Kategori: <span>Blogg</span>

Det är märkligt hur en dag på jobbet kan bli så kaosartad. Ingen nyhet för min del, men som jag lyft uppåt i organisationen så har denna sommar varit den mest katastrofala jag någonsin erfarit. Samma sak har nu mina kollegor sagt och det är upprorsstämning och diskussioner förs om att krossa knäskålar. Det är på den nivån.

Många av problemen som uppstått verkar också bero på att man inte kontaktat mig. Jag hade snabbt och enkelt kunnat lösa problemen, kväsa dem i sin linda. Det gör mig mer och mer övertygad om att jag kanske inte borde vara en medarbetare, utan något mer. Med befogenheter. Samtidigt tror jag vissa sidochefer ignorerar min kompetens, eller om de inte känner till vad jag gör och kan.

I vilket fall… Det kommer att bli allvarliga konsekvenser i höst. Jag kommer att kämpa hårt för att framföra allas åsikter, vilket jag har befogenhet för. Som skyddsombud. Jag är en jobbig människa som inte ger mig när något gått fel, väldigt fel.

Nu har jag endast en arbetshelg framför mig innan jag får gå på semester. Om det nu blir så, eller om jag måste börja semestern med att jobba. För att bringa reda i oredan. Förhoppningsvis är det lugnt resten av veckan, så jag hinner städa upp alla andras problem i helgen. Jag har som sagt redan framfört kritiken uppåt. Ingen reaktion. Men jag har hört det förr. ”Gör vi inget åt problemen så brukar de lösa sig ändå”. Ja, det är jag som åtgärdar problemen eftersom jag är både arg och driftig. Min uppgift är att skydda 1) verksamheten, 2) arbetskamrater, och 3) patienter. Men inte beslutsfattare som inte kommer till skott.

Nja. Jag vet väl inte riktigt om jag är tillbaka. De två läsare jag hade på slutet har kanske slutat besöka sidan, så kanske jag ibland skriver något för mig själv och för mitt eget nöje (egentligen, mitt minne).

Jag har inget nytt att berätta. Förutom att min granne dött. Okej, han var 92 år gammal, så han är förlåten. Man blir lite nyfiken när det plötsligt kommer någon och lastar ut väldigt gamla möbler. Nej, jag bryr mig inte nämnvärt. Kanske jag borde reagera på något sätt, men det var ”bara” en anonym granne. Och min andra granne verkar också ha försvunnit från jordens yta utan att jag märkt det. Hantverkare har haft dörren öppen och hela lägenheten är tömd. När hände det? Kanske min nya ljudisolerade dörr trots allt gör att jag missar väsentligheter i trappuppgången? Nej, jag bryr mig inte nämnvärt om detta heller. Däremot… Jag blir lite orolig för detta betyder att jag kommer att få nya grannar inom en snar framtid. Här som nästan aldrig är någon in- eller utflyttning. Vad får jag istället? Trots allt har jag känt mig fredad de senaste tio åren här. Så ser inte mina tidigare erfarenheter ut. Jag vill slippa grannar som under snedtändning slår in ytterdörrar med yxor.

Aha! I dag firar mitt skägg 365 dagar! Men tack vare skottåret så blir det inte datummässigt ett helår förrän i morgon. Strunt samma. Så skägget är ett år. Vilka reaktioner får jag i dag? I början var det lite höjda ögonbryn och ifrågasättanden. I dag kan man dela in det i lite olika kategorier:

• Ashäftigt stort vikingaskägg!
• Gud, det är äckligt när det är så stort, ha gärna skägg, men lite mindre.
• När ska du raka av dig skiten?
• Total tystnad.
• Acceptans.

Själv tycker jag ärligt att skägget fortfarande är väldigt litet. Tittar jag mig omkring så är skäggen antingen kortare eller längre, eller icke-existerande. Men jag är nöjd med skägget även om det skulle behöva trimmas. Mitt mål är just nu att bara låta det växa tills jag själv är nöjd med dess storlek, sedan kanske trimning. Stora skägg blir snyggast om man inte kommer nära med en sax. Mindre skägg blir snyggast om de ständigt trimmas. I mitt mellanläge så kan det alltså bara bli bättre ju större det blir.

Annars? Semesterperioden är här men än har jag inte gått på semester. Istället ersätter jag tre personer vardagar och sju på helger. Själv har jag aldrig någonsin en ersättare. Men jag börjar bli fysiskt ganska tagen och påverkad av stressen och alla störningsmoment. Därför fick jag i dag besked om att jag åter kommer att få byta arbetsrum efter sommaren. Det håller i sig – jag byter rum vartannat år sedan 16 år tillbaka. Eller. Det kommer bli min 11:e arbetsplats jag kommer att sitta på under 16 år vid samma verksamhet. Så det blir oftare än vartannat år. Men detta är administratörens lott inom svensk sjukvård. När man bygger vårdenheter så inkluderar man aldrig administrativ personal, utan sådana utrymmen får skapas i efterhand och vid behov får man fösas runt.

