nyfluffat på jobbet och oljan ger volym.

||||| 11 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Under gårdagen var jag kallad till min första extra arbetsmiljörond som skyddsombud efter sex år med uppdraget. Tydligen är det ganska unikt enligt andra ombud, men jag är förskonad på min arbetsplats – vi har det verkligen så pass bra (förutom att det nu då blev en extra arbetsmiljörond). Det var bra att jag hade andra förbund med mig med sina ombud, vilket är en självklarhet bortsett från att jag sedan ett år är ensamt skyddsombud för all personal (290 st) oavsett vilket fackförbund de tillhör. Jag hade inte klarat skyddsronden ensam, men de andra facken sände representanter. Fördelen med fler fackförbund är den samlade kompetensen och erfarenheter vad gäller fackliga spörsmål. Och de i sin tur var i behov av mig som kan verksamheten. Där tror jag att jag till och med imponerade på de andra förbundens medlemmar som närvarade. Jag vet, kan och förstår alla personalkategoriers arbetsuppgifter, ansvar, problematik och så vidare. Jag börjar bli ålderman på jobbet efter +25 år inom yrket och 18 år på nuvarande arbetsplats. Många har aldrig sett mig eftersom jag är överallt och ingenstans. När jag kom till gårdagens enhet dök personal på mig direkt (trots att jag har arbetskläder) och frågade vem jag var och vem jag sökte. ”Jag jobbar här”, sa jag och gick vidare. Jag har slutat ta diskussioner eftersom de i nästa mening ifrågasätter om jag verkligen är personal som går med gånghjälpmedel, om jag inte egentligen är en patient. Hur skyddsronden gick? Tja. Tystnadsplikt. Vi utreder. Och hur cheferna reagerar på min uppenbarelse? De vet vem jag är. Det är mig de använder som bollplank i andra sammanhang. Som sagt. Ålderman. Och alla chefer har jobbat på golvet tidigare och har hunnit lära känna mig de senaste 18 åren.

Men jag hann också undervisa min senaste student i går. En PowerPoint på 63 sidor. Har skolan missat något i sin undervisning har jag täppt till de kunskapsluckorna hos studenterna. Och senare i veckan ska jag visa nästa PowerPoint för studenten. Också typ +50 sidor. Om första genomgången var regelverk och arbetssätt, så blir nästa presentation praktiskt utförande där de måste tänka då jag ställer frågor konstant.

I dag var det också en arbetsdag. Jag har nog ett ganska varierat arbete. Förmiddagen var ”eget arbete” där jag utförde sådant som jag ska göra löpande (när tid finns). Eftermiddagen innehöll ett tretimmarsmöte där jag representerar +2000 arbetstagare.

I morgon är det vila fram tills jag ska till tandläkaren. Det är dags byta ut en gammal amalgamfyllning till nytt material innan amalgamet spränger sönder tanden.

Efter morgondagen då? När jag ändå är inne på veckoschemat… Jo, torsdag förmiddag är den där PowerPoint 2.0 med studenten, och eftermiddagen innehåller ett möte där jag är kaffekokare. Fredag blir det distansarbete, och då ska jag uppdatera lathundar då nya regelverk gäller från 1 januari. Jag har inte haft tid uppdatera dem bara…

Sedan är det helg. Planen är väl lite skägghäng på lördag. 🙂  Söndag vilodag.

||||| 9 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

En riktigt bra dag, kanske för att jag fick sova ut en hel natt och inte haft någon migrän i dag. Men den här veckan har jag tagit mig lite friheter på jobbet, som rast och skitit i att stressa. Det får jag ta igen nästa vecka.

Annars? Äh. Lite bilder kanske?

Nej, bilderna betyder inget. Plockade lite på måfå i kamerarullen.

||||| 13 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed

Då har jag genomgått tremånaderskontrollen efter insatt läkemedelsbehandling. Frågan är om jag får några besked på utfall, eller om allt rullar på? Men kontrollerna är tydligen viktiga (av uppenbara skäl då biverkningarna är dödliga). Därför blev jag konfunderad i dag då jag inte hört något om fortsatta kontroller efter tre månader. Nå, men om ytterligare tre månader blir det ny provtagning plus magnetkamera samt läkarbesök. Så lite kolla har de kanske på mig även om de verkar missa hälften och inte vet hur man tar ett blodtryck korrekt.

||||| 10 I Like It! |||||

Arkiverat

Comments closed