Kategori: <span>Blogg</span>

I och för sig är jag långledig över jul- och nyårshelgen, men börjar inse att jag nog ändå får jobba lite i mellandagarna. Deadline som brinner i knutarna, ska vara klar till årets första vardag. Likadant varje år och det är bara jag som vet och kan. Det skämmer mig att man är så beroende av mig.

Jag hade gjort upp en plan för årets resterande 9 arbetsdagar, men det sket sig i dag. Rejält. Det började med att jag i morse var med och föreläste för läkare som då plötsligt fick nya önskemål. Som bara jag kan åtgärda. Alltså har jag suttit hela dagen med att utarbeta nya rutiner och arbetssätt för läkargruppen, och det lär ta flera dagar än bara i dag. Det togs väl också mer eller mindre beslut om att jag ska utbilda alla nyanställda läkare i administration samt förklara inloggningar och arbetssätt i vissa datasystem som inte mina kollegor har behörighet. Se, där föll jag tillbaka i en roll som jag inte haft sedan 2008!

Skägget måste jag skriva något om. Jag tänker inte på det annat än när jag ser det (i spegeln eller när jag tar selfies). Men jag blir mer och mer övertygad om att jag inte kan raka bort det, då det blivit en del av min personlighet. I går kväll råkade jag känna på… käkbenen. Och insåg att jag inte tagit mig själv i ansiktet (annat än på skägget) sedan jag slutade raka mig 1 juli. Samtidigt noterade jag att dubbelhakorna inte är lika markanta där under skägget; jag kan inte hitta dem. Och så tänkte jag inte mer på det. Förrän jag tog en selfie på jobbet när jag skulle hem i dag. I privata kläder. Oj, de hänger ju på mig? Så himla mycket har jag inte gått ner! Bara 10-15 kg i höst. Visst, magen är lite mindre (10 cm, drygt) och axlarna har blivit mer markanta (och kantiga). Oj? Det sporrar till ihärdigt kämpande.

Något annat… Om det inte hade varit för min ms så hade jag stuckit till Italien i februari. Yrsel och rollator är för jobbigt. Nåja. Om knappt ett par veckor får jag ju träffa Nahoj åtminstone. Hoppas jag. Skäggbrodern och jag ska fotograferas med våra skägg och jag har krävt att få göra beard bump.

Förmodligen tackar jag nej till att börja arbeta heltid. Jag tjänar inget på det. Ekonomiskt blir det +-0. Och det är fördelen. Nackdelen är nämligen att jag blir av med min fritid och blir än mer stressad då jag på utökad tjänstgöringsgrad inte får ägna mig åt mina egna arbetsuppgifter som jag inte hinner med i dag, utan ska göra ett annat arbete. Så, nej. Inte under de förutsättningarna. Det lönar sig inte att arbeta även om det är målsättningen ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den 1 december. Först och främst betyder det för mig World AIDS Day. För det är något som är väldigt stigmatiserande. Då fördomar fortfarande florerar och som inte är förankrat i något annat än 80-talets okunskap. Jag är försiktig med att skriva om jobbet när det kommer till patientgrupper. Men generellt sett – hiv finns överallt och det är inget som är ett problem för omgivningen. Behandlad hiv smittar i princip inte. Men risken finns där, men man behöver inte överdramatisera det om man själv inte bär på sjukdomen. Fortfarande är det en farlig sjukdom, men främst för den som är smittad då man måste tänka sig för. Och har man tur så fungerar medicineringen utan alltför allvarliga biverkningar. Så vi i omgivningen behöver inte bete oss som skit. Det händer att jag ser arbetskamrater låta sin okunskap lysa igenom och då brukar jag bli förbannad och läxa upp. Varför jag känner sådan empati för de med hiv? Jag har motsatssjukdomen. Hiv/aids bryter ner immunförsvar. Ms ger överaktivt immunförsvar. Det lustiga (när jag tänker efter) är att brister i immunförsvaret är inget som känns. Emellanåt känner man av symtom som beror på grundsjukdomen. Men det är främst omgivningen som beter sig som arslen på grund av okunskap. Och det är där empatin kommer in.