Och senaste veckan är jag lite pressad av privata anledningar. Jag har fått några stalkers på halsen. Så följer ni mig på Facebook – acceptera inga vänförfrågningar där jag är enda gemensamma nämnaren. Ni kommer få problem.

Viktminskningen fortsätter. Minst 3-4 storlekare senaste året.

Jag. Ett ord som jag kanske inlett min personliga/privata nätdagbok/blogg högst fem gånger på drygt sjutton år. Bara för att bloggen är egocentrerad, så behöver man inte understryka det med att inleda med ordet ”jag”.

Jag har väl nu mer eller mindre bestämt mig. Bloggen går i graven. Jag tror aldrig egentligen att jag haft något syfte med bloggen mer än att det varit en introvert studie av hur dagen varit. Ett hjälpmedel för mig att sortera tankarna genom att försöka ge uttryck för känslor och virrvarr av reflektioner. Nej, jag vägrar konsekvent att skriva ”reflexioner” som jag stör mig på enormt. Ungefär som att skriva rullator trots att man uttalar det som rollator. Eller X-rökare. När jag ser det sistnämnda så uttalar jag det som kryssrökare. X-rökare är inte ett ord. X är inte ens en förkortning, möjligen vid Xtrapris (hur fult är inte det?) där X står för extra. Med samma logik är man alltså extrarökare. Varför inte skriva exrökare som är precis lika många tecken som det fula och felaktiga X-rökare?

Fortfarande har jag svårt att hålla en röd tråd då jag associerar väldigt mycket till precis allting. Många har svårt att hänga med mig i mina tankesprång även till vardags. Min hjärna går ständigt på högvarv, tror jag. Som sagt. Virrvarr.

Under några års tid har bloggen kört ett långsamt farväl. Jag har svårt för att göra pinan kort och bara avsluta utan ett ord, så som de flesta av mina bloggvänner gjort. Har man varit med från början på 90-talet, så vill man också gärna vara kvar till slutet. Men där kom aldrig något egentligt slut på bloggeran. Istället har där varit någon form av förskjutning till sociala medier. Många får uppfattningen att de också funnits alltid, men de är relativt nya. Som gratistjänster så vet man heller inte vad som händer med det innehåll man publicerat. För mig har det varit viktigt att spara bloggtexterna. Kanske mest för att jag där lagt ner så många timmar på tankar, formuleringar och så vidare. I sociala medier är det mer spontant, lite slit och släng-mentalitet.

Var finns jag på nätet? Lite varstans, lite fluktuerande. Minst är jag här i bloggen. Jag har en hemsida med professionella jaget, som jag uppdaterar varje sommar. Inte riktigt en sida för CV, men ungefär. Om den sidan får finnas kvar, har jag ännu inte bestämt. Den fyller ingen egentlig funktion annat än att jag vid googlesökningar vill förknippas till annat än till uthängningar med FRIS (den suspektare organisationen av flera med den förkortningen). Jag har brett kontaktnät professionellt i yrkeslivet, samt undervisar studenter på löpande band. Söker de mig på nätet så vill jag ge min bild av vem jag är.

Där kom jag på en sak. Om jag inte uppdaterat den sidan sedan förra sommaren, så har jag inget skägg på de bilderna. Note to self: Det är sommar nu.

Facebook: Jo, jag finns där. Uppdaterar sällan, är inte riktigt nöjd med vilka som jag en gång i tiden accepterat som vänner. För det blockerar mig lite i vad jag vill och kan skriva. Vilket jag mer och mer skiter i. Är de missnöjda med mig, så får de väl avfölja mig.

Twitter: Världens löjligaste och mest intetsägande media. Det är blaha och handlar mest om smutskastning. Därför har jag inte använt kontot på ett år nu. Jag har inget utbyte av den skiten. Det där med att länka till nyheter är också det mest hjärndöda jag sett. Som om nyheter helt skulle gå en förbi.

Instagram: Kontot jag aldrig förstod nyttan av. Små bilder av ens vardag? Öh, varför? Ingen vill veta var du köpt din tröja! Men så började jag dokumentera mitt skägg (tio månader), och då rasslade det till. Från 12 till +800 följare. På grund av selfies. Karlar med skägg gillar andra karlar med skägg. Den gemenskapen tror jag mest handlar om att vi är ifrågasatta av vår omvärld. Nej, det är ingen modefluga. Jag är inte hipster. Eller terrorist. Möjligen viking utseendemässigt som blondin. Åtminstone får jag höra viking oftare (numera) än det andra. Men det som gett mig mest är kontakterna på Instagram. Bloggen var nationell, Instagram är internationell. Jag är verkligen social, pratar med folk i hela världen, dygnet runt, via mobilappar. Samt att vi (några) följer varandra på Facebook.

