Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Vintern rasat. På riktigt. Jag rasar också. Särskilt när ingen plogar och min flärdtjänst inte kan ta mig till jobbet. I tisdags kom jag två timmar för sent till jobbet eftersom låggolv rullstolsbuss inte kan köra i 1 dm snö. Tydligen ska jag inte försöka ta mig till jobbet om det snöar.
Annars? Lönesamtal avklarat och jag blev lovad mer än normalprestation (300 kr). Vad det innebär för min del visar sig väl om några veckor. Bra år brukar det innebära 6-700 kr. Omdömet jag får är att jag ensam är väldigt drivande vad gäller utveckling (av verksamhet) och kompetenshöjning (av andra). Själv anser jag att jag inte gör något annorlunda jämfört med… alltid. Men tydligen ska jag premieras år efter år trots att jag ligger på samma nivå, då jag upprätthåller min riktning och nivå. Det är både konstigt och självklart. Det jag tänker är annars att detta är min normalnivå, så varför ska jag ha mer än normalprestation? I jämförelse med andra kanske det är riktigt att jag ska ha mer, om nu min nivå och prestation är högre än deras. Men hur jämför man mig med andra då jag är ensam om att ha de arbetsuppgifter som jag har? Är de så mycket mer avancerade bara för att de är annorlunda? Mentalt får jag inte rätsida på detta. Var tyst och var tacksam? Nå, jag vill ha en objektiv bedömning men den känns subjektiv.
Nu har ömma modern haft visning av sitt hus och i nästa vecka lär det vara sålt. Jag har fortfarande svårt att smälta att hon flyttar tillbaka till byhåla som vi flydde från för 30 år sedan. Själv skulle jag inte klara att flytta tillbaka till byhåla. Inte på grund av minnen… eller, jo…. Inte för att jag kommer ihåg så specifikt, men bara att vistas i byhåla ger mig ångest som känsla (mer än minnen).