Den 1 december. Det betyder att mitt skägg fyller fem månader i dag (153 dagar). Följer man utvecklingen från månad till månad, så är det markant. Mitt skägg växer snabbare än genomsnittet. Varför vet jag inte riktigt. Eller varför det är så tjockt. Jag som tidigare rakade mig max 1-2 dagar per vecka på grund av klen skäggväxt. Men det stämmer väl att där finns ett ”underskägg” som tar lite längre tid att komma fram och att man därför inte får röra skägget på något sätt under de tre första månaderna. Så nu när ”underskägget” märkt att det är fritt fram att få växa så finns det ingen hejd. Om en månad ska jag till barberare och då faller lockarna. Nej, jag ska inte raka bort skägget, bara formge det. Då brukar det som lockar sig försvinna. Och lockar är skitjobbigt i ansiktet. Det kittlar i öron, i näsa och man tuggar plötsligt på skägget när man äter oavsett hur stort man gapar. Längden kommer jag att behålla, men det kommer att bli rakt utan lockar. Tror jag. Jag studerar andras bilder ingående och följer hur de låter skägget växa innan de går till barberare. Den kommentar som fastnat mest hos mig är ”varför väntade jag så länge med att gå till barberare – såg inte klokt ut som vildvuxet”. Jag börjar längta att få gå till barberare och få en skäggfrisyr. Blir mer lättskött. Att jag väntar i det längsta beror på att barberare tar så mycket av längden för att framarbeta en frisyr.

I dag blev rosetten i skägget en hit. Det är några månader sedan sist, men nu är skägget så stort och markant, att rosetten sticker ut desto mer. Hur många tog foton på mig i dag? Resultatet sms:ades och hamnade på Instagram (första gången jag haft med någon mer i bild, så det var inte en selfie). Hela tiden sa jag att jag skulle glömma bort att jag hade rosett i skägget. Och jag glömde. Stod och pratade med en fnittrig läkare och trodde bara han var allmänt glad. Tills arbetskamrater senare sa att han hade stått och sneglat och fnissat ganska länge åt min rosett. Tja, jag är en ständig källa till glädje.

Diskussionerna fortsatte i dag. Förmodligen kommer jag att börja arbeta heltid efter fjorton år. Sjukersättningen kan vara vilande på FK. Och vill jag inte fylla upp min tid till heltid, så kan jag välja del och utifrån det får en nedräkning av sjukersättningen som jag då får lov att behålla till viss del. Det jag mer måste tänka på att vissa andra försäkringar verkar bli förbrukade och inte går att återfå om jag inte kan arbeta mer än mina 75 %. Jag får forska mer i detta.

Villkoret är att jag kommer att arbeta en dag extra per vecka och då hemifrån på distans. Men inte med det som är mina ordinarie arbetsuppgifter, utan då måste jag gå tillbaka till min ursprungliga grundtjänst som jag inte haft på fem år. Om än för en dag per vecka. Varför? För det första finns ett behov av den typen av personal. För det andra så är jag känd som en snabbskrivare, vilket är ovanligt. Jag skriver med hastighet av 6-10 tangenttryckningar per sekund. Men jag får fundera på om detta är något jag vill och om jag verkligen klarar av att arbeta så mycket.

Men det verkar fortfarande vara så att jag kommer att få ett annat arbetsrum på jobbet och därmed få sitta ensam utan studenter. För det är tufft nu när 5 parallella klasser ska ha praktik antingen samtidigt eller direkt efter varandra. Vi har studenter alltid och de får som oftast sitta hos mig som har ett extra skrivbord hos mig (och extra stort rum som jag också fick på grund att rollatorn inte annars får plats, men den får inte plats heller nu när jag har extra skrivbord).

Jag håller annars på att renodla min yrkesroll på eget initiativ nu. Jag vägrar vara behjälplig då jag upptäckt allvarliga fel och brister som aldrig tagits på allvar. Så jag håller på väldigt mycket med ekonomi och statistik. Samt är med och utvecklar en ny version av ett datorprogram där man blivit beroende av min input i precis allt.

Det är det som är mitt problem. Jag har fotografiskt minne, men inte till sådant jag sett, utan till sånt jag hört. Därför får jag så mycket frågor samt att jag inte kan låta bli att lägga mig i när jag hör något som är felaktigt.

Och så har vi min 15-åring. Ja, jag säger ”min” då jag tagit på mig papparollen. I dag tvingade jag honom i säng när jag såg att han var på nätet kl. 04 (i USA). Han gnydde lite, men lydde. Sex timmar vaknade han. Ja, då var det hans riktiga pappa som tvingat upp honom ”utan anledning”. Nå. Vi är hårda mot honom.