Så hur tänker jag gå vidare? Jag vet inte. Bloggen ska bort. Och jag tänker fortsätta ”umgås” med vännerna ute i världen så länge de är nåbara. Med tanke på hur många som försvunnit som jag haft kontakt med via nätdagböcker, så vet jag att man inte kan lita på att dessa flyktiga vänner finns där för alltid på nätet. Men bloggen känns förlegad. Jag har verkligen sagt allt som finns att säga.

Kommer fler inlägg? Jag vet inte. Rubriken antyder det. Eller så vill jag bara inte göra ett officiellt avslut.

Jag heter Jonas.

Det är helt underbart att arbeta hemifrån en dag per vecka! Min uppkoppling är inte den bästa trots fibernät, så vissa saker undviker jag att göra som är jobbrelaterat. Vissa program är så fruktansvärt tunga som vi använder på jobbet. Men det gör mig inget, för jag har enormt mycket ändå att göra som är just arbetsrelaterat. Min panikinsikt för fem minuter sedan, är att jag måste skapa lathundar till de fem nya kollegor jag ska få. Tydligen är det mitt ansvar (som den enda som har kunskapen) att uppdatera alla lathundar som jag låtit ligga på is i mer än tre år. Mycket har hänt på tre år och det finns bara i mitt minne. Något som nuvarande kollegor klagar på – de undrar hur jag kan komma ihåg allting utantill. Nå, men det är mitt enda sätt. Varför lär sig inte andra saker utantill? Det vi diskuterat ganska mycket, är att jag är 70-talist och de är 60-talister. Om det beror på det. Nä, tror inte det… Jag är bara en sådan person som memorerar allt genom att höra/läsa en gång. Upprepning är inget för mig. Att ta anteckningar är inte heller min grej.

Annars? Same same…

Äntligen! Sömn! Det är tur sömn ibland infaller på mina fridagar. Senaste halvåret har jag sovit 5 timmar per dygn, senaste veckan 3-4 timmar per dygn. När jag verkligen känner att nu, nu, ska jag kunna sova – så har jag andra åtagande, som att jobba. Det där med insomnia är lite märkligt för min del, och jag vet inte hur mycket jag är påverkad av medicinering, ms, understimulans och stress. Det är svårt att hitta balans både i fritid, arbetsliv, motion, vila och sjukdom. Jag gör så gott jag kan. Men i natt fick jag sova ostört och vaknade efter tio timmar. Precis vad jag behövde! Frågan är hur kommande natt blir, i morgon måste jag jobba. Dock en sådan där ovanlig arbetsdag som inte innehåller ett endast möte (även om det sedan alltid tillkommer akutmöten, alltid, alltid).

Nå, ovan var svammel. Att jag inte skrivit på ett tag här, beror på att jag haft strul med webbläsarna/datorn/uppkoppling. Jag måste säga att Windows 10 fungerar bra även om jag avskyr app-systemet. Däremot har jag noterat att när det är Microsoft/Windows Update, så brukar det bli krångligt i några dagar och datorn får startas om flertalet gånger innan allt fungerar som tänkt.

Egentligen förstår jag inte varför jag skriver så lite. Jag känner inte att jag har något att skriva om, men hur har jag funnit inspiration genom alla år där jag bloggat flera gånger om dagen? Jag har inte trätt in i något vakuum, så varför har jag inget att skriva om? Kanske jag inte längre har behovet då max tre läser här. Läser jag själv andras bloggar? Nja. Inte egentligen. Jag gillar inte läsa i mobilen och det är sällan jag sätter mig vid datorn. Så, kanske en gång i månaden? Då brukar jag komma ihåg mina RSS-flöden jag följer. Det verkar inte som om så många andra heller för skriver, för det är få anteckningar att läsa efter en månads uppehåll.

Mina domäners framtid är lite osäker. Jag fortsätter betala för dem och för webbhotellet, men det är mest i väntan på att jag ska ta ett beslut kring vad som ska hända. Jag vill inte att bloggen försvinner innan jag har en tanke.

Annars? Extremt på jobbet, som vanligt. Är inte särskilt glad när jag är hemma, för de håller på med alla renoveringarna överallt. Ny uteplats/trappa på grannhuset, torgets byggs om, balkongerna renoveras och blir inglasade och så vidare. Men det kan bli bra. Om vi slipper byggstrejk och byggsemester. Kanske jag får en fin inglasad balkong lagom till midsommar och sommarsemestern.

Ja, sommarsemestern. Jag vet ännu inte så mycket eftersom jag kanske ska arbeta i stort sett alla helger under två sommarmånader. Eller så har jag väldigt mycket semester. Eller ingen alls. Vet inget. Så den enda planen jag har, är när jag väl är ledig, så får jag tillbringa tiden med att inreda och vistas på inglasad balkong. Eller så sticker jag till England. Eller så får jag besök från England. Äsch. Vet inget.