Oj, jobbet igen. Det är dags för mig att föreläsa för läkare igen. De behöver lite pekpinnar ibland och då brukar man skicka fram mig, för jag vågar prata inför en väldigt stark profession samt klarar av att bemöta alla diskussioner som uppstår. Som grupp vägrar de lyssna på mig, men enskilt så har de ändå tagit åt sig men prestige gör att de inte kan erkänna det inför varandra i grupp. Nåja. Som sagt är jag van vid det här laget.

I dag blev jag tillsagd på jobbet att inte hålla på med sexting på arbetstid. Vilket jag inte gör, men jag kollar mobilen oavbrutet eftersom jag får så mycket kommentarer på olika chattforum. Men det var bara skämtsamt sagt, för vi är alla lika hopplöst distraherade av våra mobiltelefoner så ingen reagerar på att det stjäl arbetstid. I dag körde det ihop sig ordentligt när jag höll på med både USA och Australien samtidigt. Där var en timme där de var vakna i hela världen (nåja), och jag måste ju passa på när folk är vakna.

Och i går fick jag höra om vännen i Tunis. Japp. Han råkade ut för terroristattacken med bombexplosionen. Han klarade sig men var blind och döv under ett dygn samt svimmade av och till. Världen är liten. På riktigt. Italienaren är magsjuk, amerikanen är ledig på grund av thanksgiving. Jag har bättre koll på nätvännerna utomland än på de jag jobbar med. Tydligen var det begravning i dag för någon som jag inte ens visste avlidit. Och några hade sagt upp sig, för flera veckor sedan. Jag som alltid haft så bra koll på läget. Vad hände med det?

Diskussion pågår att jag åter ska få byta arbetsrum samt eventuellt börja jobba på distans – allt för att få arbetsro. Frågan är om något av det händer.

Mer? Jag väntar på att chefen för flärdtjänst ska ringa mig då de uppmärksammats på att bilarna inte fungerar för mig och att jag förlorat en hel arbetsvecka efter sommaren totalt sett på grund av uteblivna bilar.

Och jag bannar varje dag min ms numera. För jag vill sticka till Australien. Flytta, alltså. Typ. Men jag har varit ärlig och berättat om min ms. Som dock… Nej, jag vet inte. Yrseln. Bakslag. Vilket jag kopplar till den hopplösa stress jag utsätts för på jobbet.

I dag är skägget 149 dagar. På tisdag fem månader. Om en månad blir det barberare. Eller om jag väntar till 1 april. Har fortfarande inte bestämt hur lång skägg jag vill ha. Går jag till en barberar så tar de ganska många centimeter.

Vikten? Tja, står ganska stilla senaste veckorna (fortfarande nedåt, men långsamt), men det märks på kläderna. Rejält. 10-15 cm i midjemått. Sedan september.

S0m jag sagt tidigare så kommer jag att skrota bloggen så fort det gått mer än en månad sedan senaste kommentaren. Det är enda måttstocken jag har för att veta när det är dags att gå vidare. Vem kunde tro att det skulle ta nästan 17 år innan jag kom till den punkten? Nåja. Det är ju fyra dagar kvar. Tack, men inga ”pitty comments”.

Det som är lite skakande är att jag alltså har en 15-årig nätvän (nej, det är inte oanständigt, bara… intressant). Skakande så till vida att jag alltså bloggat sedan långt innan han föddes. Och jag är ständigt medveten om åldersskillnaden och försöker vara något mellan en pappa och vän. Ja, jag är lite uppfostrande och tillrättavisande.

Varför bloggar jag så lite? Varför syns jag så lite på Facebook? Varför har jag nästan övergivit Twitter? Därför att jag är stött och besviken. Ytliga Instagram ger mig mer substans och därför ligger fokus där. Även om jag får ducka för alla snuskbilder och skamliga förslag. Jag skulle kunna ge mig ut på en världsturné och vara mer välkommen än min online-närvaro på Facebook och Twitter. Jag har skaffat nya vänner då mina gamla övergivit mig både IRL och URL. Enda anledningen till att jag inte avregistrerat mig på Facebook beror på att jag har mina finska kusiner där.

Tydligen har jag en dubbelgångare. Eller. Tydligen är jag en total avbild av Gustaf Fröding till det yttre. Själv tycker jag väl att skäggen liknar varandra, men inte så mycket mer än så. Men jag blir ändå glad åt jämförelsen. Jag menar, det kunde varit betydligt värre. Redan nu säger vissa Bin Laden om mig, vilket jag tycker är direkt oförskämt.

Människor är idioter, ett konstaterande jag gör oftare och oftare. Nej, jag ska nog inte gå in på det då det är lite arbetsrelaterat. Jag är bara så trött på att reda upp andras fel och brister. Liksom, som om jag inte hade nog med mina egna?!

Veckan så här långt? Tänk, det är fredag och det känns som om jag varit på språng i veckor. Vilket stämmer när jag tänker efter. Totalt sett har jag varit på min arbetsplats fem timmar den här veckan. Resterande tid har jag varit projektarbetande (två projekt) i annan stad. Plus att jag i går gick datautbildning i statistikverktyg (utdata) tillsammans med ekonomer. Jag är lite lätt skakad efter denna utbildning då det visade sig att jag var den enda närvarande som visste vad pivottabell var och hur man skapar sådana i Excel. Ekonomer?! Övrigt på jobbet? Student. Nya arbetsrutiner. Ny organisation. Jag hann inte med gymmet denna vecka.

Ledig långhelg. Inga storslagna planer mer än att kanske börja sova ikapp förlorade sömntimmar. Och jag bör titta på serier jag spelat in från tv, då det inte är hanterbart med flera 100 timmar inspelat då jag inte hunnit följa mina serier sedan i somras.

Eftersom jag är Instafrälst. Det rullar på, men det pendlar som vanligt väldigt mycket vad gäller antalet följare. I denna stund är det 319 som följer mig. Den 1 november var det 200. Den 1 oktober var det 100. Tydligen är det mina ständiga selfies som lockar. Och därför skickar så många mig privata snuskbilder och jag börjar bli trött på det. Eller, jag har aldrig uppskattat det men bara låtit det passera. Nu börjar jag ryta ifrån. Jag behöver inte blockera någon, för de blir så förnärmade över att jag inte visar uppskattning för deras snuskbilder så de avföljer mig. OCH BLOCKERAR MIG! Men jag gillar inte att få könsorgan slängda i ansiktet när jag går in på Insta och min privata inkorg. Jag tycker om att prata med folk, höra har de har i sin del av världen. Bam! Och jag får en k*k/fi**a i ansiktet?!

Och jag förstår fortfarande inte riktigt varför jag är så framgångsrik hos italienare. Okej, som jag tidigare sagt så har jag fått några förklaringar, men gäller det alla italienare? Att jag ser ut som en exotisk blåögd viking? Varför har de en romantisk bild av vikingar? Italienarna på jobbet hänger ju inte efter mig, så… Va?! (På jobbet är det grekerna som brukat hänga efter mig).

Klockan 05 pingar det till i min mobil. ”Är du vaken än?” är frågan jag får. Ja, så är det när man chattar med 15-åring i USA. Hur suspekt är det då, med tanke på åldersskillnaden? Inte suspekt alls.

Söndag och veckans i princip första ledig dag. Det är verkligen mycket nu när det gäller jobbet. Så i dag har jag huvudvärk utöver tröttheten. Ska bege mig ut så jag kan fylla kylskåpet inför kommande vecka som också är ”pendla till annan stad”. Jag måste ha mat med mig när jag jobbar ute i obygden. Flärdtjänsten är fantastisk när jag jobbar i annan stad. Då kommer bilen i tid, jag är framme i tid, jag slipper samåkning och det går snabbare än när jag åker till jobbet inom stan. Logiken i det är bristfällig.

Annars? Nä, inget speciellt. Längtar till julledigheten som är 12 dagar sammanhängande. Jag behöver den. Sedan börjar kaoset igen.

Omslagsbilden. Väldigt aktuellt. Finns absolut inget att säga om det. Frankrike ligger mig nära eftersom jag har språket.

Två och ett halv år senare blir det av, det som jag var utlovad. Inglasad balkong. Äntligen! Kanske en kan bli med katt igen efter det? Byggstart efter årsskiftet och ska vara klart till sommaren 2016. Wow, liksom? Men de ska byta ut betongen samt att alla räcken ska vara i glas. Till det kommer då tillvalet inglasning från topp till botten. Vill jag (det vill jag inte) kan jag också välja till infravärme. Alltså, vi har ju faktiskt ett väldigt varmt klimat som det är!

Och så började då resorna till grannstaden i dag. Halvtid minst hela november. Projekt. Igen. Samt att jag på jobbet har en student jag ständigt överger och lämnar vind för våg. Plus att jag i dag också varit på gymmet. Jag kör på autopilot, för jag hinner inte ens somna förrän det är dags att stiga upp och i väg.

Dagens asgarv? Plingade till i mobilen på lunchen och jag fick läsa högt så alla hörde. Ännu en för mig okänd människa skrev till mig och frågade om hen fick träffa mig så hen fick känna på mitt skägg. Tja, Tyskland ligger ju inte så långt bort? Ja, res hit och känn på mitt skägg!

Annars blev det lite olustigt i kväll igen då jag har en stalker som vill att jag ska spela in en film där jag gnider min näsa fram och tillbaka mot en fönsterruta. Ack, skägget gör inte livet tråkigt. Men den typen av porr gör jag inte. Känns mer förnedrande än att göra en riktigt porrfilm. Faktiskt.

Hur många år har gått sedan jag senast tog fram min tarot? Jag minns inte. Jag har försökt undvika att läsa i tarot då det brukar straffa sig. Men nu kände jag ett starkt behov då jag känner mig förvirrad och behöver input. Det blir en fokusering av tankarna. Och det trevliga var att det blev en fullträff såtillvida att jag förstår korten. Ibland har de en förmåga att vara motsägelsefulla eller inte tala till mig alls. Men nu förstod jag precis och det blev ett kvitto. Och en varning. Men kontentan är att jag slagit in på rätt väg och ska fortsätta ge järnet. Så nu är jag lite lugnare.

Om vi glömmer detta och nu går in på något helt annat. Jag är superstressad, på väg in i den berömda väggen. Främst på grund av jobbet. Som vanligt. Av alla de som fått överta arbetsuppgifter från mig så är där ingen som lyckats prestera och bumerangeffekten har gjort att allt åter hamnat hos mig trots att jag hade gått vidare med nya arbetsuppgifter. Och jag är superstressad av att flärdtjänsten inte klarar att sköta sitt uppdrag, där jag får åka i timmar för att komma 10 minuters resväg, får vänta på bilar som aldrig kommer och som hämtar mig antingen för tidigt eller för sent. Nu är jag uppe i 30 timmar minus på flexen efter sommaren på grund av flärdtjänsten. Men de har kompenserat mig med 100 kr i presentkort vilket betyder att de uppskattar min förlorade inkomst till motsvarande 3 kr per timme.

Det finns ytterligare en sak som stressar mig. Instagram. Eller, Direct messages. Att få privata kommentarer är trevligt, men jag uppskattar inte när man börjar ställa krav på att jag ska svara inom några sekunder och tonen blir otrevlig. Men det är som de är osäkra, men det tar på krafterna att i text på främmande språk förklara att allt är lugnt och att man får behärska sig lite. Än så länge har jag bara gjort en åtgärd, och det är att i telefonen ställa in att inga notisljud hörs mellan kl. 23-05. Har man internationella kontakter så störs man dygnet runt av pling-pling-plingandet. Däremot så är ringsignalen öppen dygnet runt, för jag pratar hellre än skriver på engelska. Går snabbare. Annars är jag fortfarande förälskad i Instagram som ger mig så mycket. Det enda jag finner lite märkligt är att alla (nästan) svenskar nu försvunnit som följare, men att jag fått fans från så många andra länder. Fortfarande verkar jag vara som populärast i Italien. Följt av Brasilien, USA, England och arabiska halvön. Araberna är de som hör av sig mest till mig. Brasilien inte alls. Italienarna… Tja… De finns där.

Och om jag lämnar singellivet så verkar det bli till förmån av Italien. De enda som visar mig verkligt intresse. Varför just de tycker att jag är så exotisk som blåögd viking vet jag inte. Men de är också de som är trevligast att ha med att göra. Jag som i flera år tänkt lära mig italienska kan nu ångra att det aldrig blev av. Kanske dags? Det svåra med italienska är att det är så olika franskan och ändå inte. Jag skulle få problem att hålla isär språken plus att jag nosat på spanskan. Många ord är snarlika. Jobbigt. 🙂